Några gamla, hederliga missiler Persson!

Jag har hört att om det var risk för regn i Sovjetunionen på första maj så brukade staten helt sonika skjuta upp en arsenal raketer och spränga bort de fridstörande molnen.

Nu tänker jag bara: Om Brezjnev, Chrustjov och grabbarna kunde fatta sådana beslut när ett enda första majfirande hotades (även om det nu var i världens största kommuniststat), då borde väl den svenska regeringen kunna göra detsamma nu när hela jävla maj ligger i farozonen. Dags att skeppa upp några gamla, hederliga missiler och göra slut på det här snöovädret nu. Jag vågar nästan garantera att det skulle ge en hel bunt extra röster i höstens val.

Kampen för den platta sommarmagen...

...är redan förlorasd. Pastasalladen för en tynande kamp mot pizzorna, gurkstavarna får storstryk av plockgodiset och kranvattnets kamp mot ölen ska vi inte ens tala om.

Plockgodiskroppen kommer tydligen att vara mig en kär kamrat även denna sommar. Det får bli till att gömma sig i vassen.

(Föreställ er en djup suck)

Ja, se det snöar

Det snöar ute, så ska det inte vara.
Enligt gubbarna på SMHI ska det snöa hela veckan.
Så ska det absolut inte vara!
Snöa ska det göra i December och sedan inte mer, därmed basta.
Jag vill härifrån. Ta mig till tropikerna!

Tankar om lördagar

Trött är man.
I min föreställningsvärld finns det bara två (alternativt tre) sätt att tillbringa en lördagkväll på:

1. Gå på krogen.
2. Se en film.
3. Bara ligga hemma och ta det piano.

Problemet är bara att listningen här ovanför är en ranking. Se en film är således plan B om man av någon anledning, oftast penningbrist, inte kan ta sig ut på krogen. Alternativ 3 är en extrem nödlösning som man bara till om man därtill är nödd och tvungen. Detta får alltså till följd att alternativ ett är det som används i åtminstone tre fall av fyra.

Som om inte detta vore nog så bjuder utgångarna dessutom på sitt alldeles eget moment 22. Om man har gått ut och haft roligt en kväll så blir man genast sugen på att gå ut igen nästa helg. Dock är det ytterst sällan som det är lika roligt två helger i rad, men skam den som ger sig; har man haft tråkigt så fylls man nämligen genast av revanschlusta, och bestämmer sig därmed för att minsann ha en roligare kväll nästa lördag. Det enda som därmed kan hindra det aldrig sinande flödet av utgångar är den alltför välbekanta dagen efter-ångesten. Tyvärr är det oftast så att denna välbehövliga bromskloss i helgtillvaron oftast dyker upp någon gång på söndag morgon, men nästan alltid dragit sig tillbaka igen då nästa helg börjar närma sig. Därmed förhindrar den sällan det oundvikliga, nästa helgs utgång.

Därför sitter jag här just nu. Trött som få.

P.S. Igår var det faktiskt roligt. Så nu blir det nog till att gå ut igen om en knapp vecka.

Gamla ramsor, VM 2006

Ramsa 2:

Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra nätet rassla.

Typ av ramsa: Offensiv, krävande.

Används vid: Situationer på offensiv planhalva. Till exempel en farlig frispark eller en hörna. Kan även användas i matcher där laget har råd att spela väldigt offensivt ( eftersom jag hejar på Sundsvall så är sådana matcher mycket sällsynta).

Övrigt: Kan vara en av de underligaste ramsorna. Vad "sassa" och "brassa" innebär är högst oklart. Mandelmassa är ett ord vi alla känner till, men vad f-n det har med fotboll att göra vet nog ingen. Trots detta är det ändå en hurtig och klassisk hejaramsa som absolut bör finnas med på läktaren under en väl inramad match.

Gamkla ramsor, VM 2006

Ramsa 1:
Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!

Typ av ramsa: Uppmuntrande.

Används vid fördel: Under hela matchen. Kanske ändå främst när matchen står och väger, eller
till och med vid underläge.

Övrigt: Eventuellt kan ordet "grabbar" bytas ut mot namnet på laget i fråga, i det här fallet "Sverige". Vill man kan man även skoja till det något genom att byta ut slutklämmen mot "skjortan hänger utanför", detta är dock en aning inortodoxt och bör endast göras om matchen redan anses för vunnen.

Tänk på döden

Det är väldigt kort tid man lever om man tänker på hur lång tid man ska vara död.

Skönlitteratur

Prosadikt, kort kort novell eller en bit text. Kalla det vad ni vill. Jag slänger in nånting i brist på annat bara. Sjuk tonårsvarning är det på det hela också, men.. som sagt.. i brist på bättre fantasi. Det kommer mera senare.

Glöm nu inte; Gamla ramsor VM 2006!

Idag ska jag vara glad.
Jag ska umgås med mina vänner som vanligt, prata om sådant som vänner gör, skämta och skratta och äta mat och dricka öl och när folk frågar hur läget är så ska jag svara att det bara är bra, sådär som man brukar göra när någon frågar hur läget är.
Vara glad ska jag idag.
Vi ska träffas hemma hos Per. Hela det gamla vanliga gänget kommer att vara där och det ska bli riktigt trevligt. Det kommer säkert att plockas fram någon gammal skiva. Anders kommer att reta Johan för något som förmodligen är helt ogrundat och Johan kommer att slå ifrån sig och kontra med något ännu värre och jag kommer att sitta bredvid och skratta åt deras gnabb, för det är ju fest med vänner och bekanta och då gäller det att skratta och vara glad.
Men jag är inte glad. Jag har som en klump, inte i halsen, inte sådär så att jag är på väg att börja gråta, utan längre ner i magen. En klump som ligger där och tynger ner kroppen. Just nu väger den där klumpen säkert hundra kilo, om inte ännu mer, och hundra extra kilon känns när man försöker gå. Stegen blir tyngre än de brukar vara helt enkelt. Men jag ska släpa mig iväg ändå. Alla de extra tunga stegen till Per ska jag ta, för jag kan ju inte gärna tacka nej, när vi nu ska ha fest och trevligt och man ska vara glad. Om jag säger nej kan de ju tro att något är fel med mig och det vill jag ju förstås inte. För inte är det väl något fel på mig? Jag har bara en extra klump i magen som väger hundra kilo och gör det tyngre att göra saker.
Dock har jag inte bara en klump i magen. Jag har en massa tankar i huvudet också, de väger kanske inte så mycket men de flyger omkring som humlor och får mig att tappa koncentrationen. Fortplantar sig gör de dessutom, snabbt. Så fort en tanke lyckas flyga in i det direkta medvetandet så skapar den en ny. Tankarna blir alltså bara fler och fler och surret bara högre och högre. Sannolikheten att tankarna faktiskt ska återge verkligheten ökar också i mitt medvetande i takt med att de i sig själva ter sig mer och mer osannolika.
Men ikväll ska jag glömma bort de där humlorna, för ikväll ska jag dricka öl och prata om tjejer och livet och säga att allt bara är bra när någon frågar mig hur det är. Egentligen vill jag inte alls dricka öl och prata om tjejer och livet, för ölen gör livet ännu värre och allting beror egentligen på en enda tjej, Den enda tjejen; och på mig naturligtvis.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör just henne så speciell, men jag tror att det beror på att hon helt enkelt är den hon är. De allra flesta människor som man träffar sätter på sig en mask för att kunna vara den de är. Till exempel kan en person som gillar små obskyra musiker från Argentinas slättland ytterst sällan erkänna att hon också är förtjust i Creedence. Människor sorterar bort delar av sig själva som inte passar in på den de vill framstå som. Jag är troligen också sådan. Som en lök där man måste skala bort lager på lager för att till slut, om man lär känna människan riktigt bra, någon dag nå in till kärnan. Men Hon är inte sådan. Hon är sig själv från början, en sådan som inte bryr sig så mycket om att man faktiskt måste passa inom vissa ramar. Genom att trotsa de sociala reglerna så får Hon dem att faktiskt gå upp i intet. Det är som med de små barnen som tror att de är universums medelpunkt och därmed kan bli osynliga genom att hålla för sina egna ögon. ”Om inte jag ser dem så kan de inte se mig.”
Hon är universums medelpunkt. Vad som händer när hon håller för sina ögon vet jag inte, men när jag sluter mina så ser jag henne.
Men vi kan aldrig få varandra. Jag kommer aldrig att våga göra något av rädsla att förstöra den relation som vi faktiskt ändå har, för om jag skulle förlora henne helt vet jag inte vad som skulle hända. Och hon har faktiskt aldrig visat något större intresse, knappt för någon faktiskt. Ändå är jag svartsjuk. Men det kan jag aldrig visa, och absolut inte ikväll, inte ikväll när det är fest och allt. Eftersom för alla andra är min svartsjuka totalt ogrundad, men för mig så blir tankarna mer sannolika i takt med sin osannolikhet och för mig är hon därför i princip förmodligen redan nu ute och träffar någon som är alldeles för många gånger bättre än jag någonsin kommer att bli och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar, alltmedan min klump i magen försvann och lämnade ett hål som motsvarar den plats det tar att fylla ut en klump som väger hundra kilo.
Det ska jag inte visa ikväll. För ikväll är det fest. Och är det fest så duger det inte att grubbla över saker som i andras ögon är totalt ogrundade. Så därför ska jag svara att jag mår bra när de frågar mig hur jag mår. Och jag ska vara glad.

Gamla ramsor VM 2006!

Det är nog nu.
Vi har apat efter britterna och italienarna i allt för många decennier nu. Importerat deras sånger, deras banderoller och deras ramsor. Stått på en oktoberkall läktare och skrikit oss hesa till sånger som ursprungligen använts på Anfield eller Delle Alpi, allt medan vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, har struntat i vårt eget läktararv.

Nu i sommar ska vårt svenska fotbollslandslag återigen spela mot England.
Min fråga är: ska vi då än en gång stå där i våra blågula tröjor och heja fram grabbarna med sånger och ramsor som kommer just från - England?
Mitt svar är: naturligtvis inte.

Härmed lanserar jag kampanjen Gamla ramsor VM 2006. Om ni har sett ett enda gammalt journalklipp om idrott så har ni garanterat hört någon av dem. Femtiotusen personer på Nya Ullevi som taktfast skriker ut ett "Heja grabbar, friskt humör", allt under ett envetet viftande med hatten. Man kan inte undgå att tänka; visst hade de trevligare förr?

Jag ska personligen maila kvällstidningarna för att se till att även de propagerar för de gamla, fina ramsorna från förr. Men ditt stöd behövs också.

Exempel på gamla ramsor jag har i åtanke är:

Sassa brassa mandelmassa. Vi vill höra nätet rassla.

Här var det livat, här var det glatt, här var det rosor i morsans hatt.

eller klassikern

Heja grabbar friskt humör. Det är det som susen gör.

Sommaren 2006 är det dags för ett litet land från Norden att chocka fotbollsvärlden. Om spelarna gör det på planen så kan vi se till att göra vårt på läktarplats. Vi svenskar kommer garanterat att framstå som världens gladaste och hurtigaste folk, och därmed lägga beslag på den status som norrmännen abbonerat på sedan urminnes tider.

Gamla ramsor VM 2006. Det handlar inte bara om support, det handlar om det svenska kulturarvet.

Inte ett instrument bland andra

Tänk er ett piano som har dubbelt så många toner som ett vanligt piano, men samma omfång av oktaver. Med tanke på hur många små vita och svarta tangenter som finns på ett alldeles vanligt piano, ett sådant som ofta står och skräpar hemma hos någon farmor eller moster, men som sällan brukas eftersom ingen behärskar det, så måste ett piano av den storlek jag föreställer mig vara något alldeles ohyggligt svårspelat. Men faktum är att det existerar ett sådant piano. Inte tjugo, inte fyra, utan ett enda.



Pianot finns på Nationalmuséet i Prag och är världens enda så kallade kvartstonspiano, det vill säga ett piano som inte bara har tangenter för hel- och halvtoner, utan även för toner där emellan, kvartstonerna. Tonerna finns inte ens i våra västerländska skalor, men är naturligtvis fullt möjliga att spela på till exempel en fiol, där det ju inte finns några band på halsen som reglerar tonhöjden.
Pianot i Prag är specialbeställt av Alois Hába, en tjeckisk kompositör som ägnade sig åt att komponera just kvartstonsmusik. Varför ger man sig ens in på något sådant? Var han en man som tyckte att det var lite för enkelt att använda sig av de oändliga variationer som finns i den västerländska standardskalan, och som därför kände sig tvungen att försvåra till det för sig en aning?

Förbannat coolt är det i alla fall. Den dag jag blir rik ska jag också låta bygga mig ett kvartstonspiano. Naturligtvis finns det inte en suck att jag ska lyckas lära mig att spela på det, men om jag nu ska ha ett piano som står i ett hörn och samlar damm, som hos alla mostrar och farmödrar där ute, så kan jag åtminstone ha ett som är lite uppseendeväckande.

Två dagar kvar...

Nedräkning

Jag befinner mig just nu i Uppsala. Därav den hittills usla nystarten. Väljer dock att slänga in en nedräkning för att få upp pulsen och förväntningarna på mina presumtiva läsare.

3 dagar kvar. (Till vad är än så länge hemligt.)

Väntetid

Kylan biter sig fast. För bara någon vecka sedan var den så gott som borta. Vårjackan var framplockad och resten av de mer somriga plaggen låg och lockade på mig i sina gömmor, ivrigt väntandes på att få användas. Ta det bara lugnt, sa jag. Er tid kommer, faktum är att den kommer väldigt, väldigt snart.
Sedan:
Några hundra meter snö över en natt och konstanta temperaturer på under tio minusgrader. Den tunna vårjackan kröp skamsen tillbaka till sin galge lååångt in i garderoben. Alla drömmar man för bara några timmar sedan haft om soliga stränder och gröna fotbollsplaner. Om Zlatans frisparksmål i VM-finalen mot Brasilien. Om bad, brudar och barbecue. Alla krossades de, pulvriserades till ett fint pulver som knappt gick att urskilja från snön som faller där ute.
Så vad kan man göra nu? Åka skidor? Skridskor? Pulka?
Eller sitta inne och trycka. Kanske surfa in hos några resebyråer för att åtminstone få se några bilder på de där soldränkta stränderna.
Sommaren är långt, långt borta...