Out riding bicycles

Förra veckan är förmodligen en av de bästa i hela mitt liv. Knappt en ledig stund, tröttare än de flesta, men ändå hade jag nästan konstant roligt. Men som de äldre, mer erfarna brukar säga: Det kommer surt efter.

Idag är det sura här. Det mesta tycks välja andra vägar än min.

Det är mest därför jag skriver här. Jag vill egentligen ingenting särskilt, förutom att klaga lite.
Det här är min blogg. Jag skriver vad jag vill. Känns det negativt så strunta i att läsa.


Mooahahahahahaaaa...

Fan! Var är batteriladdaren? På lördag gäller det att man är med i matchen igen. Just nu dräper dock motståndarna in serve-ess på ess på ess på ess.

Han drömde om en cirkus men hamnade på ett bemanningsföretag. Genialt!

I kommersialismens klor

Att allt är fysik har hävdats, och i den mån jag vet även accepterats en längre tid. Vissa forskare inom diverse humanioraämnen hävdar även att allt är diskurs. Efter att ha tillbringat en timme i Sundsvalls centrum tror jag mig ha kommit fram till den kanske mest skakande sanningen: Allt är kommers.

Var jag än såg fanns det folk. Människor som provade kläder, fikade och köade till olika kassor. Människor som i rask takt vandrade mellan de olika butikerna, ständigt i jakt på nya inköp, påjagade av pengarna och kontokorten som brände i deras fickor.

Så här är det troligen varje lördag. Men av någon anledning kände jag mig mer jäktad av det idag. Köerna som ringlade sig, folk som inte hade tid att stanna upp och prata med varandra. Från och med nu håller city söndagsöppet också. I kommersens tempel härskar Mammon. Jesus är död sedan länge, men månglarna finns kvar, blir bara fler och fler. Inte ens sabbaten är helig längre.

Så jag gick hem istället. Tog av mig min trendriktiga halsduk, ställde ifrån mig mina nyinköpta hinkar och bryggde mig en kopp kaffe.
Som sagt: allt är kommers.

Nu även i annan form

Klockan är mycket.
Tick, tack, tick, tack.
Jag vill inte sova. Det där med tid är ändå bara någon form av mänskligt påfund. Eller, tiden kanske är i högsta grad oberoende av oss, men klockan är åtminstone påhittad. Ett sätt för oss att veta när vi ska sova och när vi ska vara vakna.

Jag finns nu även på Myspace, med mitt nya musikprojekt. Lyssna på www.myspace.com/doning. Det här kan vara enda gången jag länkar till den sidan, så passa på.

På Gif-fronten intet nytt.

På glid

Iskallt.
Snorhalt.

Och jag... i höstjacka och Chuck Taylor-skor. Som Bambi på hal is, fast lite mindre söt och lite mer frusen.
Men det finns ju inga snygga vinterjackor eller -skor att tillgå. Ska man månne bita i det sura och köpa sig något halvdant?
Men med halvdana kläder känner man sig som en halvdan människa. Jag är ju inte mer än konsument, hur gärna jag än skulle vilja. Kläderna gör mannen, som någon smart marknadsföringsguru yttrade redan för vad som känns som miljontals år sedan.

Giffarna har nu gjort klart med sitt första nyförvärv inför nästa säsong: Johan Melander från IFK Timrå.
Jag kan tyvärr inte känna mig särskilt exalterad av denna nyhet. Melander har redan varit i klubben i flera år, och då inte alls hållit måttet. Han har säkert gjort bra ifrån sig i division två, men det gjorde å andra sidan en legendar som Lasse Oscarsson också (legendar här långt ifrån menat i positiv bemärkelse). För att inte tala om Edib Kurtovic, halvkass i Superettan men enligt uppgift succéman i Östersund i divisionen under. Det ÄR stor skillnad mellan elitfotbollen och divisionerna strax därunder.

Frågar ni mig så finns redan bredden i truppen, om inte annat så vimlar det av talangfulla juniorer som förtjänar en chans. Vad som saknas är spetskompetens, och den är jag åtminstone nittionio procent säker på att unge herr Melander inte kommer att bidra med.

Dags att huttra vidare, i väntan på ett större namn.

Silly season igång

Så här några veckor efter säsongsavslutningen börjar ryktena strömma till. Efter att i fjol ha upplevt den kanske mest intressanta Silly season någonsin (vilken i och för sig följdes av den tråkigaste säsongen), så är det inte utan att man hoppas på att saker ska börja röra på sig även i år.

• Det hittills mest glädjande beskedet är förstås att britterna, Cleaver och Price, lämnar Giffarna. De har redan lämnat staden, och i lördags skålade jag och mina vänner i champagne för att fira detta. Glädje!

• Mika Sankala har skrivit på som tränare i ytterligare tre år. Jag ställer mig något skeptisk till detta, eftersom jag inte tror att han är rätt man att leda laget i Allsvenskan (där jag hoppas att man ska återfinnas säsongen 2008). Men han får förstås mer än gärna överbevisa mig.

• På nyförvärvsfronten ser det klent ut än så länge. Ytterbacken Tabula blev ju klar redan den här säsongen, men har ännu inte anslutit. Ett par spelare har varit här och provat, men inga direkt spektakulära namn. Johan Melander, en gammal bekant, sägs vara på väg tillbaka till laget. Personligen är jag tveksam mot att värva gamla spelare som redan visat sig för dåliga en gång i tiden, men man får väl se. Jag avvaktar i väntan på de riktigt stora namnen.

Etta på önskelistan just nu: Jonas Wallerstedt!

Söndagssoppa

1 flaska vin
3-4 öl
1 glas mousserande vin
1 morgondag
dimma
kryddor

Blanda vin, öl och mousserande och låt dra i cirka en timme. Tillsätt dimman och kryddor (det som finns att tillgå duger bra). Låt det hela blandas ihop ordentligt i minst 5-6 timmar. Lägg till sist i morgondagen. Avnjutes helst med abnorma mängder vatten framför någon form av dålig svensk thriller á la Wallander eller van Veeteren.

Det kan aldrig vara värt det. Jag blir åtminstone mer och mer skeptisk.

Sol i sinne

När jag skrev mitt förra inlägg så hade solen gått ner, himlen var disig och fredagkvällen, veckans i teorin kanske allra bästa, led mot sitt slut. Omständigheterna var alltså sådana att jag var lagd åt det mer uppgivna hållet.

En halv subway och några timmar sömn senare:

Oasis går på stereon, solen skiner, håret är duschvått.

Hör ni?
Det knackar på dörren.
Lyssna!
Det är glädjen. Det är glädjen som återvänder!

Det här blir en kanondag.

Glädjebesked

Både Owen Price och Chris Cleaver har tydligen gjort klart att de kommer att lämna Gif Sundsvall till nästa säsong. Det är något av det mest glädjande jag har hört på väldigt länge.

När andra lag värvar brassar värvar vi.. britter! Klart som fan att det går åt helvete. Men nu är vi kvitt dem i alla fall. Bara att vänta och se vilka genidrag man kommer med inför nästa säsong.

I övrigt är jag less. Det känns som att jag har stått och stampat så länge att golvet börjar bli utnött. Det är tråkigt hemma och det är tråkigt borta. Där någonstans känns det som att alternativen tar slut.
Jag försökte göra något drastiskt för att rädda situationen. Satte in pengar på ett spelkonto och loggade in för att tjäna ihop en flygbiljett på internetpoker. Tyvärr var jag hundra kronor fattigare (hundra kronor som jag egentligen inte hade råd att förlora) på några få minuter, varför jag snabbt skrinlade de planerna.
Nästa steg blir väl att råna en bank eller nåt. Men riktigt så desperat lär jag aldrig bli.

Ilogik.

Ibland undrar jag när jag slarvade bort min logik.

Jag kunde ha stannat på jobbet. Planerat lite, druckit en kopp kaffe och pratat med elever och kollegor. Det fanns värme, det fanns sällskap, det fanns saker att göra.

Istället valde jag att gå hem. Det kändes liksom bra i dåläget. Att gå hem från jobbet brukar ju vara det man eftersträvar från i princip den stund man kommer dit.

Men för att citera författaren Per Hagman: "Att komma hem ska vara en schlager."

Jag hör dock varken Lotta Engberg eller Kicki Danielsson. Bara elementet som knackar och tangenternas knatterknatter. Jag har, kort sagt, ingenting att göra här hemma.

Så varför gick jag hem? Till det här? Ja, det kan man undra. Den dagen jag återfinner logiken följer förhoppningsvis svaret med på köpet.
Jag längtar redan.

Silly season 2007

Om man är lagd åt det hållet så kan man idag läsa i en av lokaltidningarna att Giffarnas Owen Price tycks missnöjd med hur han behandlats av tränaren.
"Det känns som att jag inte fått en ärlig chans" säger Price, som nu är osäker på om han vill stanna i klubben.

Enligt mig är den stora frågan snarare hur Gif Sundsvall ens kan överväga att vilja ha honom kvar. Tämligen säkra källor gör bland annat gällande att han under hela säsongen varit ett stående inslag på Sundsvalls krogar.

Om jag fick bestämma vore det solklart. Ge båda britterna silkessnöret och ge deras platser i truppen till egna, förmodligen mer motiverade, juniorspelare.

Den ärliga chansen kanske kommer den dag man själv börjar ta elitidrotten på allvar. Där ingår knappast krogbesök under säsong. Eller hur, mr. Price?

Utslagen

Igår var det fest

I blå ringhörna har vi Mattias

Väldigt roligt. Mycket folk och god mat...

I röd ringhörna har vi den sjufaldige mästaren.. Alkoholen.

... och framför allt, dryck.

Stämningen var självklart på topp. Det var skoj att träffa alla människor, både gamla och nya förmågor. Jag stod pall ett tag. Men någon gång i, låt oss säga tredje ronden hände det oundvikliga.

Knockout.

Med dubbelöl kan det väl egentligen inte sluta på något annat sätt. '


Insikt: Bakfylla kombinerar dåligt med fyra och en halv timmes bussresa.

Skärpning utlovas!

Jag har anklagats för att uppdatera den här bloggen alldeles för sällan. Jag kan egentligen inte annat än hålla med, men skyller konsekvent allt på min brist på fantasi. Men ok då; jag ska försöka skärpa mig.

Som en början på den nya, mer frekvent uppdaterade bloggen vill jag ställa en fråga. Är det någon som vet vad vår nya regering egentligen håller på med?

• Först går de ut i valrörelsen och säger att A-kassesystemet fungerar helt värdelöst och snarast bör reformeras. Ersättningarna ska även sänkas, för att motivera (läs: tvinga) folk att återgå till arbete.

• När de väl erövrat makten går de nu ut och höjer avgiften till A-kassan, samtidigt som ersättningen sänks, helt i linje med vad som tidigare sagts.

Så långt är allt väl. Den rimliga slutsatsen man kan dra av dessa besut är att den nya regeringen vill få folk att gå ur A-kassan, för att på sikt kunna pressa fram en låglönemarknad där 18-åringar tvingas vända burgare för 45 kronor i timmen.

• Men: Helt plötsligt briserar nästa bomb. Medlemsskap i A-kassan ska bli obligatoriskt. Detta spräcker helt alla tidigare teorier. Avsikten är uppenbarligen inte att tvinga folk ur A-kassan. Vad är det egentligen de vill? Förutom den uppenbara avsikten att få in mer pengar till staten.

Det som för mig är mest underligt med det hela är att detta tvångsmedlemsskap går stick i stäv med de liberala värderingar som dessa partier förväntas ha. Bertil Ohlin och grabbarna roterar i sina gravar.


P.S. På de tjejer jag har närmast kontakt med stämmer mina iakttagelser utmärkt. Men ju fler som är ivriga att påpeka motsatsen, desto gladare blir jag.

Silly season: snart på ett forum nära dig!

Sömnlös

Jag kan inte sova.

Jag vill inte sova heller. Helgen har gått alldeles för fort. Så snart jag har somnat är det bara några fragment av drömmar kvar innan det är dags att gnugga gruset ur ögonen och pina sig upp.
Förmodligen kommer drömmarna att vara negativa också, eller i värsta fall trista.

Så jag sover inte. Jag funderar istället.
Meningen med livet, meningen med döden, meningen med allt.
Varför gillar inte tjejer sport lika mycket som killar?
Varför finns det en föreställning om att man inte får tycka om både kultur och sport samtidigt?

Men framför allt: Varför verkar det som att tjejer antingen vill ha:

• Killar med mycket pengar (vilket jag har noll förståelse och respekt för)

• Killar som ser ut som grekiska gudar (vilket jag har full förståelse för, men som jag ändå inte tycker räcker som fullgod anledning för att bli pojkvänsmaterial).

Fan! Med de här förutsättningarna blir jag ju ensam till döddagar. Lärarlön och rävgrytsansikte. Ge mig en sportslig åtminstone!

Gif Sundsvall spelar i Superettan även nästa säsong!
Det kanske finns någon där uppe som gillar mig trots allt.

Säng, säng, säng. Sova, sova, sova säng, säng säng. Sova, sova, sova säng, säng, säng. Sova, sova, sova säng, säng, säng. Sova, sova, sova säng, säng, säng. Sova, sova, sova säng, säng, säng. Sova, sova, sova säng, säng, säng.

Bara så att någon slipper påpeka det.

Ja, jag vet att jag skrev tyvärr ungefär aderton gånger i mitt förra inlägg. Det ser väldigt tjatigt ut och det är definitivt inte ett exempel på bra svenska. Samtidigt kan jag trösta er med att den som mår mest dåligt av det är jag själv.

Så var det sagt. Jag ber ödmjukast om ursäkt ifall någon har retat upp sig. Stressa av, ta en grogg, tänk på hjärtat.

Kramar!

Grattis!

Orhan Pamuk, som tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Tyvärr arbetade jag då Horace offentliggjorde pristagaren, men efter att ha sett framträdandet i efterhand så kan jag bara konstatera att motiveringen var lika klar och konkret som vanligt (eeh.. eller något).

Om själva pristagaren kan jag tyvärr inte säga så mycket, förutom att det är första gången som en för mig tämligen välkänd författare får priset. Dock har jag tyvärr inte läst något av Pamuk, men för bara en vecka sedan var jag ytterst nära att låna hans bok Snö på biblioteket. Tyvärr valde jag att istället checka ut Elias Khourys Solens port, vilket grämer mig något. Det hade varit skoj att för en gångs skull ha läst en nobelpristagare innan han tilldelats priset. Givetvis håller jag nu alla tummar jag har för att Elias Khoury vinner nästa år. Det om något vore poetisk rättvisa.

Tjugofemårskris?

Var det det här jag ville? Sitta här för mig själv utan att åstadkomma något? Var det vad jag trodde att jag skulle göra när jag fyllde 25?

Man kanske borde...
startatidningöppnamusikklubbskrivaenromanelleråtminstoneennovellsamlingpluggatilljournalist
flyttautomlandsöppnakrogordnamedläxläsningsevärldenträffaenpresumtivlivskamratstartaförlag
blifotbollstränareblinågonformavtränarehittaettarbetesepåmerbrafilmföljamedbättreivadsom
händerivärldenläsamertränamerumgåsmermedfolkiallmänhet.

Fan, fan, fan.. man skulle vart tolv.

Reflektion: Insikt

Jag lär nog aldrig bli författare.

Gud ska veta att jag försöker. Men jag sitter helt enkelt inte inne på den där historien. Den där som man måste ha att berätta för att det hela ska bli något. Det är kanske inte så underligt, med tanke på att jag har tillbringat i stort sett hela mitt liv i vardagen. Händelser i denna vardag kanske kan vara nog så tillfredsställande för mig som person, men de ger knappast stoff åt någon roman värdig Augustpriset. TV-tittande och timlånga fikasejourer gör inte direkt någon ny Kerouac eller Alan Warner.

Men, men... jag får väl göra det bästa av situationen. Berättelsen kanske kommer med tiden. Kanske, kanske, kanske, kanske...

Deppigt

Fan!
Tips på enkla paketlösningar av livet mottages tacksamt.
Med andra ord: det känns som att allt är på väg att gå käpprätt åt helvete.

Jag är väl medveten om att det säkert är mitt eget fel. Men samtidigt verkar allting vara så enkelt för alla andra. Gör det, gör det, gör det, gör det... problemen tycks liksom aldrig uppstå.

Förståelse mottages tacksamt.

Summering

Mottages tacksamt:

• Tips på enkla paketlösningar av livet
• Förståelse

Kulturskymning

Hejdå Persson.
Enter Reinfeldt.

Adjö folkbildning.

I dagens Sverige finns det åtminstone två saker som är gratis. Det ena är kärlek, den blir svår att avgiftsbelägga. Den andra är bokläsning. Tack vare att alla kommuner är tvungna att ha avgiftsfria bibliotek, där gemene man kan låna hem böcker att förkovra sig i, så finns här en källa till bildning som saknar motstycke på många håll i världen.

Moderaterna (de nya) vill nu avskaffa kommunernas biblioteksplikt.

Jag vet inte hur de resonerar, men antagligen tycker de väl att man får köpa sig sina böcker själva. Varför ska fattigfolket ha möjlighet att läsa en god bok, att bilda sig lite?

Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, utan även de intellektuella.

Reinfeldts anhang förtjänar ett slag i huvudet med den tjockaste Dostojevskijroman man kan hitta. Böcker är bra till mycket.

• Jönköping-Sundsvall 1-3
• Manchester Utd-Arsenal 0-1
• Vänster-Höger 171-178

Två av tre är ändå inte så tokigt. Man får vara glad för det lilla.

Namnlöst inlägg

Upp och hoppa, skräpmat, slöa, terapisamtal, filmkväll, snarra, slappa.

Denna dag, men samtidigt förra veckans söndag, och förrförra veckans, och... ja, ni fattar.
Söndagar är helt enkelt sjukt slentrianmässiga, men det är en del av charmen med dem. Det är nämligen den enda dagen på veckan som man kan bete sig på det viset, utan att få dåligt samvete för det.

Hur ska man agera? Hur bör man agera? Vad ska man göra åt saken, egentligen?! Det är inte bara 17 september det är val, man måste göra en massa val hela tiden. Just nu känns de som fler än någonsin.

Det är så mycket text här hela tiden. Jag slänger in en bild på Ed Harcourt, det är han värd. Hans nya album, The beautiful lie, är nämligen väldigt bra.

Alkolås på mobiltelefoner: nu!

Varför är det så svårt att vara sig själv?

Uppe med tuppen

Jag ska tvätta. Fint ska re va! Rent, rent, rent. Det är därför jag är uppe nu, för att beta av tvätten innan dagen börjar på allvar.

Konstateranden (rena jävla vrålgissningar):

• Sverige chockar och vinner med 3-0 ikväll; Zlatan gör alla tre målen.

• Nationaldemokraterna (läs: nazistsvinen) hävdar att det mångkulturella samhället aldrig borde ha skapats. Det innebär alltså att en nationaldemokrat lever på stångkorv och pölsa och endast bär vadmal.

• Kvällen blir lyckad. Miss B. och jag kommer bra överens, även med några (läs: många) öl i kroppen.
  
  
  
  Erin mcKeown - Grand. Helt fantastiskt bra.
  

Priceless

Orangesvartrutig skjorta - 200 kronor.
Vita Converseskor - 150 kronor.
Parfym+ deostick - 600 kronor.

Nämnas i samma mening som B Å D E Denna och Zetterberg - Helt otroligt jävla obetalbart.



Ett tack till utvalda vänner för den fina tillställningen och det goda sällskapet.

Smärtsamma förluster

Sensible Soccer.
Stora pixlar på en grön bild, men samtidigt det kanske mest briljanta fotbollsspel världen någonsin skådat. Dribbla, passa, skjut. Allt klaras av med ett fåtal knappar, inga rymdskeppsdosor här inte.

En gång i tiden var jag bäst på det. Jag kunde med lätthet vinna VM med Albanien. Nu för tiden är jag närmast medioker, och det plågar mig. Löjligt, kanske ni tycker. Men precis som med allt annat så är det smärtsamt att upptäcka att man inte längre besitter det där lilla extra.

Idag förlorade jag med Sverige mot Bulgarien i VM:s kvartsfinal. Det var nära att jag slog sönder tangentbordet.

Jag hatar det! Men samtidigt kan jag inte sluta spela.

Dagen innan måndag

Håhåjaja.
Så sitter man här igen en söndagkväll. Trött och sliten, men ändå inte alls speciellt sugen på att gå till sängs. Det är ju inte som att jag har någon speciell tid jag måste kliva upp.

Men imorgon ska bli dagen då jag tar tag i saker och ting!

Mina nycklar är försvunna/förlagda. Det finns vissa indicier som pekar mot att det fanns alkohol med i bilden då de avlägsnades ur min ficka. Jag får göra en rundvandring imorgon och se om någon vänlig själ har hittat dem. Det är en av de saker som jag ska ta tag i.

Saker att ta tag i måndagen den 21/8

• Leta efter nyckelknippa
• Söka arbete
• Gå på banken
• Städa lägenheten (åtminstone for show. Plocka lite så att det vid en första anblick ser välstädat ut)

Så har jag smakat lammkött också. Det var faktiskt väldigt gott. Jag tror dock inte att det är något jag kommer att fortsätta med särskilt ofta. Men man ska förstås aldrig säga aldrig...


Varför är Saida död nu när man behöver henne?

Ingen mus

Min datormus har tvärslocknat. Jag ska göra vissa återupplivningsförsök på den under kvällen, för att se om den kan väckas åter. Fram till dess är jag mer eller mindre socialt handikappad.

Arbetslös och pank dessutom. Livet går i d-moll just nu. Det är i stunder som dessa som jag är glad att någon kombinerade glass med jordgubbar.



Till er som läste rubriken annorlunda: er tolkning stämmer också alldeles utmärkt.

Man blir bara äldre

Om exakt fyra månader infaller min tjugofemte födelsedag. Brukligt vore naturligtvis att fira detta med pompa och ståt, i glada vänners lag. Men ärligt talat börjar mina funderingar på att göra en klassisk tantsmitning komma allt närmre ett förverkligande.

Alltså: "All eventuell uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt med bestämt!"
En kort insändare i lokaltidningen och sedan är allt ur världen. Enklast möjliga lösning.

Det finns förstås en anledning till mina dubier. Jag har under de senaste månaderna varit på ett antal födelsedagsfester, vilka alla har varit orgier i mat, dryck och organisation. Jag känner, rent ut sagt, att jag aldrig kommer att kunna nå upp till den standard som gästerna nu har vant sig vid.

Min enda räddning tycks vara att fokusera på den flytande formen av föda. Att helt enkelt se till så att gästerna dricker så mycket att de helt enkelt glömmer bort det där med maten. När jag sedan dukar fram några halvråa kycklingfiléer och vidbrända hamburgare så är folk ändå så tankade så att allt smakar fantastiskt. Det måste nästan bli så.


...och annars finns ju alltid ST

Elvis ska lämna byggnaden

Det var det.
Om ingen gammal lotofag dyker upp de närmsta minuterna så har jag snart lämnat arbetsplatsen för sista gången den här sommaren.

Det känns inte alls så tokigt. Faktum är att det till och med känns ganska skönt. Frågan är bara vad jag ska ta mig till istället? Det är inte direkt så att jag håller på att drunkna i jobberbjudanden.

Men, men... det är väl bara att ta en sak i taget. Jag börjar med det mest väsentliga; att avnjuta helgen på bästa sätt.

Förresten undrar jag om inte lotofagerna är utdöda. Det tisslas och tasslas till och med om att de aldrig har existerat. Men det där är någonting som vi aldrig kommer att få reda på.

Se hit!

Efterlyses

Klarspråk.
Sågs senast någon gång 1997.
Varierar i utseende. Framträder dock oftast i form av raka rör. Kan ibland förväxlas med oförskämdhet; dock endast av personer ovana vid klarspråk.

Hittelön utlovas i form av ärlighet och förtroende.

(Kan eventuellt bytas mot ett par hela lådor väl använda klyschor)

Ring Mattias: 073-1806964

Liv i större och mindre partier

Schackspelet har den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Det var Willy Kyrklund som skrev det, i sin roman Polyfem Förvandlad. Troligen hade han lånat det av någon gammal grek, kines eller motsvarande. Det är nämligen på tok för smart och enkelt för att ha författats så sent som på 1900-talet.

Schackspelet har även den nackdelen gentemot livet, att alla pjäser har sina egna, förutbestämda och oföränderliga roller och mönster. Visst kan man ta ett nytt parti, men även då får löparna bara röra sig diagonalt, aldrig lämna sina vita eller svarta rutor. I schack är allting svart eller vitt.

I det enda parti liv man spelar finns däremot alltid möjligheten att ändra reglerna i takt med att nya situationer uppstår. Rutorna flyter samman tillett gytter av färgkombinationer. Ens enda motståndare är de egna begränsningarna.

Om man slutar älta strategi och taktik så är chansen så mycket större att man på dödsbädden inte önskar sig något mer parti. Strategi och taktik gör nämligen att även livet rutas in, och risken är därmed stor att man reducerar sig själv till en bonde, i maklig takt på väg framåt, i hopp om att någon dag få bli något större. Vissa lyckas, men de flesta blir slagna på vägen dit. Det är bättre att bara flyta med och göra vad man känner för, utan att ta hänsyn till alla eventuella konsekvenser. Först då kan man lämna rutorna och istället se helheten på livets bräde.


Ja du, Willy...

Med livet som insats

Varför är allting ett enda stort spel? Måste det vara så?

Troligen spelar jag mot mig själv också. De andra deltagarna vet åtminstone inte om att de deltar. Eller så har de sina egna spel, mot sig själva de också, med sina egna inbillade deltagare.

Det är väl så det brukar fungera antar jag. Alla vinner, men bara över sig själva.

Istället för öppna kort - öppna ackord!

Summering

Lördag morgon.
Något känns fel. Annorlunda på något sätt.
Var är de äckliga maskarna i halsen, sanden på tungan och subwayfläckarna på tröjan?
Nej, visst ja. Det var ju nyktert igår.
N Y K T E R T! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Men jag sov ändå dåligt inatt. Jag sover oftast dåligt nu för tiden. Vaknar alltid minst en gång, oftast 04:55.
Jag antar att jag låg och väntade på livstecken, det kom dock aldrig några. Nåväl... folk håller sig nog vid liv ändå, frågan är bara i vilket skick.

Har haft en nyttig vecka för övrigt. Den avslutades igår med sju kilometers löpning i tryckande hetta. Det kändes mycket bra. Eller, som Gidlund skulle ha uttryckt det:
"Det är inget brölopp det där inte".

Det har han helt rätt i. Några sådana tycks just nu inte existera i min sinnevärld överhuvudtaget. Varken av den ena eller den andra stavningen.

Jag försöker åtminstone att bry mig...

Goddag tristess

Tristessen är förbannat påtaglig just nu.

Solen skiner utanför fönstret, sommaren är lång och på stränderna är det trängre än vid en marknadsmorgon i Addis Abeba.
Men vad hjälper väl det?
För här sitter jag, tumrullandes och timräknandes.
Orden här ovan är böjda i presens particip. Det är en participform som inte är speciellt vanlig i daglig skrift.
Sådär, nu fick jag det sagt också. Nu när jag börjat ägna mig åt att utreda svensk grammatik kanske ni bättre förstår hur påtagligt less jag är.

Man kanske skulle....
nej, förresten.

Eller så kanske man borde...
Nej! För gud skull. Inte på jobbet.

Sex timmar kvar. Fjorton till helg.
Pris ske högre makter.

Men det lär väl regna på lördag...

Alla tåg inställda

Det verkar inte bli något sverigeäventyr för Kristoffer Tollås. Det är förstås kärvt med uttåg, eller tåg överhuvudtaget för den delen, med tanke på järnvägens nuvarande skick. Huruvida det har något med saken att göra låter jag dock vara osagt tills vidare.
Ska jag vara ärlig tror jag att det kan vara ganska bra. Inte minst för Tollås själv.

Dialog (fortsättning):

L: Jaså, du packar upp väskan igen. Vadan detta?

T: Ja, jag lär dö här i Norge. Det gives alltid något bättre än Gif Sundsvall.

Svåra beslut

Först var det krogen.
Efter några öl filmkväll.
Till sist, efter viss beslutsvånda, blev det krogen igen.
Nu är jag ändå osäker på om jag valde rätt. En bra rulle och trevligt sällskap är sällan fel.

Hur svårt ska det behöva vara att fatta ett beslut?

Men, men. Nu är det gjort i alla fall. Nu får man gå in helhjärtat för det val man ändå gjorde.

Ingen saliv i glasen.
All in!

Skurkfasoner

I Sundsvalls Tidning står idag att läsa om en 86-årig man som anmält några handdukar samt ett par räkningar stulna. Det troliga är förstås att mannen i fråga helt enkelt har tappat bort sakerna, minnet brukar ju inte direkt bli längre med åren. Men om så inte är fallet har jag ett par sanningens ord att säga till tjuven:

Varför går du hem till en gnällspik som anmäler dig? Jag bor på Varvsgränd 14 i Sundsvall. Kom hit istället! Jag lovar att du får ta precis så många räkningar som du vill.

Fotbollsspelarens uttåg

Hallelujah! Gif Sundsvall har, efter lång stunds tystnad, ett nyförvärv på gång. Norrmannen Kristoffer Tollås verkar inte helt främmande för en flytt till grannlandet i öster.

Möjlig (trolig?) dialog mellan Tollås och en lagkamrat:

L: Jaså, du packar din väska du? Vart ska du ta vägen?

T: Jag ska till Sundsvall och bli fotbollsspelare. Det gives alltid något bättre än döden.

Ilsken och uppgiven

"Only the good die young" sjöng Freddie Mercury i Queen en gång för många år sedan, innan han själv avled i sviterna av ett alldeles för hårt leverne, vilket resulterade i att han smittades av AIDS. Av sin egen låt att döma så var alltså herr Mercury själv en av de goda människorna, och personligen tror jag att det finns en sanning i texten. Dock blir den ännu sannare om man vänder på resonemanget: De onda vinner alltid.

Varför måste det vara så? Varför är det alltid de hänsynslösa, själviska och allmänt elaka människorna som går vinnande ur striden? Jag är i och för sig medveten om att jag besvarade frågan samtidigt som jag ställde den, att de når dit de vill just tack vare att de är själviska och hänsynslösa, men jag blir ändå förbannad. Förbannad på saker jag inte kan påverka, vilket gör mig än mer förbannad.

Vad är det här för jävla världsordning?

Vardag

Ännu en helg är till ända.

Två hela dagar som skulle vara så sköna, som balsam för själen. Nu är de borta, bortkastade i en dimma av spritångor, och kvar finns endast Uffe Ågren, sittandes gapskrattande på sängkanten.

Usch.

I maklig takt på väg

Just nu: Himlen är grå, visserligen i en ljus nyans, men ändå grå. Man kan tycka att det borde påverka mitt sinnelag, men just nu känner jag mig väldigt väl rustad för att stå ut med lite gråtrist mörker. Fredagen har ju anlänt. Om två timmar sitter jag på cykeln på resa mot ytterligare dryga två dagars ledighet.

Imorgon: Farmor fyller år. Respektingivande 81 år närmare bestämt. Jag vet precis hur det kommer att bli:
"Jag har lagat lite mat. Det är inte så mycket, men ta för er ni."
"Ta lite till."
"Ät mer nu, så att det tar slut någon gång."
"Efterrätt. Ät mer efterrätt."
"Kanske lite kaffe och kakor? Ta en bulle till du."

Tugg, tugg. Svälj. Glufs, glufs!

I'm lovin' every minute of it!!!

Hon ska få skivor i present. Björn Olsson. Visserligen brända, men ändå. Jag tror att hon kommer att få ut mycket nöje av dem.


Two hours and counting...

Konsumtionssamhället light

Alldeles tärd av funderingar. Tankarna malde i mitt huvud.
Knirr, knarr, knirr, knarr.
Till sist klarade jag inte mer. Jag var tvungen att få ett svar på frågan som plågade mig.

-Vad har Whyred för återförsäljare i Sundsvall?

Inga... skulle det visa sig. Inte en enda liten butik, i en stad med knappt 100000 invånare!

De finns i Mjölby. I Mjölby!

Fy fan.

Böcker, böcker

Det går tungt med sommarläsningen just nu. Så fort man ger i sig i klinch med en klassiker så förlängs lästiden något. Jag vill ju hinna plöja mig igenom så många böcker som möjligt i sommar.
Som tur är har jag åtminstone inte ett särskilt ansträngande arbete, så jag hinner avverka X antal sidor per dag samtidigt som jag får betalt för det.

Just nu: Bröderna Karamazov

Kommande:
Dårskaper i Brooklyn
Flickan som lekte med elden
Caiprinha med döden
Kafka on the shore
Anna Karenina

Det är så mycket man vill hinna med. Men är det sommar så ska det tamejfan läsas också! Dessutom kommer det ju en helt ny sommar om bara ett knappt år, förhoppningsvis innehållandes en semester. Det känns definitivt inte fel.

Limbo

I mitt (idoga?) sökande efter en livskamrat så tror jag mig ha kommit fram till en ödesdiger slutsats. Nämligen den att jag är, om inte fast, så åtminstone relativt stillastående mellan två världar.
För alternativ för de folkliga.
För folklig för de alternativa.

Nej! Jag vill inte tillbringa dagarna med att läsa kvällstidningarnas sexspalter samtidigt som Rix FM spyr ut de senaste hitsen i bakgrunden.

Nej! Jag vill inte diskutera eventuella Bergmaninfluenser i den senaste Solondzrullen.

Nej! Jag vill inte se på uppenbart dåliga jävla actionfilmer som innebär en uppenbar risk för hjärnskrumpning vid alltför långvarigt tittande.

Nej! Jag vill inte behöva bry mig om vilken politik som förs i varenda litet obskyrt land i Mindre Asien.

Nej! Jag vill definitivt inte behöva offra nästa Gif-match för att gå och lyssna på när Alan Warner läser dikter i motljus, ackompanjerad av en stråkkvintett från gamla Östberlin.

Det enda jag vill är egentligen att träffa en mysig tjej med poppig look som har ett avslappnat förhållande till kultur i största allmänhet. En tjej som gillar BÅDE litteratur och fotboll (det går, tro det eller ej!) En tjej som tar musik på allvar, men som ändå kan tänka sig att tomlyssna igenom skivorna utan att nödvändigtvis behöva reflektera över meningen med varenda ackordbyte och textrad.

Är det verkligen för mycket begärt?

Och.. om inte det går. Någon som är snäll och glad och åtminstone då och då kan tänka sig att skratta åt dåliga ordvitsar, bara för att det är just jag som berättat dem.

Man får sikta mot stjärnorna. Risken är dock påtaglig att man kommer på jorden igen utan att ens ha besökt det nedre molntäcket.

Just nu!

Aj fan.
Var ute alldeles för länge igår. Jag tror att jag har dragit på mig en duktig förkylning nu. Dock var fiolerna inte alls tokiga. Däremot är det synd att man aldrig ens får spela andrafiolen.
För övrigt undrar jag om det egentligen är nyttigt att kliva upp klockan 07:40, fortfarande berusad och med en röst som skulle få Sven Wollter att skaka av obehag, endast för att avverka några fettförbrännande kilometer till fots.

Kanske är det något fel på mig.
Kanske inte.
Men troligen.

Same procedure as last year

1-1. Med en hårsmån.
Nu gör jag som en äkta supporter; super mig full. Världen är ändå så orättvis.

Jag säger som Rastignac: Nu är det du och jag.

Dock utan supé efter.

In i dimman.

Nya tider; bättre tider.

En gång i tiden var Gert Fylking säkert en man med drömmar och visioner om framtiden. Kanske även han hade storslagna planer om rymdpromenader, VM-medaljer eller åtminstone att få ligga med en riktigt, riktigt snygg tjej.
Det var då.
Nu är Fylking hos gemene man mest känd som pajasen som inte förstått när ett skämt har gått för långt. Han som år efter år, ständigt i nya maskeringar går in för att förstöra offentliggörandet av Nobels litteraturpristagare. Trots att jag personligen anser att detta upptåg är hopplöst uttjatat, förlegat och till och med barnsligt, så väljer jag idag att yttra mig precis likadant som honom.
Äntligen.
ÄNTLIGEN!
Ta en titt på uppställningen här nedan:

Sundfors
Lustig PEO Saglik Söderberg
Ingel Ålander Eriksson Bayat
Hermansson Patriksson

Om ni inte redan har sett det så ska jag skriva det rent ut, med tjocka svarta bokstäver.
Chris Cleaver är inte med!
Detta är alltså den troliga laguppställningen då Gif Sundsvall ikväll möter Falkenberg, och till skillnad från i stort sett varenda tidigare match så finns Chris Cleaver, fotbollens svar på Agnetha Fältskog, inte med på planen.

Äntligen!
Fylking kanske inte är så dum ändå.

Hemligheter

Adressökning.

Hitta.se
Eniro
Samt diverse andra, mer interna källor

Det var som förgjort ändå. "Hemligt nummer" sa nån. "Hemligt" sa en annan.

Vad ska det tjäna till att vara så hemlig hela tiden? Var det månne därför skriftlig inbjudan begärdes, för att man visste att det var omöjligt att luska fram de rätta förutsättningarna?

Your loss. Jag har minsann både kaffe och kakor. Björn Olsson på stereon också. "Vackra melodier att dricka kaffe till en solig sommardag."

TGIF

Tid att leva

Om livet bara varade en halv sekund så skulle
jag ändå vilja leva likadant som nu.
Ty om man börjar slösa med sin tid, förströr sig
med allehanda ting endast för att man kan.
Då kommer man till sist att ångra hur man levde
då livets bana nått sin sista halvsekund.


Och vad i h-e skulle det där betyda?!
(Än är det långt ifrån försent)


På en halv sekund hinner man, om viljan finns, uträtta stordåd...

Kurragömma?

Ho ho

Ho ho

HO HO!

Var är du?

Ho Ho!!
Hallå?!

Larva dig inte nu. Det är inte roligt!

Det är inte roligt säger jag!

Ho HOO!!!!
Hallå?!

Epoken Sankala - skjuten i sank.

Måndagstankar

Jag bär på en oro av oidentifierat slag, vilket inte alls känns bra.

Deprimerad är kanske ett för starkt ord, men orolig och stressad är bokstavskombinationer som i allra högsta grad kan beskriva mitt sinnestillstånd.

Dessutom regnar det ute. Det är tur att jag inte är speciellt söt, det måste ju betyda att jag definitivt inte är gjort av socker.

Ikväll börjar epoken Sankala!

God eftermiddag.

Fantasin att föredra

Jag har kommit fram till att mitt recensionsprojekt är ohållbart. Så här i sommar- och VM-tider finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid att offra på att lyssna in skivor. Därför får jag helt enkelt köra en recension lite då och då, jag blir nog klar ändå så småningom.

Tillbaka till verkligheten igen: Umeå-Sundsvall 2-1. Efter förra veckans vinst trodde man att vändningen var i nära förestående (igen), men man togs snabbt ner på jorden (igen). På presskonferensen efteråt talade tränare Wilson om truppens orutin (igen) samt 2-3 andra uttjatade bortförklaringar (igen).

Ukraina spelar mot Italien ikväll; i gult och blått. I en tid då Israel ägnar sig åt tämligen omotiverade "Saving Private Ryan"-operationer, David Wilson fortfarande sitter kvar i tränarbåset och en bra duschrunk kan göra att dagen känns meningsfull (en sjuk värld helt enkelt), så räcker de välbekanta tröjfärgerna gott och väl för att de ska vinna åtminstone mitt stöd. För att travestera renässansmänniskan, filosofen och geniet Cosmo Kramer: Ukraine is strong!

Recension: Gold

Titel: Gold

Artist: Ryan Adams

Betyg: 4/5

Ryan Adams har på senare år blivit mest känd för att ge ut halvfärdiga skivor i tid och otid. Hans andra platta, Gold, känns dock så färdig som en skiva kan bli. Skivan är en välarbetad, sparsmakad sak som rymmer inte färre än 16 spår. Om Adams på sina senaste alster kan sägas ha fått en förkärlek för rocken så arbetar han här enligt principen less is more. Elgitarrerna har fått ytterst lite utrymme, och ljudbilden domineras istället av främst akustisk gitarr och piano.

Trots att skivan innehåller så många spår så håller låtarna genomgående hög klass. Vissa sticker dock ut mer än andra, som till exempel den lite svängigare New York New York, Rescue Blues och den tårdrypande avslutningen Goodnight Hollywood Blvd.

Om något negativt ska sägas om den här skivan så får jag vara tjatig och återkomma till längden. En dryg timme musik kan kanske tyckas vara redig valuta för pengarna, men det är faktiskt inte alltid som längre är bättre. Eftersom de flesta låtarna på Gold håller ungefär samma tempo och samma (uramerikanska) sound, så kan en lyssnare som inte sitter på helspänn lätt tappa koncentrationen efter ett tag, varpå låtarna tenderar att flyta in i varandra. Personligen tror jag att den här skivan hade tjänat på att kapas ner till mer standardmässiga 45-50 minuter. Inte för att de låtar som finns med inte håller måttet, utan för att folk ska orka lyssna ordentligt på varenda låt och ge Ryan Adams den uppmärksamhet han förtjänar.

Sommarprojektet 2006

Hur tillbringar man egentligen en sommar på bästa sätt? Hur skriver man egentligen ihop en bra sommarblogg? Det som åtminstone jag förknippar med sommar är sol, glass, läsning, musik och glädje, varför jag tycker att det skulle vara roligt att kunna använda några av dessa saker i bloggen. I förstone hade jag därför tänkt recensera böcker här på bloggen, men efter viss tids funderande kom jag fram till att det skulle bli alltför få recensioner för att det skulle bli någon ordentlig kontinuitet på projektet. Istället har jag bestämt mig för att recensera min skivsamling, hela vägen från A-Ö, alla skivor (även Orup och Svullo) inkluderade. Senare idag påbörjas alltså detta projekt, och sedan följer en skiva om dagen till dess att all musik i CD-hyllan avhandlats. Om jag inte minns helt fel så är det Ryan Adams "Gold" som är först ut, och det hela kommer avslutas om några månader med Kristofer Åströms "So much for staying alive". Missa nu alltså inte detta. I princip är det som att jag lämnar ut min själ till allmänt beskådande.

Korrigering: På grund av allt för mycket fotbollstittande har jag inte hunnit med att lyssna igenom någon skiva ordentligt ännu. Första recensionen kommer därför imorgon istället.

Veteran-VM?

Aftonbladet publicerade igår en artikel där de tippade hur en eventuell svensk VM-trupp till nästa fotbolls-VM i Sydafrika skulle kunna se ut. Eftersom jag tidigare beklagat mig över den dåliga återväxten i svensk fotboll så var detta ganska intressant läsning för mig. Noterbart är till exempel att:

*Den yngste spelaren i truppen är 24 år (Pontus Wernbloom)
*Medelåldern i den tilltänkta startelvan är 31 år.
*Medelåldern i truppen är 28 år.

Om denna kvällstidningsprofetia slår in så är jag tämligen övertygad om att vi inte behöver bekymra oss över Sydafrika-VM. Med en sådan startelva har vi nämligen ingenting i ett VM att göra. Namn som Mikael Nilsson, Mikael Antonsson och Tobias Hysén har enligt mig redan nu passerat åldern då de rimligen kan räknas som talanger, allt utan att ha nått några högre höjder på fotbollshimlen. Jag begär naturligtvis inte att Sportbladet ska kunna förutse vilka av de dåvarande 18-åringarna som kommer att kunna slåss om en plats, men var finns t.ex. de dåvarande 20-24-åringarna, alltså de som nu är mellan 16 och 20 år gamla? Är Sveriges fotbollsframtid verkligen så mörk som Sportbladet här (åtminstone enligt min mening) beskriver?

Dock: Väsby-Gif Sundsvall 0-2. Det finns ett ljus på fotbollshimlen!

Livet från den tunga sidan.

Fan
Fan.
Fan!
Baksmällan är enorm. Gårdagens fotbollsutspelning kan ha varit det sämsta jag har sett ett svenskt landslag prestera någonsin. Dessutom börjar jag, närd av negativ energi, övertygas om att Sverige lär missa de kommande mästerskapen, och att vi alltså inte kommer att få se något VM med svenskt deltagande på minst åtta år.
Anledningen till denna pessimism är enkel; det tycks helt enkelt inte finnas några stora talanger i den kommande generationen. Bara en sådan sak som att Giffarnas Micke Dahlberg och Stefan Ålander varit ordinarie i U21-landslaget (ett landslag som för övrigt blev utspelat av Island i den avgörande EM-kvalmatchen) säger en hel del om svensk fotbolls framtid. Det är möjligt att jag har fel, att det kryllar av blivande storstjärnor i åldrarna 16-18 år, men i så fall skrivs det förvånansvärt lite om dem i tidningarna.

Just nu är det mest två saker jag funderar på: Varför var Henke Larsson och Zlatan värdelösa turneringen igenom, och varför verkar inte folk tycka att det är roligt att spela i landslaget? Brukar man inte försöka toppa formen till mästerskap, det är i alla fall så idrottsmän i allmänhet arbetar. Om det vi såg i VM var en Henke i toppform så har Helsingborg snart en ny röv att värma bänken med, och vad gäller Zlatan så kanske Juventus omtalade nedflyttning gör att han hamnar bland det motstånd han hör hemma.
Det snackas även om att Ljungberg kanske ska sluta i landslaget. Ljungberg! Han är 29 år gammal. Är det verkligen så tråkigt och jobbigt att spela i landslaget så att man måste sluta redan i den åldern. Vad kommer härnäst? Kalle Svensson slutar i landslaget? Förr hade fotbollsspelare som sin högsta dröm att få spela i landslaget, men det är tydligt att dagens svenska spelare inte tycker att det är så roligt att anstränga sig om de inte får några miljoner för besväret.
För övrigt kan jag bara konstatera att förnekarmentaliteten verkar vara högsta mode nuförtiden. "Vi spelar bra men har mycket otur", säger David Wilson. Exakt detsamma säger Lasse Lagerbäck. Varför kan ingen bara gå ut och erkänna att saker och ting är skit när de faktiskt är det?

Bara några frågor...

En gång i tiden kändes det åtminstone småroligt att gå på fotboll i Sundsvall. Även om också den tiden präglades av bedrövelse och besvikelse så visste man att chansen till en skrällseger alltid fanns där.
Så är det icke längre.
Katastrof är inte ord nog för att beskriva Giffarnas säsong i Superettan så här långt. Hittills har vi tagit 6 (SEX!) poäng på 10 matcher. Klubbens grandiosa och självklara målsättning om att ta steget till Allsvenskan direkt har nyligen reviderats till "att få en bra placering som möjligt", en målsättning som är helt omöjlig att misslyckas med, även om man slutar näst sist har man ändå nått en så bra placering man kunnat.
Som en följd av den usla säsongen bjuder styrelsen nu in klubbens medlemmar till frågestund. Jag är tyvärr inte medlem och kan därför inte närvara, men det finns en hel del frågor jag skulle vilja ha svar på. Om någon som tänkt gå på mötet läser detta så får han/hon gärna framföra följande till styrelsen:

1. Hur i h-e kan en tränare som uppenbarligen inte har ett uns självinsikt eller självdistans, och som dessutom kört laget i botten trots allt ha fullt förtroende?

2. Varför har man värvat spelare som uppenbarligen inte ens duger till att sälja chips i kiosken (läs Bubalo, Cleaver)?

3. Hur kommer det sig att nämnde Cleaver ändå får starta match efter match efter match, alltid med samma resultat?

4. Hur kan tränare Wilson säga att laget är för ungt och orutinerat för att gå upp, då man i truppen förfogar över åtta man som förra året var mer eller mindre ordinarie i Allsvenskan?

5. Varför klagar Wilson på att det saknas anfallare i laget, då han själv valde att plocka med sig Patriksson från Ljungskile, och dessutom placerar Andreas Hermansson som högerback! (Vilket dessutom får till följd att seriens kanske bästa högerback, Micke Lustig, får spela på fel kant och inte når sin fulla kapacitet.)

6. I truppen finns fem personer som förra året hade plats i U21-landslaget. I år finns inte en enda av dem kvar där. Tycker sig tränaren ha något ansvar i detta?

7. Varför säger man att man ska spela ihop ett lag och envisas sedan med att möblera om i laget till i stort sett varje match?

8. Varför misshandlas flera spelare (Ålander, Lustig, Hermansson, Tobbe Eriksson) genom att få lira på helt fel positioner?

Där har vi en bråkdel av de funderingar jag plågas av varje dag nuförtiden. Tack och lov för fotbolls-VM, som både ger möjligheten att få se på bra fotboll och ger en något annat att tänka på.

Der manschaft!

Som alla redan vet så avancerade våra svenska fotbollsgrabbar till åttondelsfinal genom 2-2 mot England. Huruvida de tyska mittbackarna har östtyskt ursprung låter jag vara osagt, men hittills i turneringen har de åtminstone sett lika smidiga ut som gamla Stalinstatyer. Vår egen evighetsmaskin Fredrik Ljungberg kan därför i bästa fall få en rejäl autobahn att löpa på. Mitt tips blir 2-0 till Sverige.
Ett annat problem för förbundskaptenerna är Marcus Allbäcks succé. Om nu Zlatan tillfrisknar till matchen mot Tyskland är det högst oklart vem som får chansen från start. Min önskeelva ser ut som följer:

Isaksson

Alex Mellberg Lucic Edman

Linderoth

Chippen Larsson Ljungberg

Zlatan Allbäck

Alltså: ner med Henke på Källströms position för att ge utrymme för både Zlatan och Allbäck. Detta lär dock inte ske, dels för att Lagerbäck inte direkt är känd för att gå på chans, och dels för att uppställningen är mer än lovligt offensiv mot ett lag som Tyskland. Mitt tips blir dock att Allbäck förpassas tillbaka till bänken, förutsatt att Zlatan är fullt fräsch naturligtvis.

Livet är hår(d)t

Det finns en blogg som heter Konsten att förlora, som var i ropet för ett tag sedan. Den bloggskribent som ansvarade för bloggen hette Mats Hård, det visade sig senare att han inte var på riktigt.

Jag är på riktigt.

Mats Hård mådde ofta dåligt av alla förluster som han, i sann fotbollssupporteranda, tvingades utstå.

Jag börjar mer och mer förstå hur han kände sig.

Mats Hård hade i alla fall en flickvän, två till och med.

Det har då fan inte jag, inte ens det har gubben där uppe unnat mig.

0-2, 1-2.

Sämst i världen

Plötsligt slog det mig!
Hur bra jag än tycker att jag har det så finns det garanterat en hel bunt människor som har det ännu bättre. Detsamma gäller naturligtvis även för det motsatta; hur äckligt, vidrigt man tycker att man mår så kryllar det av folk som känner sig och har det värre.

Men!

Då kom jag att tänka på den stackaren som faktiskt har det värst av alla. Någonstans måste ju den personen existera, den som ärligt kan säga att han (eller, för den delen, hon) lever det mest miserabla livet av oss alla. Den personen lär förvisso skifta ganska ofta, det är förmodligen svårt att hålla sig längst ner på skalan allt för länge, men ponera att det i vissa fall kan hålla i sig i åtminstone en dag. Jag har själv haft dagar då det mesta tyckts gå åt skogen, dagar då jag helst bara skulle vilja åka hem och begrava mig själv bland mjuka kuddar och avskärmande täcken, men i jämförelse med den person som just då hade det allra, allra sämst var nog min dag ändå ganska lyckad.

Jag undrar bara; var finns den här människan just nu? Vare sig det är en barnprostituerad i Bangkok, en tjackpundare i L.A. eller en kvinna som står framför en exekutionspluton i Beijing så kan den personen åtminstone rakryggat (hur rakryggad man nu orkar stå i det läget) att just nu är jag i alla fall unik i ett avseende, ingen har det sämre än jag.

Här var det inte Giffarna

Det gick inte ikväll heller.
Smått skamsen fick man lunka hemåt, gömmandes den blåvita halsduken innanför jackan. Solen hade gått ner, det var kallt som i februari och inte värmde spelet heller.

Förlust igen med andra ord. Visserligen en mer hedersam sådan än senast, men vad hjälper väl det då nollan i målkolumnen fortfarande ler sitt hånfulla flin rätt i ansiktet på en? Den fåhövdade publiken blev mer och mer frustrerad för var gången minut, och nere på planen gick en spelare vid namn Ingel som verkar ha trott att han spelade rugby. Gång på gång spelade han bollen rakt bakåt till närmaste medspelare, allt medan Mikael Lustig (inte så lustig idag) sprang sig tröttare och tröttare i väntan på bollen.

Hårda bud tänker ni, tänker jag, tänker alla. Men vad kan man säga? Nya, friska tag till nästa match. Det är ju trots allt inte över förrän den tjocka käringen sjunger. Dock har hon redan börjat värma upp stämbanden.

Ensam med Faulkner och Murakami

Mina inlägg blir färre och färre. Det är kanske lika bra, eftersom jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Om fler levde enligt devisen har man ingenting vettigt att säga kan man lika gärna hålla tyst så skulle världen bli en betydligt vackrare plats att leva på. Men jag ska försöka skärpa mig och publicera åtminstone några inlägg i veckan.

Det är många tankar just nu. Positiva tankar, som att sommaren närmar sig, men även negativa tankar, som att ensamheten ibland blir alldeles för påtaglig. Nu ska jag flytta också, vilket kommer leda till att jag blir ännu ensammare än tidigare. Men jag ska fylla huvudet med så mycket Faulkner och Murakami att de där tankarna inte längre får plats där inne. Någon gång måste det ju bli fullt tänker jag, och då måste det vara de äldsta tankarna som tvingas flytta på sig.

Vid närmare eftertanke blir jag nog inte fullt så ensam ändå. Jag kommer nog att få min beskärda del av besök. Risken finns till och med att delen skärs så stor, mer än halva tårtan, att jag efter ett tag kommer att önska att jag fick vara lite mer ensam, eller åtminstone bara i sällskap med Faulkner och Murakami.

Hårda bud

Efter månader av väntan var det idag äntligen dags för Gif Sundsvalls premiär i Superettan. Då inträdet var fritt och solen strålade på himlen så var det över 7000 som följde mitt exempel och tog sig till Norrporten Arena för att se matchen. De allra flesta av dem lär knappast återkomma till nästa match, om ens någonsin.

Alldeles för smärtsamt snabbt insåg jag nämligen att alla månader av spänd förväntan, alla förhoppningar om att 2006 skulle bli ett kalasår, all tilltro jag satt till tränare Wilson och till de spännande nyförvärven bara var sinnesförvirring från min sida. Gif Sundsvall anno 2006 är, vilket jag knappast trodde var möjligt, sämre än förra årets upplaga.

Det blev 0-0 mot Åtvidaberg, men just resultatet var inte det sämsta med den här matchen. Sundsvall skapade nämligen... ingenting. Inga skott på mål, inga direkta farligheter alls. Ytterbackarna, som är så viktiga i den moderna fotbollen, stod som fastfrusna på egen planhalva och övriga spelare ägnade sig mest åt att mata långa bollar upp mot maktlösa forwards som de få gånger de fick fatt i bollen inte hade en enda lagkamrat att spela den till, eftersom offensivlustan verkade ha försvunnit någonstans i ett omklädningsrum i Ungern.

Tränare Wilson sa i en intervju i förrgår att han hellre kör buss än tränar ett lag som spelar långbollar. Det är bara att hoppas att han har körkortet redo. Själv ska jag gömma undan halsduken någonstans djupt inne i en garderob och inte ta fram den igen förrän det allsvenska kontraktet är klart. Med det här spelet blir det åtminstone inte i slutet av den här säsongen.

Sol och värme!

Bad, grillfester, bikinibrudar, utomhusslappning, promenader, gräsplaner...
Nu börjar det likna något som åtminstone kan påminna om vår. Visserligen ligger ett vitt täcke kvar på flera ställen och stör, men om den ansvarige kan se till att hålla kvar temperaturen på den här nivån så ska vi nog kunna bli av med snön på ett par veckor.

Öl dracks i helgen. Jag träffade en hel bunt gamla vänner också, så det var roligt.

Johnny Cash is king.

Denna dagen: ett liv.

Astrid Lindgren var inte dum hon, som slängde in djupsinniga saker som ovanstående i en barnbok som Vi på Saltkråkan. Jag undrar just när man ska börja anamma det där på allvar? Jag tycker ju egentligen att det är så himla bra skrivet, ungefär som när Robin Williams drar upp sitt, låt vara mer än lovligt klyschiga Carpe Diem i Döda poeters sällskap. Varje gång jag tänker på både Astrid och Robin så tycker jag att de har så rätt och att man naturligtvis ska leva varje dag som om det vore den sista, med allt vad det nu innebär.
Det är våra dagars begränsning som gör dem värdefulla.
Men det gäller att börja någon gång, börja leva den där sista dagen om och om igen, istället för att bara prata om det.

Imorgon så...

Hägga på Pipeline

Igår spelade Hägga på Pipeline i Sundsvall. Naturligtvis var jag där och lyssnade på vad Sveriges bäste sitta-på-porchen-och-odla-skägg-till-lidande-gitarrklinkmusiker hade att komma med och jag kan bara säga att trots att förväntningarna fanns där så överträffades de med råge. Hägga rev av ett helt gäng riktigt bra låtar på guran, ofta med hjälp av grepp som jag knappt trodde existerade innan jag fick se dem med egna ögon. Alla borde köpa Häggas demo Bojsenburg, sex spår som alla är, om inte bättre, så åtminstone annorlunda än den enformiga musik vi utsätts för dagligen. Gör det! Gör det nu!

Några gamla, hederliga missiler Persson!

Jag har hört att om det var risk för regn i Sovjetunionen på första maj så brukade staten helt sonika skjuta upp en arsenal raketer och spränga bort de fridstörande molnen.

Nu tänker jag bara: Om Brezjnev, Chrustjov och grabbarna kunde fatta sådana beslut när ett enda första majfirande hotades (även om det nu var i världens största kommuniststat), då borde väl den svenska regeringen kunna göra detsamma nu när hela jävla maj ligger i farozonen. Dags att skeppa upp några gamla, hederliga missiler och göra slut på det här snöovädret nu. Jag vågar nästan garantera att det skulle ge en hel bunt extra röster i höstens val.

Kampen för den platta sommarmagen...

...är redan förlorasd. Pastasalladen för en tynande kamp mot pizzorna, gurkstavarna får storstryk av plockgodiset och kranvattnets kamp mot ölen ska vi inte ens tala om.

Plockgodiskroppen kommer tydligen att vara mig en kär kamrat även denna sommar. Det får bli till att gömma sig i vassen.

(Föreställ er en djup suck)

Ja, se det snöar

Det snöar ute, så ska det inte vara.
Enligt gubbarna på SMHI ska det snöa hela veckan.
Så ska det absolut inte vara!
Snöa ska det göra i December och sedan inte mer, därmed basta.
Jag vill härifrån. Ta mig till tropikerna!

Tankar om lördagar

Trött är man.
I min föreställningsvärld finns det bara två (alternativt tre) sätt att tillbringa en lördagkväll på:

1. Gå på krogen.
2. Se en film.
3. Bara ligga hemma och ta det piano.

Problemet är bara att listningen här ovanför är en ranking. Se en film är således plan B om man av någon anledning, oftast penningbrist, inte kan ta sig ut på krogen. Alternativ 3 är en extrem nödlösning som man bara till om man därtill är nödd och tvungen. Detta får alltså till följd att alternativ ett är det som används i åtminstone tre fall av fyra.

Som om inte detta vore nog så bjuder utgångarna dessutom på sitt alldeles eget moment 22. Om man har gått ut och haft roligt en kväll så blir man genast sugen på att gå ut igen nästa helg. Dock är det ytterst sällan som det är lika roligt två helger i rad, men skam den som ger sig; har man haft tråkigt så fylls man nämligen genast av revanschlusta, och bestämmer sig därmed för att minsann ha en roligare kväll nästa lördag. Det enda som därmed kan hindra det aldrig sinande flödet av utgångar är den alltför välbekanta dagen efter-ångesten. Tyvärr är det oftast så att denna välbehövliga bromskloss i helgtillvaron oftast dyker upp någon gång på söndag morgon, men nästan alltid dragit sig tillbaka igen då nästa helg börjar närma sig. Därmed förhindrar den sällan det oundvikliga, nästa helgs utgång.

Därför sitter jag här just nu. Trött som få.

P.S. Igår var det faktiskt roligt. Så nu blir det nog till att gå ut igen om en knapp vecka.

Gamla ramsor, VM 2006

Ramsa 2:

Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra nätet rassla.

Typ av ramsa: Offensiv, krävande.

Används vid: Situationer på offensiv planhalva. Till exempel en farlig frispark eller en hörna. Kan även användas i matcher där laget har råd att spela väldigt offensivt ( eftersom jag hejar på Sundsvall så är sådana matcher mycket sällsynta).

Övrigt: Kan vara en av de underligaste ramsorna. Vad "sassa" och "brassa" innebär är högst oklart. Mandelmassa är ett ord vi alla känner till, men vad f-n det har med fotboll att göra vet nog ingen. Trots detta är det ändå en hurtig och klassisk hejaramsa som absolut bör finnas med på läktaren under en väl inramad match.

Gamkla ramsor, VM 2006

Ramsa 1:
Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!

Typ av ramsa: Uppmuntrande.

Används vid fördel: Under hela matchen. Kanske ändå främst när matchen står och väger, eller
till och med vid underläge.

Övrigt: Eventuellt kan ordet "grabbar" bytas ut mot namnet på laget i fråga, i det här fallet "Sverige". Vill man kan man även skoja till det något genom att byta ut slutklämmen mot "skjortan hänger utanför", detta är dock en aning inortodoxt och bör endast göras om matchen redan anses för vunnen.

Tänk på döden

Det är väldigt kort tid man lever om man tänker på hur lång tid man ska vara död.

Skönlitteratur

Prosadikt, kort kort novell eller en bit text. Kalla det vad ni vill. Jag slänger in nånting i brist på annat bara. Sjuk tonårsvarning är det på det hela också, men.. som sagt.. i brist på bättre fantasi. Det kommer mera senare.

Glöm nu inte; Gamla ramsor VM 2006!

Idag ska jag vara glad.
Jag ska umgås med mina vänner som vanligt, prata om sådant som vänner gör, skämta och skratta och äta mat och dricka öl och när folk frågar hur läget är så ska jag svara att det bara är bra, sådär som man brukar göra när någon frågar hur läget är.
Vara glad ska jag idag.
Vi ska träffas hemma hos Per. Hela det gamla vanliga gänget kommer att vara där och det ska bli riktigt trevligt. Det kommer säkert att plockas fram någon gammal skiva. Anders kommer att reta Johan för något som förmodligen är helt ogrundat och Johan kommer att slå ifrån sig och kontra med något ännu värre och jag kommer att sitta bredvid och skratta åt deras gnabb, för det är ju fest med vänner och bekanta och då gäller det att skratta och vara glad.
Men jag är inte glad. Jag har som en klump, inte i halsen, inte sådär så att jag är på väg att börja gråta, utan längre ner i magen. En klump som ligger där och tynger ner kroppen. Just nu väger den där klumpen säkert hundra kilo, om inte ännu mer, och hundra extra kilon känns när man försöker gå. Stegen blir tyngre än de brukar vara helt enkelt. Men jag ska släpa mig iväg ändå. Alla de extra tunga stegen till Per ska jag ta, för jag kan ju inte gärna tacka nej, när vi nu ska ha fest och trevligt och man ska vara glad. Om jag säger nej kan de ju tro att något är fel med mig och det vill jag ju förstås inte. För inte är det väl något fel på mig? Jag har bara en extra klump i magen som väger hundra kilo och gör det tyngre att göra saker.
Dock har jag inte bara en klump i magen. Jag har en massa tankar i huvudet också, de väger kanske inte så mycket men de flyger omkring som humlor och får mig att tappa koncentrationen. Fortplantar sig gör de dessutom, snabbt. Så fort en tanke lyckas flyga in i det direkta medvetandet så skapar den en ny. Tankarna blir alltså bara fler och fler och surret bara högre och högre. Sannolikheten att tankarna faktiskt ska återge verkligheten ökar också i mitt medvetande i takt med att de i sig själva ter sig mer och mer osannolika.
Men ikväll ska jag glömma bort de där humlorna, för ikväll ska jag dricka öl och prata om tjejer och livet och säga att allt bara är bra när någon frågar mig hur det är. Egentligen vill jag inte alls dricka öl och prata om tjejer och livet, för ölen gör livet ännu värre och allting beror egentligen på en enda tjej, Den enda tjejen; och på mig naturligtvis.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör just henne så speciell, men jag tror att det beror på att hon helt enkelt är den hon är. De allra flesta människor som man träffar sätter på sig en mask för att kunna vara den de är. Till exempel kan en person som gillar små obskyra musiker från Argentinas slättland ytterst sällan erkänna att hon också är förtjust i Creedence. Människor sorterar bort delar av sig själva som inte passar in på den de vill framstå som. Jag är troligen också sådan. Som en lök där man måste skala bort lager på lager för att till slut, om man lär känna människan riktigt bra, någon dag nå in till kärnan. Men Hon är inte sådan. Hon är sig själv från början, en sådan som inte bryr sig så mycket om att man faktiskt måste passa inom vissa ramar. Genom att trotsa de sociala reglerna så får Hon dem att faktiskt gå upp i intet. Det är som med de små barnen som tror att de är universums medelpunkt och därmed kan bli osynliga genom att hålla för sina egna ögon. ”Om inte jag ser dem så kan de inte se mig.”
Hon är universums medelpunkt. Vad som händer när hon håller för sina ögon vet jag inte, men när jag sluter mina så ser jag henne.
Men vi kan aldrig få varandra. Jag kommer aldrig att våga göra något av rädsla att förstöra den relation som vi faktiskt ändå har, för om jag skulle förlora henne helt vet jag inte vad som skulle hända. Och hon har faktiskt aldrig visat något större intresse, knappt för någon faktiskt. Ändå är jag svartsjuk. Men det kan jag aldrig visa, och absolut inte ikväll, inte ikväll när det är fest och allt. Eftersom för alla andra är min svartsjuka totalt ogrundad, men för mig så blir tankarna mer sannolika i takt med sin osannolikhet och för mig är hon därför i princip förmodligen redan nu ute och träffar någon som är alldeles för många gånger bättre än jag någonsin kommer att bli och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar, alltmedan min klump i magen försvann och lämnade ett hål som motsvarar den plats det tar att fylla ut en klump som väger hundra kilo.
Det ska jag inte visa ikväll. För ikväll är det fest. Och är det fest så duger det inte att grubbla över saker som i andras ögon är totalt ogrundade. Så därför ska jag svara att jag mår bra när de frågar mig hur jag mår. Och jag ska vara glad.

Gamla ramsor VM 2006!

Det är nog nu.
Vi har apat efter britterna och italienarna i allt för många decennier nu. Importerat deras sånger, deras banderoller och deras ramsor. Stått på en oktoberkall läktare och skrikit oss hesa till sånger som ursprungligen använts på Anfield eller Delle Alpi, allt medan vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, har struntat i vårt eget läktararv.

Nu i sommar ska vårt svenska fotbollslandslag återigen spela mot England.
Min fråga är: ska vi då än en gång stå där i våra blågula tröjor och heja fram grabbarna med sånger och ramsor som kommer just från - England?
Mitt svar är: naturligtvis inte.

Härmed lanserar jag kampanjen Gamla ramsor VM 2006. Om ni har sett ett enda gammalt journalklipp om idrott så har ni garanterat hört någon av dem. Femtiotusen personer på Nya Ullevi som taktfast skriker ut ett "Heja grabbar, friskt humör", allt under ett envetet viftande med hatten. Man kan inte undgå att tänka; visst hade de trevligare förr?

Jag ska personligen maila kvällstidningarna för att se till att även de propagerar för de gamla, fina ramsorna från förr. Men ditt stöd behövs också.

Exempel på gamla ramsor jag har i åtanke är:

Sassa brassa mandelmassa. Vi vill höra nätet rassla.

Här var det livat, här var det glatt, här var det rosor i morsans hatt.

eller klassikern

Heja grabbar friskt humör. Det är det som susen gör.

Sommaren 2006 är det dags för ett litet land från Norden att chocka fotbollsvärlden. Om spelarna gör det på planen så kan vi se till att göra vårt på läktarplats. Vi svenskar kommer garanterat att framstå som världens gladaste och hurtigaste folk, och därmed lägga beslag på den status som norrmännen abbonerat på sedan urminnes tider.

Gamla ramsor VM 2006. Det handlar inte bara om support, det handlar om det svenska kulturarvet.