Tid för summering

Året 2005 är snart till ända och därmed är det på sin plats att se vad som mest förgyllde vardagen under de gångna 365 dagarna.

Årets bästa

Skivor:
1. Martha Wainwright - Martha Wainwright
2. Rufus Wainwright - Want Two
3. Ane Brun - A Temporary Dive
4. Moneyrother - To Die Alone
5. The White Stripes - Get Behind Me Satan
6. Architecture in Helsinki - In Case we Die
7. Kristofer Åström - So Much for Staying Alive
8. Art Brut - Bang Bang Rock'n'roll
9. Hägga - Bojsenburg
10. Laleh - Laleh

Böcker (som jag läst under året. Jag har inte läst tio böcker från 2005. Så rik är jag nämligen inte.)

1. Jeffrey Euginides - Middlesex
2. Per Hagman - Att komma hem ska vara en schlager
3. Michael Cunningham - Timmarna
4. Mats Hård - Konsten att förlora
5. Edward P. Jones - The Known World

Filmer (väldigt godtyckligt. oklart om alla kom i år.)

1. Sideways
2. Undergången
3. Gosskören
4. Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse
5. It's all Gone Pete Tong

Där har ni det. Jag har förmodligen glömt hälften, men det är inte mycket att göra åt nu. Nu är det istället dags att börja lägga fokus mot infirandet av ett nytt år, ett som förhoppningsvis rymmer än mer roligheter.

Skrivkramp

Jag har skrivkramp.
Det gör inte ont, möjligen lite i själen bara. Jag har dessutom idétorka, den hänger som lite ihop med skrivkrampen. Men det är synd att klaga, jag lever ju och har hälsan.

Jag tänkte göra en topplista över årets bästa filmer, men det är ju så svårt att veta vilka filmer som faktiskt kom i år. Nästan alla filmer jag tänkt på har visat sig vara från 2004, så jag får återkomma. Men det sker före nyårsafton.

God Jul

Ho Ho Ho

Dagens låttips:
Jussi Björling - O helga natt
$1000 Playboys - A Very Special Christmas
The Pogues - Fairytale of New York
Weird Al Yankovic - The Night Santa Went Crazy
Tommy Körberg - Gläns över sjö och strand

Film:
Scrooged med Bill Murray. Förr om jularna brukade den alltid sändas i TV, men jag har inte sett något om den i år. Om den finns att få tag i på annat sätt kan det däremot lätt vara värt ett par timmar.

Kalle Anka och hans vänner



Ta det lugnt med glöggen.

En legend tar farväl

Serietidningen Buster har lagts ner på grund av bristande läsarintresse. Kulturskymning!
Vad läser egentligen dagens ungdomar för serier. Jag hade sjuka mängder Kalle Anka och Buster när jag var yngre, min lillebror har nog inte en enda tidning.

Det kanske var lika bra det som hände i och för sig. Jag bläddrade i en Buster för 3-4 år sedan och såg att den var i färg. Det såg inte riktigt klokt ut. Idrottsserier gör sig uppenbarligen bäst i svartvitt. Rovers United var nog den bästa serien förresten, tänk så många profiler de hade i sitt lag: Terry Evans, Alex Jones, Benny Grainger, Josh Tee, Charlie Barr m.fl Är det förresten någon som kommer ihåg vad managern hette? Han som var spelare först, men sadlade om till manager på senare år. Åshöjden i serietidningsform var också en höjdare, dessutom fick man fina miniposters med i alla nummer, säg den tidning som har sådant nuförtiden.

Det var, tamejfan, bättre förr.

Chokladmysteriet, del 2.

Alla har väl sett den exceptionellt roliga Alladinreklamen. "Vi brukar först börja med att äta mat" osv. En sak som slog mig när jag såg den reklamen för ungefär hundrade gången i år var att de två chokladbitar som lämnades kvar i asken var de beryktat osmakliga Körsbär i likör. Det är de här och Romrussin som är de minst omtyckta bitarna i Alladinaskarna, väldigt få skulle sörja om de försvann och ersattes med några läckra nougat- eller nötchokladbitar. Reklamen visar till och med att inte ens Alladinproducenterna själva tycks ha speciellt mycket till övers för bitarna. Varför byter de inte bara ut dem? Skotte och Körsbär i likör finns fortfarande kvar på marknaden. Jag tror att Kungen tycker om dem, det är den enda rimliga förklaringen.

Jag kom precis hem till mamma och pappa i Sundsvall. Ett mörkt, tomt hus och en skällande hund var allt som mötte mig. Var är alla människor? Sistaminutenhandel månne?

HTML?

Det finns ingen HTML-editor inbyggd här. Den är borta. Det är därför jag inte har skrivit någonting på ett tag. Jag kan nämligen inte koda själv. Möjligen kan jag göra så här: Tjock stil. Brie/salami. Hejpåre.
Jag återkommer när editorn gör det.

Tomten kommer tidigt i år

Paolo di Canio. Vilken jävla tomte. Någon borde tala om för honom att det är förbannat klyschigt att vara högerextremist och spela i Lazio.

Andra klyschor:

Håkan Mild - Go gubbe i Göteborg
Ingmar Stenmark - Väldigt tystlåten norrlänning
Pete Doherty - Lite väl rockmytig rockstjärna

Tråk-David

Igår skrev jag om en av de stora nutida flickidolerna; Robbie Williams. Att just han är tjejernas idol är för mig fullt rimligt. Han är både snygg, rapp i käften och har bra sångröst. En annan flickfavorit är David Beckham. Varför´just han är så populär har jag däremot svårare att förstå. Han har visserligen en del förtjänster genom sitt utseende, men sen då? En gudabenådad högerfot. So what? De allra flesta av hans beundrare är inte direkt några fotbollshulliganer.
Har ni förresten hört när han pratar? Det har knappt jag heller. Karln har varit megakändis i 10 års tid utan att ha sagt ett ord till någon. Han verkar närmast sjukligt blyg, Englands svar på Ingmar Stenmark. Sjunga kan han nog inte heller, men det vet jag faktiskt ingenting om.
När Beckham har slutat med fotbollen så kommer han nog att köpa ett stort slott på någon enslig plats, gärna en ö, och sedan sitta där och trycka för sig själv. Ingmar Stenmark var åtminstone lite nydanande på sin tid, Beckham känns bara tråkig.

Slutsats: Det var bättre förr.

Förr var det annat

När jag någon gång stöter på någon av farmors eller mormors kompisar så måste de naturligtvis kommentera min längd. Jag får alltid frågor om hur lång jag är (svaret är 197 cm) från de rara tanterna. De brukar även lägga in reflexioner om att det är stiligt med långa karlar. Alla kvinnor över 60 år verkar tycka att långa män är det hetaste som finns. Det bör rimligtvis betyda att om jag hade varit ung på 30- eller 40-talet så hade flickorna flockats kring mig. Jag hade bara behövt visa mig där på dansbanan eller var de nu roade sig, så hade jag varit hemma. Den tiden är tyvärr förbi.

Nuförtiden struntar kvinnorna blankt i männens längd (putslustiga kommentarer undanbedes, jag vet precis vad jag just har skrivit). Otur för mig, med andra ord. Jag vet inte vad som gäller istället, men det verkar som att man ska vara ungefär som Robbie Williams, han verkar mäkta populär. Skillnader mellan mig och Robbie är:

•Jag ser inte ut som Robbie Williams. Liknar honom inte ett dugg faktiskt.

•Jag kan inte sjunga som Robbie Williams.

•Jag kan absolut inte prata som Robbie Williams, vilket det i och för sig inte är många som kan. Han måste vara den kändis som pratar absolut mest. Om jag satt i ett rum med Robbie så skulle jag vara trött i öronen på några minuter.

Okej. Robbie är charmig. Han ser bra ut, han kan sjunga som en gud och han har talets gåva (även om han fått lite för mycket av den). Tjejerna gillar honom, förståeligt. Hade de gillat honom även om han varit längre?

Fan! Vilka kriterier gäller egentligen? Det finns inga basketspelare som är sexsymboler, inte i Sverige i alla fall.

Slutsats: Det var bättre förr.

Nattgäst

Jag var på fest igår. Eftersom jag hade druckit några öl så glömde jag att låsa min dörr när jag kom hem på natten. Ingen direkt skada skedd kan man tycka, jag har glömt både nyckeln i dörren och att låsa förr, eftersom jag bor i korridor så är det ändå två andra dörrar som måste forceras innan man får tillträde till min egen.

Men: Jag vaknade plötsligt imorse av att någon reste sig ur min soffa och gick in i duschen. Jag funderade på vem det kunde vara.
Någon i korridoren som tappat nyckeln och tagit sig friheten att känna på min dörr?
Knappast troligt då de som sagt behöver nycklar för att ta sig in både i huset och i korridoren.
Godtycklig byggnadsarbetare som behövde gå på toaletten?
Tja.. klockan var i och för sig runt 06:30, vilket är ungefär lunchtid för hantverkare, men det är ju lördag idag.

Hon kom tillbaka igen efter ett tag. Tänkte kanske gå och lägga sig igen, vad vet jag.

Jag: Hallå där!
Hon: Hej. Jag har visst gått fel.
Jag: Ja, du har visst det.

Hon gick iväg. Kom tillbaka efter 30 sekunder.

Hon: Men.. var ska jag då?
Jag: Jaa du, fråga inte mig

Hon gick iväg igen. Jag klev raskt upp och låste dörren. Jag har verkligen inte den blekaste om hur hon tagit sig in eller hur länge hon faktiskt legat i min soffa tidigare under natten. Det var en mycket underlig upplevelse.

Inte hade jag städat heller.

Matt

Jag hatar sudoku. Hatarhatarhatarhatarhatar. Fyrtio minuter av livet bortkastade. Skrev med bläck dessutom, jag äger ingen blyertspenna. Trodde väl att jag skulle kunna se mönstren tydligt nog för att slippa skriva fel. Glöm det!

Ord som hånskrattar mig rakt i ansiktet.

Man måste hata den där Rainer Maria. Inte nog med att det är obegripligt. Nu är det personligt också.

Hejpåre.

Så jävla konstigt

Musikindustrin har spårat ur på allvar. Att de vill ha bort fildelningen av olagliga musikfiler på Internet har jag full förståelse för, eftersom detta dels rör sig om illegal piratkopiering, dels leder till förlorade intäkter för musikjättarna. Men igår läste jag något som fick mig att på allvar börja fundera på vad det är för värld vi lever i. Nu vill samma musikjättar nämligen ha en lag som förbjuder publicering av ackord och grepptabeller på nätet. Jag kan inte tänka mig att de ska ha en suck att få igenom detta, men att de ens verkar anse sig ha rätt att försöka gör mig tillräckligt upprörd. Ackorden kan väl omöjligt vara något som musikerna har ensamrätt på. Kan Britney Spears säga: jag har en låt som går G D G C D Em G, om någon lägger ut den här ackordföljden på Internet så ska jag stämma dem? Så jäkla underligt. Än värre är det med grepptabellerna. De visar ju för sjutton bara hur ackorden ska tas. Äger musikindustrin inte bara ackordföljderna som bildar låtar, utan även själva ackorden? När fick de i så fall äganderätten? Jag förstår ingenting längre, förutom att Rufus Wainwright har rätt: "There isn't anything you can do/in this vicious world."

Jag fyller år idag. Grattis till mig.

Pessimism (realism?)

Angående VM-lottningen. Vi fick en drömgrupp med Trinidad/Tobago, Paraguay och England. Härligt! Den här gruppen kan vi glida igenom med Zlatan halvskadad, sen slår vi Polen i åttondelen och efter det blåser vi bort Holland och Brasilien av bara farten. Final i Berlin således, ett fullsatt stadion och... Hejda dig nu Reidar.

Även om jag mycket väl tror att Sverige kan gå vidare från gruppspelet så tycker jag att tongångarna de senaste dagarna har varit lite väl positiva. Visst, Trinidad/Tobago är ett brödgäng som vi ska slå, men det kommer även de två andra lagen att göra. Vad som får folk att tro att vi ska promenera hem de andra matcherna kan jag inte riktigt svara på. Visst har Sverige tagit massvis med segrar i de senaste årens mästerskapskval, men då har de tuffaste motståndarna hetat saker som Ungern, Polen och Bulgarien. Faktum är att senast jag kan erinra mig att vi slagit något av de riktigt stora lagen i en match som faktiskt gällt något var i EM-kvalet mot England 1998; 2-1 på Råsunda. I EM senast spelade vi 2-2 mot Danmark och 1-1 mot Italien, samt 0-0 mot Holland över 90 minuter. VM 2002 bjöd på 1-1 mot England och samma resultat mot Argentina. Hur det gick i Holland/Belgien 2000 behöver vi inte ens prata om.

Med detta i minnet så är jag inte lika övertygad som alla andra om att Paraguay och England blir särskilt lättknäckta nötter. Jag väntar i alla fall med att jubla till efter den 20 juni, då vi har facit till alla svenska gruppspelsmatcher.

Rockbjörnen, del 2

Nu är det inte roligt längre. Nomineringarna till Rockbjörnen är klara och jag fick med 1 (EN!) av dem som jag röstade på, nämligen Moneybrother som årets manliga artist. Jag känner mig helt oförmögen att rösta i finalomgången eftersom jag inte har hört nästan en enda av de nominerade. Är det mig det är fel på? Virtanen hävdar i alla fall att folket har gjort ett bra val i år, så eftersom jag är i princip obekant med finalisterna måste det väl vara så då, trist är det i alla fall. Även om jag nog förstod att Martha Wainwright knappast skulle nomineras till årets utländska artist så kunde väl åtminstone Rufus Wainwright eller Springsteen kunnat bli det? Men icke. Gwen Stefani, James Blunt, Kelly Clarkson... vad är det för jävla lirare? Madonna och Robbie Williams känner jag förvisso till bättre, men mer tack vara spaltmeter i kvällstidningarna än genom att jag faktiskt har lyssnat på deras låtar. Robbie hade sin karriärs höjdpunkt med storbandsskivan som kom för några år sedan, så jag kan inte förstå varför han ens försöker toppa det.

Och detta Kent. Jag är så trött på Kent. De har säkert roligt själva i och för sig, nu när de har lyckats lura halva befolkningen. Först släppte de en bunt album som faktiskt var riktigt bra, men sedan, när de väl lyckats bygga upp en trogen krets av fans så började de antingen få allvarlig hybris eller också ville de bara skoja lite. Det började på allvar i våras när de verkligen lyckades få skivbolaget att gå med på namnet Du och jag Döden, som osökt bara för tankarna till Emil i Lönneberga och hans mysstunder med drängen Alfred: Du och jag Alfred. Det fortsatte dessutom nu i höst när de faktiskt lyckades toppa det namnet med den nya EP:n The hjärta & smärta EP. Till råga på allt så skriver de texter som är mer obegripliga än om Rilke och Tranströmer skulle ha delat på en flaska absinthe. Men de kommer vilket som att ta hem åtminstone två Rockbjörnar, gå upp och hålla något underligt tacktal och sedan åka hem och skratta åt att folk faktiskt går på vad som helst.

En inte så silly season

Giffarna har börjat träna så smått efter semestern. Enligt de rapporter jag har fått så har det sett ganska bra ut. Några saker som bådar gott inför framtiden:

♥Inte mindre än två engelsmän är på provspel den här veckan. Owen Price, 20 år från amatörlaget Lewes och Chris Cleaver, 26 åring från finska Allianssi. Om de håller måttet eller inte återstår att se, men det är fint att det rör på sig i alla fall.

♥Dagens internmatch i Nordichallen slutade 2-0 till "A-laget". Mål av Owen Price och Andreas Hermansson. Price var tydligen en hejare på att slå fina inlägg, något som man aldrig kan få för mycket av.

♥Tränare Wilson sparkar den gamle, betrodde fystränaren Pelle Ljungström. Istället för gymträning vill Wilson istället införa simning på försäsongen, vilken han kommer att leda själv. Han menar på att det är en "överlägsen träningsform". Dessutom kommer simträningen att toppas med gemensamma luncher för laget, vilket mycket väl kan vara bra för lagsammanhållningen.

♥Samme Wilson bjöd igår in alla supportrar till öl, fotboll och skitsnack på Dublin pub i Sundsvall. Hans enda krav på puben var att de serverade Guinness. Rimligt enligt mig.


I övrigt så har jag mest funderat en del på olika ordspråk. De absolut bästa ordspråken måste vara "Att ta sin Mats ur skolan" samt "Mota Olle i grind". Det används på tok för få ordspråk i dagligt tal numera, det är synd tycker jag. Det vore bra om till exempel Zlatan eller Robert Gustafsson började använda fler ordspråk, det skulle nog kunna skapa en renässans.

Fyra dagar kvar till en betydligt minskad arbetsbörda.

En toppkonsert

Martha var fantastisk igår, precis som jag hoppades. Expressen ger henne bara tre getingar för insatsen, vilket är minst en för lite. Klart tjejen ska ha högre betyg för guds skull, med den sångrösten. Jag är däremot något skeptisk till Berns som konsertlokal, inte minst för att en stor stark kostar 52 kronor och ett glas rött går loss för 75 spänn! Herreminjesus.

Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fråga om Gerba. Jag försökte förvisso inte skapa mig något tillfälle heller, men det är nog mest för att jag insåg att det bara skulle bli en väldigt förvirrad konversation. Jag tror inte ens att Martha bor i Montreal längre, har fått för mig att hon tagit sitt pick och pack och stuckit till New York.

Spelningen platsar lätt på min topp-5 över de bästa konserterna jag sett. Nu har jag inte alls sett speciellt många, men det förringar på intet sätt fröken Wainwrights insats.

Konserter, topp 5


1. The Barbwires, Norrlands Nation 2002 - Att inte The Barbwires slog på bred front måste vara svensk danslusts största förlust någonsin. Men de dansade en sommar i alla fall; eller åtminstone en höstkväll. Dessutom introducerade de mig för thereminen, ett av tidernas bästa instrument.

2. Nick Cave, Glasgow, 2004 - Rasmus hävdade att han saknade Blixa. Jag kan inte uttala mig om den saken, men i övrigt var det mesta alldeles i sin ordning.

3. Martha Wainwright, Berns, 2005 - Se ovan. Allt fanns där: Humorn, passionen, öset...

4. Paul Mc Cartney, Globen, 2002 - Paul Mc är ändå Paul Mc. Han har lite för många bra låtar att komma med för att inte kunna vara bra, även om han på intet sätt var i sitt esse just den här kvällen.

5. Moneybrother, Katalin, 2005 - Svängigt så det räckte. Avslutningen med Thunder in my heart var oförglömlig. Jag saknade däremot en del potentiellt pamp i Blow him back into my arms.


För övrigt så såg vi Anthony & the Johnsons - som släppte årets skiva enligt Sonic - i Glasgow 2004. På den tiden var han bra, innan han sålde sig.

Årets konsert?!

Ikväll spelar Martha Wainwright på Berns! På Berns! Med fullt band! Det kan bli precis hur bra som helst. Om det bara låter hälften så bra som på skiva så blir det ändå en bra spelning, om det låter lika bra eller till och med överträffar skivan så blir det en oförglömlig upplevelse. Jag ska passa på att fråga henne om Gerba också, om jag nu får chansen.

Jag drömde för övrigt om just den frågan för några nätter sedan. Jag träffade fröken Wainwright på en fest, och tog då tillfället i akt om att fråga henne om hon kände till den förre Gif-anfallaren. Svaret jag fick blev en lång, lång utläggning som till slut mynnade ut i att hon kom från Canada och att man där inte tittade på fotboll utan på ishockey. Fan vet varför hon var tvungen att tjata så länge om det istället för att bara säga nej, men hon verkade trevlig i alla fall, även om det nu bara var i drömvärlden.

Rufus Wainwright spelar i Bristol ikväll, tyvärr får jag säga. Jag hade annars hoppats lite på att han inte skulle haft någonting särskilt för sig och därför bestämt sig för att hänga på lillasyster och gästspela lite. Men de verkar förstås inte tycka om samma typer av musik, åtminstone inte av musiken de själva spelar, så de kanske inte samarbetar så mycket. Annars hade en maffig duett inte suttit helt fel.

10 Höjdare

1. Henrik väljer fel buss och fel sätt att presentera sig

Senvintern 2001, jag kommer inte ihåg om det var dagen då Kalle fyllde 20 år eller om det bara var dagen då det firades. Vilket som så hade ett stort gäng begett sig hem till honom för att festa i glada vänners lag. På den här tiden bodde Kalle långt ute i obygden (i Harv, att det är obygd hörs ju till och med på namnet) och därför så hade vi en chaufför med oss, samt en grön minibuss av voyagermodell som vi fått låna av Kalles farbror.

Alla blev väldigt fulla hos Kalle och vi begav oss iväg till puben som ligger några få kilometer därifrån. Där inne hände både det ena och det andra, bland annat så försökte Jens dricka av en medsmugglad grogg, vilken han själv tyckte att han dolde väldigt väl innanför jackan, men som alla där inne, barpersonalen inkluderade, såg väldigt väl. Det var en väldigt trevlig stämning på puben, men eftersom den ligger mitt ute i ingenstans så var det ändå en väldigt begränsad skara och typ av människor som befann sig där, de som inte ingick i vårt gäng var i det flesta fall åtminstone gott och väl över 30 år. Eftersom vi efter ett tag och efter ännu ett gäng öl blev sugna på att träffa lite människor i vår egen ålder bestämde vi oss för att åka in till stan.

Sagt och gjort. Vi tog på oss kläderna och gjorde oss klara att gå. Henrik gick fram till bussen, tog ett fast grepp om den framförstående personens skinkor och sa med klar och tydlig stämma "nu drar vi bögjävel". Det var bara ett problem: han hade gått fram till fel buss. Lätt hänt, kan man kanske tycka, om det nu hade varit så att det stått två stycken identiska bussar på parkeringen, så var dock inte fallet. Den buss som han försökt hoppa in
i visade sig för det första inte vara grön, utan vit. För det andra så var det inte heller en voyagerbuss utan någon helt annan, äldre modell. Att Henrik ändå tog fel visar nog mer på vilken nivå fyllan låg än på hans färgblindhet och okunskap om bilmodeller, men trots att mer än fyra år har gått så kan jag fortfarande börja skratta när jag tänker på den här kvällen. Det är helt enkelt det allra roligaste ögonblicket med någon av mina vänner inblandade.

Ett försök till upplysning

Vi har alla funderat på det, en av livets stora gåtor. Vad menas egentligen med det där Silver Medal, World Beer Cup 2004 som står på sofieroburkarna? Vem som helst kan ju räkna ut med öronen att Sofiero inte är världens näst bästa öl, hur man än vrider och vänder på det. Men det står ändå där klart och tydligt, Silver Medal. Jag bestämde mig för att göra samhället en tjänst och försöka ta reda på hur det hela gått till.

Det jag har kommit fram till är att Sofieros andraplats erövrades i kategorien Dortmunder/European-Style Export. Totalt var 26 stycken ölsorter anmälda i just den tävlingen och vinnare blev Zeunerts, som inte heller den kan klassas som en av världens bästa. Jag har däremot inte lyckats ta reda på vad som kännetecknar en öl av sorten Dortmunder/European-Style Export. För mig så ser Sofiero och Zeunerts ut som vilken annan ljus öl som helst, men något särskilt är det tydligen med dem.

Totalt fanns för övrigt 81 olika kategorier att tävla i. Bland dessa kan nämnas Smoke-Flavored Beer, Bohemian-Style Pilsener och English-Style Summer Ale. Jag känner knappt igen en enda av medaljörerna i någon kategori, men kan konstatera att amerikanerna har kammat hem det mesta. Eftersom god öl inte direkt är vad USA är mest känt för så kanske detta också kan vara en del av förklaringen till Sofieros fina placering, den amerikanska juryn kanske helt enkelt gillar den vattniga, lite blaskiga sofierosmaken. Att inte de stora elefanterna finns med på banan hjälper väl även det. Det känns som att öl-VM är och ishockey-VM är på samma nivå, där de glada amatörerna får kämpa om ganska menlösa medaljer medan proffsen spelar i sin egen liga.

Jag väntar lite med vinnaren på höjdarlistan. Den förtjänar nämligen sitt eget inlägg.

Alternativ alkohol

Jag har precis varit ute och druckit öl och ätit hamburgare. Det blev en hel del konstiga öl ikväll. Här är en lista på vad som druckits:
*Breznak
*Jämtlands President
*Den mörka Staron
*Fiddler's elbow
*Monhy Python's Holy Ail

Ska man ändå bara ut och dricka några öl så kan man lika gärna prova något nytt. Det är i alla fall den filosofi jag brukar anamma.

För övrigt så vill jag jättegärna ha ett arbete, gärna nu. Så fort som möjligt. De skulle ringa idag eller på måndag sa de. De ringde icke idag, måndag återstår.

10 Höjdare

2. Johan åker igenom en fönsterruta

Vi hade varit ute och haft trevligt. Jag hade lämnat in en stund tidigare och gått åt mitt håll. Johan och några andra var således på väg någonstans, förmodligen till någon form av kebabställe, vilket är var kvällarna brukar sluta. Bäst som de vandrade omkring så fick en överaktiv vän, namn konfidentiellt, för sig att han skulle visa dels hur stark han var och dels hur liten Johan var. För att belägga detta så lyfte han helt enkelt upp Johan rakt upp i luften, men detta räckte tydligen inte. Jag vet inte om det var en olyckshändelse eller om det bara var ännu ett sätt att visa att han var Johans överman vad gällde muskelkapacitet, men plötsligt så flög Johan rakt emot, och rakt in i, ett stackars felplacerat skyltfönster. Skadegörelsen var alltså total, både på den kastade och på det fönster som offret föll på. De inblandade skyndade dock därifrån snarast möjligt, och blev bara sedda av ett fåtal, vilka oskadliggjordes på ett tämligen smidigt och effektivt sätt. Några dagar senare satt ett nytt fönster på plats. Vilket öde som drabbade det gamla förtäljer dock inte historien, men de som har någorlunda god slutledningsförmåga kan säkert lista ut det själva.

Imorgon: Vinnaren!

Jon Voights dotter tillsammans med Pitt

Diana Ross tillsammans med Jolies pappa, kan man läsa i kvällstidningarna, och jag undrar bara; var gick det snett? När i h-e blev Jon Voight reducerad till "Jolies pappa"? Visst, han har aldrig varit någon av mina favoritskådespelare, men om man ser på hans meritförteckning, med filmer som Catch 22, Deliverance och Heat och jämför med dotterns som innehåller Gone in 60 seconds och Tomb Raider så kan man ändå ganska lätt se vem som förtjänar att nämnas i relation till vem. Dessutom verkar Jolie mer än lovligt läskig också, med alla underliga riter och dylikt hon hade för sig med Billy Bob. Nej, det är tydligen en underlig värld vi lever i.

10 Höjdare

3. Anders ordnar skjuts med sin pappa

Nyårsafton 2001 firade vi hemma hos mig på Svartvik. Som alla andra nyårsaftnar blev kvällen ganska sen och hann till och med övergå i morgon innan vissa fann det för gott att bege sig hemåt. Anders och Pär var de två som blev kvar allra längst. Fem timmar hade redan hunnit gå av 2002 innan de började tänka på refrängen. Naturligtvis hade båda druckit och eftersom det var en hel bunt minusgrader ute så fanns inte alternativet att promenera hem. De hade förstås kunnat sova över, men Anders hade en bättre idé, nämligen den att ringa sin far och be honom hämta dem. Man kan tycka att om man ringer någon klockan fem på morgonen efter nyårsafton och ber om en tjänst så bör man gå ganska varligt fram. Anders jobbade inte så. Istället var hans första ord till sin yrvakne far:

- Hej. Jag hör att du är vaken. Då kan du komma och hämta oss.

På något mirakulöst sätt lyckas han ändå få sin pappa att kliva upp, pälsa på sig massvis med kläder, ge sig ut i vinterkylan, sätta sig i en iskall bil och köra från Njurunda till Svartvik för att hämta upp de båda nyårsfirarna. Anders kommentar till det hela:

- Vilken tur att du hade vägarna förbi.

Helt fantastiskt var det. Han har lyckats genomföra ungefär samma trick ett par gånger till efteråt också. Jag förstår inte hur han lyckas. Anders måste helt enkelt ha väldigt snälla och pigga föräldrar, även om vissa protester ibland har hörts i andra änden av luren.

Imorgon: nummer 2

Duggar tätt

Idag har jag ägnat mig åt duggaskrivning i nationalekonomi. Jag tyckte, hör och häpna, att det kändes ganska okej. Duggan bestod av totalt 20 frågor, och för godkänt krävdes 12 rätt. Det är inte alls någon omöjlighet att jag faktiskt har lyckats, men det finns också en rimlig risk att min optimism egentligen beror på att jag inte har förstått någonting av vad det hela handlar om. Jag avvaktar resultatet med spänning.

Idag så blev Ali Gerba slutligen klar för IFK Göteborg. Synd om AIK, som nu på kort tid har tappat två så kallade klara spelare till konkurrerande klubbar. Han som fäller uttalanden på deras kansli bör vid det här laget ha försetts med blåknuten munkavle.


10 Höjdare

4. Daniel blir full och somnar under en filt

Eftersom jag själv inte var med då detta hände så är jag inte helt säker på alla detaljer. Men i stora drag gick det till så här:
Det var under Gatufestveckan för ganska många år sedan. Mina vänner från Klockarberget och övriga Njurunda hade en hejdundrande förfest hemma hos Anders, innan det vanliga gatufestpromenerandet längs Storgatan skulle äga rum. Alkoholen flödade och då det äntligen var dags att åka inåt stan så var alla ganska berusade, fullast av alla var dock Daniel, han hade till och med fått i sig så mycket så att han inte längre ville följa med in till stan.

Sagt och gjort. De andra lämnade Daniel och tog sig in till Gatufesten. Exakt vad som hände där inne vet jag inte, men det är inte heller det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är istället att jag föreställer mig att kvällen förflöt ungefär som de flesta andra utekvällar, det vill säga med att Anders kom hem igen någon gång vid tretiden på natten. Då han kom hem möttes han av en förskräcklig syn; Daniel låg och sov på hans farstubro, insvept i en oljig filt som han lyckats roffa åt sig inne i garaget. När de väckte honom så hävdade han att han hade väntat på dem därför att han ville ha ett glas vatten. Att vänta i flera timmar på att någon ska komma hem och ge en ett glas vatten är helt orimligt i sig, men just i det här fallet finns det två faktorer som gör det hela alldeles förjävla vansinnigt. Dessa är:

1. Anders dörr var inte låst. Daniel hade alltså närsomhelst under kvällen själv kunnat traska in och ta sig hur många glas vatten han ville.

2. Daniel själv bor cirka 50 meter därifrån. 50 meter! Det avverkar en sprinter på under 6 sekunder, så till och med ett fyllo borde kunna klara det på under 5 minuter. Varför han inte bara gick hem till sig och drack vatten är det mest obegripliga med hela historien, men det är även det som gör att den platsar som nummer fyra på listan.


Imorgon: nummer 3

Eco, eco, eco, eco

Jag har läst ett par artiklar inom litteraturvetenskap. De två artiklarna behandlar olika saker. Bengt Landgren har gjort en strukturell analys av Erik Lindegrens dikt Dödens hav, och Umberto Eco har i sin artikel analyserat berättarstrukturerna i Ian Flemings romaner om James Bond. Artiklarna skiljer sig språkligt åt en hel del. Känn bara på den här meningen av Landgren:

Denna syntaktiska ekvivalens mellan diktens inlednings- och slutstrof kompletteras av de verbala korrespondensernas kedja. (I) och (VII) svetsas samman till en stilistisk cirkel genom en symplokeartad samverkan mellan anafor och epifor.

Symplokeartad alltså. Enligt mig så verkar det mest som att Landgren gärna vill glänsa genom att visa att han kan en massa fina ord. Eco använder sig inte alls av samma typ av språk. Hans uppsats är istället väldigt lättläst och rolig. Dock levererar han ett väldigt roligt citat. Detta apropå förhållandena mellan karaktärerna i Goldfinger:

Bond äger den första och den tredje, den andra blir dödad av den Onde, den första torterad med guld; den andra och den tredje är lesbiska och Bond friköper bara den tredje; och så vidare.

Hmm.. klart som korvspad. I mina öron låter det mer som en fars av Stefan och Krister än som en Bondroman. Just det här bidrog faktiskt bara till att röra till saker i en annars underhållande uppsats.


10 Höjdare


5. Sjunde Maj!

Den sjunde Maj 2002 var dagen då Sverige gjorde den fantastiska upphämtningen i ishockey-VM mot Finland. 5-1 blev 5-6 och en förkrossad finsk publik kunde bara se på då svenskarna jublade ikapp. Det här är en bidragande orsak till att sjunde Maj finns med på den här listan, det är dock inte den huvudsakliga orsaken.
Mitt i glädjeyran skulle nämligen Richard Buckner, en artist som tokhypats av mig och mina vänner, främst på grund av att ingen faktiskt visste vem han var (hur underligt det än må låta), spela på Norrlands Nations eminenta och numera avlivade rockklubb Beat on the brat. Under det att vi laddade upp med ishockey, först hos
Micke och senare på puben, så lyckades vi alla bli mer eller mindre odrägligt berusade. Micke var kanske inte den som var fullast, men han var otvivelaktigt den som kommit in i det största glädjeruset efter ishockeymiraklet. Tecknen på det började med att Richard Buckner vandrade omkring inne på nationen som en helt vanlig man, varpå Micke började skrika åt honom "Hey! We won man, Sweden won! Richard man!" Jag kommer inte ihåg herr Buckners reaktion, men han tycks ha tagit det hela med ro.

Senare, under konserten, kom det slutliga beviset på Mickes upprymdhet. Ungefär tio sekunder innan varje låt slutade så hördes ett tjut från någon längst framme vid scenen, det var förstås Micke som uttryckte sin tacksamhet på det här sättet. Det roliga är att det inte hände en gång, utan att det snarare var regel än undantag. Att han dessutom inte hade vett att vänta tills Richade hade slagit an sitt sista ackord bidrog starkt till humorn.

För övrigt så bestämde vi, med Krippe i spetsen, att sjunde Maj från och med den dagen utlysts till högtidsdag, något som bör firas med pompa och ståt. Vi har försökt att hålla traditionen vid liv, men tyvärr bara med viss framgång.

Imorgon: nummer 4.

Silly season, del 4

Hur tänker Gif Sundsvall egentligen vad gäller eventuella nyförvärv? Det verkar som att de har lagt ribban på en nivå som ligger så att säga Stefan Holm-högt när de snarare bör försöka tävla mot Staffan Strand.

Först: Kalmars back Robert Stoltz är intressant för klubben, men det hela går om intet då Stoltz istället väljer Djurgården.

Nu: Trelleborgs målvakt Rickard Rickardsson nobbar Giffarna och flyttar till Göteborg för spel med IFK.

Två spelare som alltså går till förra årets två högst placerade klubbar i Allsvenskan. Varför skulle dessa på något vis överhuvudtaget vara intresserade av kyla och snålblåst i Norrland när det uppenbarligen funnits intresse från klubbar som kan erbjuda bättre lösningar både sportsligt och ekonomiskt? Mycket underligt alltihop.

En annan fråga: Var finns alla pengar? I våras såldes Fredrik Lundqvist och Öyvind Svenning till Viking Stavanger för sammanlagt 6 miljoner kronor. Nu är Gerba och Jonas Wallerstedt på väg bort för åtminstone sammanlagt 4 miljoner. Detta ger 10 miljoner kronor på pluskontot, ändå värvas det bara bosmanspelare. Kan det vara så enkelt som att det helt enkelt inte finns några 10 miljoner, utan kanske bara runt hälften? Pengar som föreningen anser sig behöva bättre för att klara den ekonomiska nedgång som Superettan lär innebära? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte litar på någon, och absolut inte på folk med ekonomiskt ansvar för elitidrottsklubbar.

I'm dreaming of a white christmas

Parlamentet igår var det roligaste som har visats på TV på en smärre evighet. Jag skrattade halvt ihjäl mig åt imitationen av en hysterisk borgare: "Jag skulle köpa kött! Men inte nån jävla sossebiff, det ska va' nöööt!" Vilka sjuka hjärnor är det egentligen som hittar på allting?

Jag har en biljett till Martha Wainwrights konsert den 5 December, men det satt långt inne. Jag var tvungen att hämta ut den idag, men hade glömt bokningsnumret hemma, så det bar emot att ta sig ut från hemmets lugna vrå igen, inte minst med tanke på att det föll snö nog för att jultomten skulle överväga att stanna inomhus. Men jag tog mig iväg till ATG-ombudet i Flogsta, och nu har jag den; biljetten till årets potentiellt bästa musikupplevelse.


10 Höjdare

6. Johnny tycker att Stora pubrundan verkar vara en bra uppladdning för en heldag i skolan

I våras blev min vän Johnny väldigt sugen på att riva av Stora pubrundan, det vill säga 13 öl på en kväll, en torsdagkväll. Just den här torsdagen var dock ingen vanlig torsdag, framför allt så var det dagen innan oppositionen av våra examensarbeten, vilket innebar att stora delar av fredagen skulle tillbringas i skolan. Det här visste Johnny utan tvivel om, men han verkar alltså ha tyckt att Stora pubrundan ändå var genomförbar.

Dagen efter så tyckte vi att Johnny såg lite blek ut redan på första rasten, vid nästa såg han ännu värre ut, framåt lunch trodde man att han när som helst skulle kunna lägga sig ner och somna. Då vi frågade honom om orsaken till hans tillstånd så fick vi reda på historien här ovan, men det stoppade inte där. Någonstans mellan öl nummer 1 och 13 hade han nämligen tappat bort sina nycklar och sin mobiltelefon. Detta upptäckte han när han kom hem, varför han helt enkelt satt ute och väntade tills tidningsbudet släppte in honom i huset runt 4-tiden. Väl inne i trapphuset försökte han sedan få lite sömn, dock med negativt resultat. Istället tog han sig iväg till skolan tidigt, tidigt på morgonen och satt och rullade tummarna på trappen tills portarna låstes upp.

Trots allt detta tog sig Johnny igenom hela dagen, och han var även med oss i vårt firande på eftermiddagen. Däremot så höll han inte ut riktigt hela kvällen, så man kan kanske sluta sig till att Johnny är mänsklig han också.

Imorgon: nummer 5

Väck inte den Björn som sover

Det här måste vara veckans bästa nyhet. Tänk er själva: man har druckit några öl, det uppstår en diskussion om någonting högst trivialt, till exempel vilka som gjorde Sveriges mål i VM-kvalet mot Israel 1993. Det verkar helt hopplöst att ta reda på, men så plötsligt får någon en kanonidé! Vem vet mest i hela Sverige? Vi ringer och frågar Björn Hellberg!
Han brukar tydligen svara på frågorna också, han är hygglig Björn. Men frågan är om inte den här artikeln bara leder till att fler kommer att ringa. Jag hade åtminstone aldrig ens kommit på tanken om jag inte hade läst om det.

En fråga jag vill ha svar på, som inte ens Hellberg kan:

Varför bygger Gävle sin julbock vartenda år? Är det inte bättre att byta ut den mot någonting mindre lättantändligt, en isbock kanske? Det är ju uppenbart att traditionen inbjuder till pyromani, och jag ska även själv erkänna att jag känt viss besvikelse de få år då bocken lyckats klara livhanken. Gävle kommun tänker helt säkert inte likadant, men varför envisas de?
Den roligaste bockbränningen måste för övrigt vara det år då några lyckades lura i en stackars amerikan att begå dådet, genom att helt enkelt säga till honom att det var en tradition. Men å andra sidan, om man inte förstår att det är olagligt att elda upp en sjuhelvetes stor halmbock som står mitt på torget så förtjänar man kanske inte bättre än att åka fast heller.

Hur gammal är Pelle?

På V-dala nation spelade igår en lirare som heter Pelle Carlberg, tidigare sångare i Edson, bandet som har gjort världens bästa cover på The Darkness I believe in a thing called love. Själva spelningen var ganska tråkig, men en sak förundrade mig. Herr Carlberg såg nämligen ut att vara ungefär lika gammal som jag själv, kanske ett par år äldre, men absolut inte över 30. Helt plötsligt börjar han prata om att han senast stod på samma scen år 1990, och sedan följer en låt om en sommar då livet var som bäst, the summer of '69 (han kunde väl ha valt något annat år tycker man). Jag undrar bara: hur gammal ÄR Pelle Carlberg egentligen? Det är i alla fall uppenbart att naturen har varit skonsam mot honom.

Jag såg två gamla elever på samma ställe, från min praktik i våras. Är det så det ska vara nu? Ska eleverna börja hänga på samma ställen som jag själv? Tänk om man bor i en mindre stad där det bara finns ett stort ställe att gå ut på, då kommer man oundvikligen att stöta på elever i tid och otid, vilket kommer att medföra att man alltid kommer att gå omkring och känna sig gammal.

10 Höjdare

7. Jag själv somnar på bussen och rullar ner för en slalombacke

Det måste ha varit den varmaste augustidagen någonsin. En sådan dag får naturligtvis inte kastas bort hur som helst, så vi bestämde oss för att göra som vi gjort så många gånger både förr och senare, gå ut på krogen. Man kan tro att en krogsväng inte borde innebära några större konstigheter, men just den här gången fanns ett problem i valet av dryck. Jag köpte nämligen Rekorderlig cider, skogsbärssmak med 7,o% alkohol...
Jag vet inte om ni har druckit dessa, men det är världens mest förrädiska dryck. Den smakar som saft, rinner ner i strupen fortfortfort och orsakar alltid minnesluckor, oberoende av om man har druckit en eller sju, i just det här fallet så ligger sanningen närmast det senare.

Själva krogkvällen gick väl som de brukar, vilket resulterade i att jag satt på nattbussen hem 02:15. Däremot lyckades jag somna på bussen, blev väckt av en bekant några hållplatser för sent, varpå jag ivrigt förnekade att jag faktiskt hade somnat och bedyrade att jag ville kliva av
vid just den hållplatsen. Efter detta så återstod problemet att ta sig hem. Det enklaste hade förstås varit att helt enkelt följa E4 tillbaka till rätt hållplats och sedan gå den vanliga vägen därifrån, men rationellt tänkande och alkohol är inte alltid de bästa vänner. Därför fick jag istället för mig att det skulle bli närmare om jag gick en bakväg hem, via Nolby. Problemet var att det var kolsvart ute och att den tänkta vägen inte är belyst. Efter ett tag insåg jag att jag inte skulle ha en suck att ta mig hem den vägen, varpå jag vände tillbaka, men någon gång i mörkret måste jag ha tagit fel, för plötsligt fann jag mig själv mitt i en slalombacke.

Sedan är det oklart vad som faktiskt skedde. Någon gång på väg ner för backen så halkade jag i det våta gräset,rullade cirka 18 varv, slog huvudet i en sten, trodde mig ha stannat men rullade 18 varv till innan jag slutligen tog mig ner för backen. Kläderna var förstörda, jag blödde både lite här och där och jag var fortfarande inte en meter närmare hemmet. Dock tog jag mig ner till vägen och började vandra, varpå en av mina vänner kom körande, mitt i natten. Bara det sammanträffandet är värt att nämnas. Jag fick alltså skjuts av honom hem, men det medförde också att hela historien, som annars hade kunnat mörkas, blev alldeles för känd bland mina vänner.

Imorgon: nummer 6.

Vad hände?

Jag skulle bara ut och dricka ett par öl.
Eeh.. jaa, ni kan ju själva se när detta är postat.

Ett par öl, ett par öl, ett par öl, ett par öl senare...

10 Höjdare

8. Kalle kör över en igelkott med cykeln.

Vi, tre personer med några öl i kroppen, var på väg från Johan till någon nation i Uppsala. Eftersom alla i Uppsala cyklar hela tiden så ville vi naturligtvis inte vara sämre, utan även vi använde oss av detta fortskaffningsmedel. Plötsligt så uppenbarade sig en igelkott på vägen framför oss. Igelkottar är inte direkt blixtsnabba djur, så det tar den ett tag att passera vägen. Detta var ungefär vad som sades och inträffade sedan:

Johan: Oj! En igelkott. Akta! (svänger undan för igelkotten)
Mattias: Ja, titta. Akta igelkotten nu. (undviker igelkotten)
Kalle: Va?! Vart ska vi? Ska vi till höger? (Splatt)

Splattljudet som beskrivs i den sista parentesen är tyvärr ingen överdrift. Det var ganska exakt så det lät, och då visste vi alla att igelkotten gått en grym och för tidig död till mötes; alla utom Kalle. Han förnekade nämligen bestämt, först att han kört över det oskyldiga djuret, och sedan, när jag och Johan fått honom att inse att så faktiskt var fallet, att den var vid liv när han gjorde det. Det var hög klantfaktor redan från början, och nekandet gjorde inte direkt det hela mindre roligt. Kanske trodde han att polisen skulle ta in honom för styrfylla och kallblodigt mord på fridlyst djur.

Betänk även att en väg är väldigt, väldigt bred i förhållande till en igelkott och att ett cykeldäck är smalt både i förhållande till igelkotten och inte minst till vägen. Risken att en omedveten cykelroadkill ska inträffa torde alltså vara ganska liten. Det här bidrar förstås till humorn i det hela. Igelkotten skrattade dock inte.

Imorgon: nummer 7.

Det ordnar sig

Nu börjar det röra på sig. Först; ett mail från min handledare "du har jobbat på bra, bara några småsaker som bör rättas till, utmärkt att du blir klar." och så idag; ett telefonsamtal från Vänersborg som lät ganska intressant. Kanske det vänder nu? Kanske det blir en god jul när det väl kommer till kritan? Jag ska erkänna att jag gillar tanken.

Ni kanske har hört den gamla låten Banankontakt av tredje graden med Electric Banana Band. Den har tydligen fått en uppföljare nu, Batankontrakt av tredje graden. Ett smakprov:

Batankontrakt är mitt kontrakt
Batankontrakt är ditt kontrakt
och ditt kontrakt är mitt kontrakt
och mitt kontrakt är ditt kontrakt
Batankontrakt är vårt kontrakt
och vårt kontrakt är ert kontrakt
och samma kontrakt är tre kontrakt
och ert kontrakt är vår kontrakt

Veckans klart roligaste. Jag har stulit den från Olof Lundhs fotbollsblogg. Folk är så smarta ibland.


10 Höjdare

9. Rasmus blir trakasserad av ett gäng ungdomsligister

När min vän Rasmus var på väg till sitt hem i Flogsta, Uppsala, så blev han plötsligt hindrad av en kille, vi kan kalla honom Michram, och hans kompisar. De här unga killarna höll fast Rasmus och krävde att han skulle ge dem sin mobiltelefon, vilket han vägrade. Inte så roligt, kanske ni tycker? Det roliga ligger dock i med vilket lugn Rasmus tycks ha tagit hela scenariot. Hans motstånd, enligt hans eget återberättande, bestod nämligen mest i uppgivna suckar och trötta vädjanden som "men, skärp er nu grabbar". Hur roligt kan det vara om man tror sig vara en tuff och hård kille och ens tänkta offer inte ens har anständigheten att bli rädd för en? Till slut slet sig Rasmus också loss och tog sig hemåt. Men historien är inte slut där...

Några dagar senare så råkade han nämligen på samma gäng en gång till, den här gången kände de uppenbarligen igen honom och utövade ungefär samma typ av trakasserier som senast, vilket endast fick följden att Rasmus suckar blev ännu tyngre. Jag är skeptisk till att dehär ungdomarna har tillräckligt med självförtroende kvar för att någonsin våga sig på något liknande igen, så man skulle kunna se det som att Rasmus gjorde en liten insats.

Imorgon: nummer 8.

Lämnat in

Jag har lämnat in. Inte så att jag har gått och avlidit alltså, men näst intill. Idag så tog jag mig äntligen i kragen och lämnade in min C-uppsats. Det är i och för sig inte den slutgiltiga versionen, min handledare kommer att maila mig med ändringar som han tycker bör göras, men fram till att det mailet anländer så kommer jag att känna mig väldigt, väldigt fri. Nu är det faktiskt läge för en Springsteen-box, men det troliga är att jag kommer att köpa en Martha Wainwright-biljett för pengarna istället. Just nu så krånglar tyvärr Ticnet, så det får vänta.


10 Höjdare

Filip och Fredrik kör sina 100 Höjdare på Kanal 5. Jag har sett ett par avsnitt och det har ibland varit riktigt roligt. Eftersom de har nått sådan framgång så har jag bestämt mig för att ha min egen version; 10 höjdare, de 10 roligaste ögonblicken i mitt eller i någon närståendes liv. En höjdare om dagen kommer att presenteras, tills en vinnare slutligen koras om en dryg vecka.


10. Jörgen skäller ut en stackars indisk tjej på en supermarket i Trichy.

Jörgen är ungefär lika lång som jag, det vill säga 197 centimeter. Han ger dessutom, trots att han i själva verket är en mycket snäll människa, lätt ett farligt intryck. Då vi efter flera dagars godisbrist äntligen tog oss till en indisk affär för att bunkra diverse godsaker så tyckte Jörgen själv att han blev trakasserad av en anställd i butiken som ville sälja diverse hårvårdsprodukter (vilket gör det hela ännu roligare, eftersom Jörgen inte har något hår).
Den här tjejen, som väl var ungefär 150 centimeter lång, talade varmt om alla förträffliga produkter de hade, allt medan Jörgen blev allt hungrigare och mer sugen på godis och snacks. Till slut lutade han sig helt sonika över tjejen, medan hon var mitt i en mening om hur glänsande håret skulle bli av just det schampot, och sa med kall och hård stämma:
"I tell you what. Why don't you show us where the potato chips are"
varpå den lilla tjejen förskrämt pekade på en hylla och blixtsnabbt försvann därifrån.

Ännu roligare blev det när Jörgen själv skulle försvara sig och berätta vad han egentligen hade sagt. Han menade nämligen på att butiksbiträdet hade sagt "you need this, you need this" om allting, varpå Jörgen då sagt:
"I tell you what. What we need is potato chips."
På vilket sätt gjorde det egentligen saken bättre?


Imorgon: Nummer 9.

Enquist tappar

De böcker jag tidigare har läst av Per Olof Enquist, Musikanternas uttåg och Lewis resa, har varit fantastiska läsupplevelser. Jag har alltid haft honom som en kandidat till Nobelpriset, inte för att jag har särskilt bra koll på alla författare som är aktuella, men för att han håller minst lika hög klass som flera av de pristagare som jag har läst någonting av. Tyvärr är Boken om Blanche och Marie inte en roman som lär stärka hans aktier hos akademien. Den här romanen var nominerad till Augustpriset förra året, som jag ser det så finns det tre möjliga förklaringar till detta:

1. Enquist blev nominerad på gamla meriter.
2. Litteraturklimatet i Sverige är svalt till iskallt.
3. Jag har inte fattat ett dugg.

Jag tycker nämligen att den här romanen är ganska dålig. Det är alldeles för mycket dravel och egna noteringar. Samtidigt som författaren berättar historien om Blanche Wittman och Marie Curie så slänger han ständigt in egna kommentarer, något som enligt mig inte tillför berättelsen någonting, utan snarare endast bidrar till att förvirra läsaren. Visst är språket poetiskt och vackert, men jag anser ändå att fokus bör ligga på berättelsen i sig. Ett vackert språk kan göra en bra berättelse bättre, men det kan inte göra en dålig berättelse bra.

Bloggtoppen - Fem i topp:

1. Sandra -Betraktelser av vardagen på hög nivå.
2. Ninamy - Betraktelser av vardagen på nästan lika hög nivå. Lysande språk.
3. Rosa bloggen - Har haft en del fantastiska, dessutom till och från fotbollsrelaterade, inlägg.
4. Runkbloggen - Betraktelser av vardagen på ganska låg nivå, om man så säger.
5. Glamourbloggen - En salig blandning av allt mellan himmel och jord, ständigt i skimrande rosa.

Det är nog alldeles sant att alla människor tänker snart är det fredag redan på måndagen. Tyvärr tänker man också snart är det måndag redan på fredagen.

Frågor får svar

Jag har indirekt fått en fråga om hur jag kan understå mig att inte ha med en enda låt från The Ghost of Tom Joad då jag listat Springsteens 15 bästa låtar här. Det finns egentligen ingenting konstigt i det; The Ghost of Tom Joad är en lugn singer/songwriterskiva, i vilken jag inte tycker att Bossen kommer till sin rätt. Noterbart är att på min lista så är dels 12 av 15 låtar från 70-talet, vilket väl mer än antyder min förkärlek för just den perioden av Springsteens karriär. Dessutom är bara en av låtarna, Nebraska, en lugn historia. Nu vet jag att personen som frågar är väldigt förtjust i lugn, fin gitarrmusik. Personligen är jag dock sådan att jag väldigt sällan tycker att less is more, icke-mättnad råder. Några exempel:

•Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle är bättre än The Ghost of Tom Joad.
•Nick Drakes Bryter Layter är bättre än Pink Moon.
•Kristofer Åströms Go, Went, Gone är bättre än Loupita.

Ibland gäller förstås inte detta. Jag tror inte att jag skulle vilja ha in en blåsorkester på till exempel Stina Nordenstams The World is Saved, och faktiskt är det även så att Lars Winnerbäcks akustiska Vatten under broarna är det bästa han har gjort.

I allmänhet så tycker jag ändå bäst om när det svänger om musiken. Vissa gör inte det, och vad gäller dem så har jag full förståelse för om de vill klämma in ett Tom Joad-spår på topp-femton listan, även om minst fem låtar från Nebraska i så fall bör komma innan.

Tack även till Gidlunds pojken, som löste det ganska enkla problemet med näringsvärdet i ostnötter. Om man räknar i vikt, vilket man ska göra, så är det naturligtvis inga konstigheter längre. Mitt misstag var att jag räknade per nöt, och då stiger givetvis kalorivärdet.

Steinbeck förresten. Vilken kille.

På jungfruresa

Idag invigde jag äntligen de löparskor som jag köpte för en dryg vecka sedan. Jungfruresan gick över fem kilometer löpband på Friskis och Svettis, bara dårar och ryssar springer utomhus i det här vädret. Jag är i alla fall nöjd med skorna, de tog mig dit jag ville på tiden 24:30 minuter, en rätt hygglig tid enligt mig. Nu sitter ni säkert där hemma och skrattar åt min bristande fysik, taskigt enligt mig, men ingenting jag kan göra åt.

Annars så har jag mest tillbringat dagen med att försöka slutföra uppsatsen, eller åtminstone ett utkast till uppsatsen. Jag räknar med att bli färdig någon gång imorgon, ikväll hinner jag knappast helt färdigt, det är ju Godmorgon alla barn om tio minuter, sista avsnittet dessutom. Dags för skolinspektören från Helvetet att göra entré.

Det underliga med de jordnötter jag köpte i förrgår, de med smak av blue cheese, är att näringsvärdet i dem är lägre än i vanliga jordnötter. Man tar alltså en nöt, tillsätter en massa ost, och vips så blir kalorierna färre! Kan någon som är insatt förklara för mig hur det här går till? Jag kommer att grubbla ihjäl mig.

För övrigt så tycker jag inte att jordnötter med sourcream & onion låter som någon kulinarisk succé det heller. De torrostade nötterna är mina klara favoriter, tätt följda av de gamla, hederliga saltade.

Dagens finaste bitar:

1. Man in a shed - Nick Drake
2. The Art teacker - Rufus Wainwright
3. Poor boy - Nick Drake
4. Like a rolling stone - Bob Dylan
5. Hometown waltz - Rufus Wainwright

Nya nötter

Snacksjätten OLW har ganska nyligen kommit ut med nyheter på jordnötsfronten. Ända sedan mannaminne har vi haft de klassiska saltade jordnötterna, och på senare år har dessa kompletterats med chilinötter och torrostade jordnötter. När jag var på affären igår så fick jag dock syn på något helt nytt, Peanuts supreme blue cheese, jordnötter med smak av mögelost. Det lät naturligtvis alldeles för vansinnigt för att jag skulle kunna motstå att köpa dem, en sådan bisarr kombination kan inte få gå oprövad förbi.

Redan i första tuggan kände jag det som jag misstänkt redan innan, nötterna var inte alls goda. Ärligt talat så kände man inte smaken av nötter alls, det smakade mest ost. Men jag åt upp hela påsen ändå, 145 gram. Det säger nog mer om mig än om nötterna.

Rykten och bekräftelser i den lilla fotbollsvärlden (Sundsvall med omnejd):

•Jonas Wallerstedt på väg till IFK Göteborg. Enligt källor som inte ska betraktas som allt för säkra, så har Wallerstedt en hel del anbud att ta ställning till. Flanörerna kommer alltså med största sannolikhet att gå miste om Walles välkända ansikte på Café 1891 nästa sommar.

•Andreas Ingel är klar för Gif Sundsvall. Vet ingenting om honom, men det är alltid bättre med spelare in än med spelare ut.

•Johan Patriksson från Ljungskile har varit på besök hos klubben. En forward som gjorde en hel del mål i Superettan förra året, och som då rimligtvis bör kunna göra ännu fler i ett bättre lag.

•Roy Keane lämnar Manchester United. Tränare Wilson (gammal Utd-spelare) kanske kunde slå en signal och se hur sugen Keane är på att varva ner i Sverige. Med Figo OCH Keane i laget är jag nästan säker på att sejouren i seriesystemets utkanter blir ettårig.

Show

Ronaldinho!
Vad ska man säga om karln?
Hoppas att Sverige slipper Brasilien i VM så länge som möjligt.

Rockbjörnen

Nu är det tydligen dags igen för Aftonbladets årliga musikpris Rockbjörnen att delas ut. Eftersom Rockbjörnen är ett folkets pris kan man nu gå in och nominera sina favoriter på Aftonbladets hemsida. Det här är precis vad jag just har gjort. Eftersom det känns som att det har varit ett ganska svagt musikår (antingen det, eller så har jag inte lyssnat ordentligt) så var det ganska lätt att välja på de flesta poster, vissa var dock lite lurigare. Så här har jag röstat:

Årets svenska kvinnliga artist - Ane Brun
Jag vet att hon egentligen inte är från Sverige, men hon passerar nog som svensk i omröstningen. Det fanns helt enkelt ingen annan rimlig kandidat att rösta på.

Årets svenska manliga artist - Moneybrother
Ganska givet här också. Det var åtminstone det namn som först dök upp i mitt huvud, och det har inte dykt upp så många andra efteråt heller. Kristofer Åström möjlig kombatant.

Årets svenska grupp - The Barbwires
The Barbwires borde alltid bli årets svenska grupp. Nu blir de inte det, Kent vinner den här kategorin lika säkert som amen i kyrkan. Därför känns just den här kategorin ganska meningslös att rösta i, ungefär som att rösta på socialisterna i det amerikanska presidentvalet.

Årets svenska låt - Blow him back into my arms
Återigen. Den enda som skulle kunna tävla med Moneybrothers pampfestival är Kristofer Åström med Telling lies, men jag kände att jag ville rösta på en låt som faktiskt har chansen att bli nominerad.

Årets svenska skiva - To die alone
Moneybrother igen. Lite tråkigt kanske, men den här skivan är strået vassare än Ane Bruns A temporary dive som kommer på en hedrande andraplats.

Årets svenska nykomling - Lars Bygdén
Har inte ens hört skivan, bara EP:n som kom i somras. Mest ett inslag av lokalpatriotism och att det faktiskt inte fanns någon enda vettig motkandidat. Jag vägrar rösta på Suburban kids.

Årets utländska artist - Martha Wainwright
Kommentar överflödig

Årets utländska grupp - The White stripes
Nya skivan är inte alls lika bra som den föregående Elephant, men än håller de stilen åtminstone så pass mycket så att det räcker för att de ska få min röst, inte minst när Franz Ferdinands uppföljare var något av en besvikelse.

Årets utländska låt - G.P.T.
Det här var nog det svåraste valet faktiskt. Till slut stod det ändå mellan Martha Wainwrights G.P.T. och storebror Rufus The art teacher. Eftersom ingen av dessa ändå kommer att ha en suck att gå till final så spelar valet mindre roll, egentligen är de kanske likvärdiga.

Årets utländska skiva - Martha Wainwright
Kommentar överflödig

Trött man blir: textversionen

Inom kort är jag både hemlös och arbetslös som det ser ut i nuläget. När jag började på lärarprogrammet så talades det vitt och brett om att det fanns jobb i överflöd och att behoven bara skulle öka med åren. Nu har de där åren gått och jag har inte sett till speciellt många jobb alls. Vad hände egentligen?
Min teori är att då alla trodde att lärarutbildning var ett säkert kort för att få arbete så ökade antalet lärarstuderande med ungefär 500 procent på två terminer. Ergo: nu när jag är ute och söker arbete så finns inte den omtalade bristen kvar längre. Nu har jag ju fortfarande någon månad på mig innan situationen blir ohållbar, så det kanske hinner lösa sig innan dess. Om inte så blir det helt enkelt en kärv vår.

Dagens citat kommer från en kvinna som jag hörde på stan. Hon frågade sin man, arbetskamrat eller vad han nu var: "Den där Thomas Nordahl, är det typ Stefan Rehn?" Och jag undrar bara: Vad menade hon? Egentligen?

Jag stod och höll i Born to run-boxen idag. Den kostade 329 kronor och jag var millimeter från att slå till. Men så bestämde jag mig för att låta det bli en belöning åt mig själv istället, att jag får köpa den om jag får in uppsatsen i tid på tisdag. Det ska bli fantastiskt när jag väl har den här hemma. Springsteen med skägg och färdig uppsats, det blir inte mycket bättre än så.

Det har varit väldigt mycket
text och få bilder på sistone.
Eftersom det lätt kan se lite
tråkigt ut så slänger jag in
en bild på en karaokekväll
från i våras. Det var tider
det. Se så roligt vi hade:

Idrott och kultur

Det finns en hel del människor i det här landet som säger sig uppskatta kultur. Musik, film, teater, konst, sådana saker; sådant som berör, som handlar om livets stora frågor, åtminstone enligt dem själva. Jag ser inget fel i det här, jag tycker själv väldigt mycket om både musik och film. Min skivspelare går för högvarv här hemma nästan hela dagarna och jag brukar se åtminstone ett par filmer i veckan. Gåtan för mig är istället att de här människorna - låt oss kalla dem kulturfascisterna - väldigt,väldigt ofta avskyr alla former av idrott. Det verkar som att de tror att man inte kan kombinera ett kulturintresse med ett idrottsintresse. Jag vill istället hävda att idrott i allra högsta grad ÄR kultur. T.ex.:

De som säger sig uppskatta det dramatiska slutet i Hamlet borde ta sig en titt på VM-kvalmatchen Turkiet-Sverige 2001, eller för den delen Sverige-Rumänien från fotbolls-VM 1994.

De som känner ångesten växa inom sig när de läser Pär Lagerqvist bör rimligtvis kunna finna samma känslor om de ser Jörgen Brinks kollaps i skidstaffeten i VM 2002 och Anders Svenssons stolpskott i fotbolls-VM samma år.

Kort sagt, det enda som skiljer en idrottstävling från en bra bok eller film är att slutet inte redan är färdigskrivet, och att dramatiken alltså blir ännu högre. Det tycker jag att fler borde förstå. Särskilt alla snedluggade kulturfascister.

Jag kan se väggen. Den är så nära

Jag orkar inte mer. Det känns som att allting jag skriver just nu bara är skit, en massa meningslös text som jag pressar ur mig bara för att fylla sidorna med ord. Har bara lyckats skriva en dryg sida så här långt idag dessutom. Jag vet att jag kommer att bli färdig till på tisdag kväll, men frågan är vilken kvalitet som texten faktiskt kommer att hålla.

Ibland undrar jag hur journalister egentligen arbetar. Enligt Sundsvalls Tidning så fick Gif Sundsvall i runda slängar fem miljoner kronor för Ali Gerba. Robert Laul på Sportbladet hävdade däremot att summan var cirka tre miljoner. För att försöka reda ut hur siffrorna kunde skilja sig så mycket så skrev jag ett mail till herr Laul och frågade hur det låg till. Svaret jag fick var:

Säg att han då gick för 4 miljoner. Sundsvall brer på lite uppåt, AIK neråt. Eftersom siffrorna inte är offentliga blir det "rimliga antaganden" samt vad
andra klubbar bjudit precis innan och efter.

Helt plötsligt kunde han alltså lägga på en miljon kronor utan vidare. Ägnar sig Sportbladet åt grävande journalistik eller åt gissningslekar? Jag tror personligen att fyra miljoner ligger ganska nära sanningen, om inte AIK har lyckats lura på oss någon halvt avdankad spelare i någon slags bytesaffär, det skulle inte förvåna mig det minsta.

Det vore ju så gott med öl ikväll, men man borde kanske inte...

Silly season, del 3

Nu börjar säsongen bli silly på allvar. Först så går AIK ut på sin hemsida och hävdar att Ali Gerba är klar för klubben och alltså lämnar Gif Sundsvall, något som både Svenskafans.com och Sundsvalls Tidning sväljer med hull och hår. Bara en stund senare kommer en dementi på Giffarnas hemsida, Gerba är alltså inte klar för AIK, utan de båda klubbarna har endast kommit fram till en muntlig överenskommelse om ett eventuellt transferbelopp. Gerba och Gnaget har alltså inte kommit överens om någonting ännu. Även om risken är stor att Ali kommer att husera på Råsunda nästa säsong så är det inte ett enda papper påskrivet ännu. Jag hoppas nu bara att Gif har en rejäl övergångssumma att håva in om affären går i lås. Om Urban Hagblom håller ord så bör summan vara åtminstone fem miljoner kronor, något som jag dock tvivlar en hel del på.

På nyförvärvsfronten är det däremot lika stilla som tidigare. De namn som nämnts med störst seriositet är Andreas Ingel från Boden och Johan Patriksson från Ljungskile, inte direkt några namn som får mig att hoppa upp och ner av förväntan. Enligt mina beräkningar så bör klubben, med Gerba-affären inräknad, fått in cirka 10 miljoner kronor i spelaraffärer det senaste året, utan att själva ha gjort några värvningar som kan ha kostat särskilt mycket. Med de pengarna så måste det rimligen gå att få tag på mer spännande namn än Ingel och Patriksson, annars så är jag rädd att vägen mot Allsvenskan kommer att bli allt annat än spikrak. Det bör ju till exempel ha varit ett gyllene läge att lyckas snåla åt sig en av mina favoriter, Mats Rubarth, i utbyte mot Gerba.

Nyförvärv jag vill se:

1. Mats Rubarth - Olofsson givne ersättare.
2. Mattias Florén - Vore kanon om Mattias Nylund försvinner
3. Erik Johansson - Hävdar fortfarande att han borde vara möjlig att lösa
4. Figo - Verkar av någon outgrundlig anledning fortfarande inte speciellt sugen
5. Jonas Staaf - Comeback!

Nu jävlar Svante!

Det nya livet går ganska hyggligt får jag säga. Träningen har fått stå tillbaka lite på grund av en ganska intensiv skolperiod, men att sköta studierna är ju också det en del i ett bra leverne. Ikväll kanske jag till och med kommer att ta mig iväg till gymmet dock, så nu är jag verkligen igång på allvar.

Det var en dam framför mig i kassan igår som köpte Skotte. Hon såg inte ens ut att skämmas för sig. Men det finns alltid människor utan samvete, sådana som slänger upp sin Fib-Aktuellt på disken, skrocker lite och säger något i stil med att "Ja du, nu ska det hem och spelas ljuva melodier på skinnflöjten."
Det är ju trots allt så tydligt att de flesta som köper Skotte fortfarande gör det i smyg.

Nu ska jag återgå till uppsatsen. Jag siktar på att bli nästan klar före helgen, så att jag åtminstone kan ta det lugnt med gott samvete. För ta det lugnt kommer jag garanterat att göra i vilket fall som helst. En så bra människa så att jag arbetar på helgerna har jag fortfarande inte blivit, men i det fallet kan jag ju alltid åberopa tredje budet.

Da Vinci Mode!

Da Vinci Mode! Raskenstam, släng dig i väggen. Här har vi folk som vet hur man lurar till sig pengar. Da Vinci Mode! Hur gick snacket när de kom fram till den skivan?

-Ja, du vet. Den här boken, Da Vinci Code, den har ju sålt rätt bra. Så vad sägs om att vi gör en skiva som lätt kan förknippas med den boken?

-Hmm.. jag gillar idén, men vad ska vi ha för musik på den skivan? Klassisk musik säljer ju inte så bra.

-Det är bara att vi tar lite stämningsfull musik. Släng in några sådana där Gregoriankörer, sånt har fungerat förr.

Det är just det som är det horribla. Låtarna på skivan har absolut ingen anknytning till Da Vinci, om de har det så har jag missat den kopplingen totalt. Jag skulle hellre köpa alla skivor som låtarna ligger på i original än att köpa Da Vinci Mode. Det skulle kosta bra mycket mer pengar, men jag skulle åtminstone få behålla min själ.

De hade någon slags enkätundersökning på Ekonomikum igår. Man skulle svara på ett antal frågor om sin hälsa. En fråga löd: Finns det någonting i ditt övriga liv som påverkar din hälsa negativt? Flickvän saknas; skrev jag. Vete sjutton om det är helt sant, men det såg åtminstone fint ut på papperet.

En skendemokratisk process

Zlatan fick sin Guldboll, jag slipper bojkotta Aftonbladet för resten av mitt liv. Alla är med andra ord nöjda och glada (möjligen med undantag för Tobias Linderoth, men jag tror nog att han hade räknat med att bli utan boll i år).

Henke Larsson hade skickat sin gamle tränare från Högaborg för att ta emot priset som tidernas guldbollvinnare, det var stort av honom. Däremot är det allt för tydligt att sådana där tittaromröstningar bara leder till att ungdomar mellan 10-15 år får en alldeles för stor röst i sammanhanget. Finns det någon över tjugo år som på allvar anser Henke Larsson vara Sveriges bäste fotbollsspelare någonsin? Folket har alldeles för mycket att säga till om i dessa dagar, samma typer av horribla beslut har vi sett fattas år efter år i Melodifestivalen. Med fler sakkunniga som bildar en jury skulle mycket obehag kunna undvikas. Det är möjligt att jag låter som Platon eller någon ännu värre, men problemet i sig är inte folks oförstånd utan deras bristande deltagande. Vi får en slags skendemokrati, där bara en eller ett fåtal grupper, till exempel ungdomar, utnyttjar sin röst.

Godmorgon alla barn på SVT kan vara bland det sjukaste program jag någonsin har sett, sjukt på ett genialt sätt alltså. Synd att jag missade det första avsnittet, men det kanske går att få tag på på något vis, för den som inte har lite för många skrupler.

En tjomme på Gif Sundsvalls supporterklubb Patronernas forum har en bild på Jonas Staaf som avatar, det är det största jag har sett på länge. Undrar bara vad Staaf själv har att säga om saken? Han är inte direkt den största Gif-supporter jag känner.