Hårda bud

Efter månader av väntan var det idag äntligen dags för Gif Sundsvalls premiär i Superettan. Då inträdet var fritt och solen strålade på himlen så var det över 7000 som följde mitt exempel och tog sig till Norrporten Arena för att se matchen. De allra flesta av dem lär knappast återkomma till nästa match, om ens någonsin.

Alldeles för smärtsamt snabbt insåg jag nämligen att alla månader av spänd förväntan, alla förhoppningar om att 2006 skulle bli ett kalasår, all tilltro jag satt till tränare Wilson och till de spännande nyförvärven bara var sinnesförvirring från min sida. Gif Sundsvall anno 2006 är, vilket jag knappast trodde var möjligt, sämre än förra årets upplaga.

Det blev 0-0 mot Åtvidaberg, men just resultatet var inte det sämsta med den här matchen. Sundsvall skapade nämligen... ingenting. Inga skott på mål, inga direkta farligheter alls. Ytterbackarna, som är så viktiga i den moderna fotbollen, stod som fastfrusna på egen planhalva och övriga spelare ägnade sig mest åt att mata långa bollar upp mot maktlösa forwards som de få gånger de fick fatt i bollen inte hade en enda lagkamrat att spela den till, eftersom offensivlustan verkade ha försvunnit någonstans i ett omklädningsrum i Ungern.

Tränare Wilson sa i en intervju i förrgår att han hellre kör buss än tränar ett lag som spelar långbollar. Det är bara att hoppas att han har körkortet redo. Själv ska jag gömma undan halsduken någonstans djupt inne i en garderob och inte ta fram den igen förrän det allsvenska kontraktet är klart. Med det här spelet blir det åtminstone inte i slutet av den här säsongen.

Sol och värme!

Bad, grillfester, bikinibrudar, utomhusslappning, promenader, gräsplaner...
Nu börjar det likna något som åtminstone kan påminna om vår. Visserligen ligger ett vitt täcke kvar på flera ställen och stör, men om den ansvarige kan se till att hålla kvar temperaturen på den här nivån så ska vi nog kunna bli av med snön på ett par veckor.

Öl dracks i helgen. Jag träffade en hel bunt gamla vänner också, så det var roligt.

Johnny Cash is king.

Denna dagen: ett liv.

Astrid Lindgren var inte dum hon, som slängde in djupsinniga saker som ovanstående i en barnbok som Vi på Saltkråkan. Jag undrar just när man ska börja anamma det där på allvar? Jag tycker ju egentligen att det är så himla bra skrivet, ungefär som när Robin Williams drar upp sitt, låt vara mer än lovligt klyschiga Carpe Diem i Döda poeters sällskap. Varje gång jag tänker på både Astrid och Robin så tycker jag att de har så rätt och att man naturligtvis ska leva varje dag som om det vore den sista, med allt vad det nu innebär.
Det är våra dagars begränsning som gör dem värdefulla.
Men det gäller att börja någon gång, börja leva den där sista dagen om och om igen, istället för att bara prata om det.

Imorgon så...

Hägga på Pipeline

Igår spelade Hägga på Pipeline i Sundsvall. Naturligtvis var jag där och lyssnade på vad Sveriges bäste sitta-på-porchen-och-odla-skägg-till-lidande-gitarrklinkmusiker hade att komma med och jag kan bara säga att trots att förväntningarna fanns där så överträffades de med råge. Hägga rev av ett helt gäng riktigt bra låtar på guran, ofta med hjälp av grepp som jag knappt trodde existerade innan jag fick se dem med egna ögon. Alla borde köpa Häggas demo Bojsenburg, sex spår som alla är, om inte bättre, så åtminstone annorlunda än den enformiga musik vi utsätts för dagligen. Gör det! Gör det nu!