Frågor får svar

Jag har indirekt fått en fråga om hur jag kan understå mig att inte ha med en enda låt från The Ghost of Tom Joad då jag listat Springsteens 15 bästa låtar här. Det finns egentligen ingenting konstigt i det; The Ghost of Tom Joad är en lugn singer/songwriterskiva, i vilken jag inte tycker att Bossen kommer till sin rätt. Noterbart är att på min lista så är dels 12 av 15 låtar från 70-talet, vilket väl mer än antyder min förkärlek för just den perioden av Springsteens karriär. Dessutom är bara en av låtarna, Nebraska, en lugn historia. Nu vet jag att personen som frågar är väldigt förtjust i lugn, fin gitarrmusik. Personligen är jag dock sådan att jag väldigt sällan tycker att less is more, icke-mättnad råder. Några exempel:

•Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle är bättre än The Ghost of Tom Joad.
•Nick Drakes Bryter Layter är bättre än Pink Moon.
•Kristofer Åströms Go, Went, Gone är bättre än Loupita.

Ibland gäller förstås inte detta. Jag tror inte att jag skulle vilja ha in en blåsorkester på till exempel Stina Nordenstams The World is Saved, och faktiskt är det även så att Lars Winnerbäcks akustiska Vatten under broarna är det bästa han har gjort.

I allmänhet så tycker jag ändå bäst om när det svänger om musiken. Vissa gör inte det, och vad gäller dem så har jag full förståelse för om de vill klämma in ett Tom Joad-spår på topp-femton listan, även om minst fem låtar från Nebraska i så fall bör komma innan.

Tack även till Gidlunds pojken, som löste det ganska enkla problemet med näringsvärdet i ostnötter. Om man räknar i vikt, vilket man ska göra, så är det naturligtvis inga konstigheter längre. Mitt misstag var att jag räknade per nöt, och då stiger givetvis kalorivärdet.

Steinbeck förresten. Vilken kille.