Idrott och kultur

Det finns en hel del människor i det här landet som säger sig uppskatta kultur. Musik, film, teater, konst, sådana saker; sådant som berör, som handlar om livets stora frågor, åtminstone enligt dem själva. Jag ser inget fel i det här, jag tycker själv väldigt mycket om både musik och film. Min skivspelare går för högvarv här hemma nästan hela dagarna och jag brukar se åtminstone ett par filmer i veckan. Gåtan för mig är istället att de här människorna - låt oss kalla dem kulturfascisterna - väldigt,väldigt ofta avskyr alla former av idrott. Det verkar som att de tror att man inte kan kombinera ett kulturintresse med ett idrottsintresse. Jag vill istället hävda att idrott i allra högsta grad ÄR kultur. T.ex.:

De som säger sig uppskatta det dramatiska slutet i Hamlet borde ta sig en titt på VM-kvalmatchen Turkiet-Sverige 2001, eller för den delen Sverige-Rumänien från fotbolls-VM 1994.

De som känner ångesten växa inom sig när de läser Pär Lagerqvist bör rimligtvis kunna finna samma känslor om de ser Jörgen Brinks kollaps i skidstaffeten i VM 2002 och Anders Svenssons stolpskott i fotbolls-VM samma år.

Kort sagt, det enda som skiljer en idrottstävling från en bra bok eller film är att slutet inte redan är färdigskrivet, och att dramatiken alltså blir ännu högre. Det tycker jag att fler borde förstå. Särskilt alla snedluggade kulturfascister.