Eco, eco, eco, eco

Jag har läst ett par artiklar inom litteraturvetenskap. De två artiklarna behandlar olika saker. Bengt Landgren har gjort en strukturell analys av Erik Lindegrens dikt Dödens hav, och Umberto Eco har i sin artikel analyserat berättarstrukturerna i Ian Flemings romaner om James Bond. Artiklarna skiljer sig språkligt åt en hel del. Känn bara på den här meningen av Landgren:

Denna syntaktiska ekvivalens mellan diktens inlednings- och slutstrof kompletteras av de verbala korrespondensernas kedja. (I) och (VII) svetsas samman till en stilistisk cirkel genom en symplokeartad samverkan mellan anafor och epifor.

Symplokeartad alltså. Enligt mig så verkar det mest som att Landgren gärna vill glänsa genom att visa att han kan en massa fina ord. Eco använder sig inte alls av samma typ av språk. Hans uppsats är istället väldigt lättläst och rolig. Dock levererar han ett väldigt roligt citat. Detta apropå förhållandena mellan karaktärerna i Goldfinger:

Bond äger den första och den tredje, den andra blir dödad av den Onde, den första torterad med guld; den andra och den tredje är lesbiska och Bond friköper bara den tredje; och så vidare.

Hmm.. klart som korvspad. I mina öron låter det mer som en fars av Stefan och Krister än som en Bondroman. Just det här bidrog faktiskt bara till att röra till saker i en annars underhållande uppsats.


10 Höjdare


5. Sjunde Maj!

Den sjunde Maj 2002 var dagen då Sverige gjorde den fantastiska upphämtningen i ishockey-VM mot Finland. 5-1 blev 5-6 och en förkrossad finsk publik kunde bara se på då svenskarna jublade ikapp. Det här är en bidragande orsak till att sjunde Maj finns med på den här listan, det är dock inte den huvudsakliga orsaken.
Mitt i glädjeyran skulle nämligen Richard Buckner, en artist som tokhypats av mig och mina vänner, främst på grund av att ingen faktiskt visste vem han var (hur underligt det än må låta), spela på Norrlands Nations eminenta och numera avlivade rockklubb Beat on the brat. Under det att vi laddade upp med ishockey, först hos
Micke och senare på puben, så lyckades vi alla bli mer eller mindre odrägligt berusade. Micke var kanske inte den som var fullast, men han var otvivelaktigt den som kommit in i det största glädjeruset efter ishockeymiraklet. Tecknen på det började med att Richard Buckner vandrade omkring inne på nationen som en helt vanlig man, varpå Micke började skrika åt honom "Hey! We won man, Sweden won! Richard man!" Jag kommer inte ihåg herr Buckners reaktion, men han tycks ha tagit det hela med ro.

Senare, under konserten, kom det slutliga beviset på Mickes upprymdhet. Ungefär tio sekunder innan varje låt slutade så hördes ett tjut från någon längst framme vid scenen, det var förstås Micke som uttryckte sin tacksamhet på det här sättet. Det roliga är att det inte hände en gång, utan att det snarare var regel än undantag. Att han dessutom inte hade vett att vänta tills Richade hade slagit an sitt sista ackord bidrog starkt till humorn.

För övrigt så bestämde vi, med Krippe i spetsen, att sjunde Maj från och med den dagen utlysts till högtidsdag, något som bör firas med pompa och ståt. Vi har försökt att hålla traditionen vid liv, men tyvärr bara med viss framgång.

Imorgon: nummer 4.