Borta bra...

Hemkommen igen efter en helg i Värmland. Solen sken verkligen där, åtminstone större delen
av tiden. Det drygaste är att jag är tröttare nu än i fredags. Jag undrar just hur länge man kan fortsätta att utnyttja helgerna till allt annat än vila? Någon gång borde ju den berömda väggen infinna sig strax framför en; men än så länge är sikten relativt klar.

Livets stora frågor just nu:

1. Vid vilken temperatur fryser starköl? Fyra plusgrader är ett hett bud.
2. Vid vilken temperatur fryser is(!)
3. Varför ligger is ovanpå vattenytan?

Stort grattis till Irak som vann Asiatiska mästerskapen. Personligen tror jag att det kan vara viktigt för landets enande, viktigare än man faktiskt kan förstå. Minns fotbolls-VM 1990, då både öst- och västtyskar gladdes åt och gemensamt firade Västtysklands VM-guld, något som innebar en extra skjuts i skapandet av en gemensam tysk identitet. Något liknande bör nu kunna ske även i Irak. Om inte annat så är det roligt för irakierna att få något att glädjas åt mitt i allt elände.

Roger Moores hus: James fucking Bond.
Hur coolt som helst!

Ingen Lustig dag

Mörker
Nattsvärta

Det gick åt helvete i år också. Förhoppningarna om en cuptitel för Giffarna försvann i ett moln av dålig inställning och passivt ledarskap.

Men den del av historien om gårdagens match som jag inte kan sluta älta är alla dem som faktiskt ser utslagningen som positiv. Detta för att spelarna nu får mer tid på sig att koncentrera sig på serien.

Fakta: Efter kvällens cupmatch återstår maximalt två cupmatcher om totalt 180 minuter (maximalt 240 minuter). Vältränade och välbetalda idrottsmän bör inte ha några problem att spela de här extra minuterna utan att helt bryta samman psykiskt och fysiskt.

Dessutom: Grabbarna i laget tränar 1-2 ggr per dag. Det gör att en total arbetsvecka för en GIF-spelare hamnar på cirka 20 timmar (match inräknad). För detta erhåller de en lön som många heltidsarbetande bara kan drömma om. Ändå verkar vissa tycka att man som betalande åskådare inte har rätt att ställa några prestationskrav på spelarna.

Det där med att vila spelare har jag också dålig förståelse för. Även om fotbollsmatcher förstås sliter på kroppen så rör det sig om max 2 matcher/vecka. Ett tungt verkstads- eller fabriksarbete är säkert minst lika slitsamt, men de jobbar ändå 8 timmar/dag, utan att någon föreslår att de ska stanna hemma och vila då och då. Jag tycker att mycket av det här daltandet med de välbetalda idrottsmännen är ett hån mot folk som heltidsarbetar till betydligt lägre lön, och dessutom finansierar spelarnas löner genom att lösa biljett till matcherna.

Nåväl: det är bara att glömma och gå vidare. Karlstad är säkert fint så här års.

Tour de Chinatown

Det är uppförsbacke för cykelsporten just nu, både bildligt och bokstavligt talat. För samtidigt som cyklisterna på Touren segar sig upp för de sista backarna tappar den i grunden vackra sporten allt mer av sin trovärdighet. Förra året var det Landis. I år kom Basso inte ens till start, Vinokourov diskades och igår blev Michael Rasmussen, totalledaren, hemskickad av sitt eget stall.

Men!

Finns det någon som på allvar inte tror att stallen bär det största ansvaret för cykelsportens dopningsproblem? Det är min fullständiga övertygelse att ytterst få av cyklisterna dopar sig utan stallens kännedom, eller till och med uppmuntran. Ser man det på det sättet så blir "stackars" Michael Rasmussen bara ett offerlamm. En pytteliten bricka i ett betydligt större spel; den som får ta smällen för att hans stall ska kunna behålla trovärdigheten utåt. Det luktar, osar, stinker Kate Moss och Paul Wolfowitz lång väg. En film om den franska touren kan bli den bästa konspirationsrullen sedan Chinatown. Vem ringer Polanski?



Tankar i övrigt:

• Solen skiner. Lite småtrevligt, men jag måste ändå sitta inomhus.
• När får man se Akombo?
• Är det någon som överhuvudtaget läser det här? Skit samma; jag skriver väl ändå. Text för textens egen skull, otroligt postmodernistiskt.

God förmiddag!

the Comeback

Gissa vad: det här blir det första inlägget jag skriver sedan mitten av december. Något oseriöst kan tyckas, men vad fasen... alla epoker har en uppgång, en storhetstid och till sist ett fall. Jag vill ogärna jämföra den här bloggen med mer kända epoker som epoken antika Rom, epoken Stormaktstiden eller epoken Zinedine Zidane; men den i sammanhanget minimala epok som var den här bloggen tog slut någon gång i december månad år 2006. Nu är det istället dags för efterföljaren att påbörja sin klättring mot skyarna.

Allt som står här ovanför är egentligen bara en dålig ursäkt. Faktum är att jag sitter på Telia i Birsta och har långtråkigt och därför har bestämt mig för att försöka skriva lite. Håll dock med om att den officiella förklaringen ser bättre ut. Faktum är dessutom att mitt liv har förändrats en del på sistone. Här är några av anledningarna:

• Arbetet (som just nu inte ens existerar) kommer i höst få ge vika för vidare studier.
  
• GIF Sundsvall går faktiskt hyggligt i Superettan = en mer harmonisk tillvaro för mig.
  
• Jag har långt gångna planer på att skriva någon form av bok (sådär, nu är det offentliggjort. Nu kan jag inte bara vika ner mig hur som helst och komma undan med det).

Jag återkommer med nya inlägg så snart något av intresse händer.



Fan! Att man inte kan hålla sig borta.