Hur gammal är Pelle?

På V-dala nation spelade igår en lirare som heter Pelle Carlberg, tidigare sångare i Edson, bandet som har gjort världens bästa cover på The Darkness I believe in a thing called love. Själva spelningen var ganska tråkig, men en sak förundrade mig. Herr Carlberg såg nämligen ut att vara ungefär lika gammal som jag själv, kanske ett par år äldre, men absolut inte över 30. Helt plötsligt börjar han prata om att han senast stod på samma scen år 1990, och sedan följer en låt om en sommar då livet var som bäst, the summer of '69 (han kunde väl ha valt något annat år tycker man). Jag undrar bara: hur gammal ÄR Pelle Carlberg egentligen? Det är i alla fall uppenbart att naturen har varit skonsam mot honom.

Jag såg två gamla elever på samma ställe, från min praktik i våras. Är det så det ska vara nu? Ska eleverna börja hänga på samma ställen som jag själv? Tänk om man bor i en mindre stad där det bara finns ett stort ställe att gå ut på, då kommer man oundvikligen att stöta på elever i tid och otid, vilket kommer att medföra att man alltid kommer att gå omkring och känna sig gammal.

10 Höjdare

7. Jag själv somnar på bussen och rullar ner för en slalombacke

Det måste ha varit den varmaste augustidagen någonsin. En sådan dag får naturligtvis inte kastas bort hur som helst, så vi bestämde oss för att göra som vi gjort så många gånger både förr och senare, gå ut på krogen. Man kan tro att en krogsväng inte borde innebära några större konstigheter, men just den här gången fanns ett problem i valet av dryck. Jag köpte nämligen Rekorderlig cider, skogsbärssmak med 7,o% alkohol...
Jag vet inte om ni har druckit dessa, men det är världens mest förrädiska dryck. Den smakar som saft, rinner ner i strupen fortfortfort och orsakar alltid minnesluckor, oberoende av om man har druckit en eller sju, i just det här fallet så ligger sanningen närmast det senare.

Själva krogkvällen gick väl som de brukar, vilket resulterade i att jag satt på nattbussen hem 02:15. Däremot lyckades jag somna på bussen, blev väckt av en bekant några hållplatser för sent, varpå jag ivrigt förnekade att jag faktiskt hade somnat och bedyrade att jag ville kliva av
vid just den hållplatsen. Efter detta så återstod problemet att ta sig hem. Det enklaste hade förstås varit att helt enkelt följa E4 tillbaka till rätt hållplats och sedan gå den vanliga vägen därifrån, men rationellt tänkande och alkohol är inte alltid de bästa vänner. Därför fick jag istället för mig att det skulle bli närmare om jag gick en bakväg hem, via Nolby. Problemet var att det var kolsvart ute och att den tänkta vägen inte är belyst. Efter ett tag insåg jag att jag inte skulle ha en suck att ta mig hem den vägen, varpå jag vände tillbaka, men någon gång i mörkret måste jag ha tagit fel, för plötsligt fann jag mig själv mitt i en slalombacke.

Sedan är det oklart vad som faktiskt skedde. Någon gång på väg ner för backen så halkade jag i det våta gräset,rullade cirka 18 varv, slog huvudet i en sten, trodde mig ha stannat men rullade 18 varv till innan jag slutligen tog mig ner för backen. Kläderna var förstörda, jag blödde både lite här och där och jag var fortfarande inte en meter närmare hemmet. Dock tog jag mig ner till vägen och började vandra, varpå en av mina vänner kom körande, mitt i natten. Bara det sammanträffandet är värt att nämnas. Jag fick alltså skjuts av honom hem, men det medförde också att hela historien, som annars hade kunnat mörkas, blev alldeles för känd bland mina vänner.

Imorgon: nummer 6.