Den extra kryddan

När det gäller fotboll så är det väl ingen som tvivlar på att det är laget, helheten, som är det viktiga, en Ronaldinho ger ingen ligatitel. Däremot är det de enskilda spelarna, artisterna, som skänker publiken det där lilla extra. Det senaste exemplet var Kaká i gårdagens match mot Juventus, där han gjorde lite som han ville (dock tycker jag att han har fått oförtjänt lite uppmärksamhet i dagens tidningar).

Samma sak gäller även i musiken. Även om det är låten i sin helhet som är det viktiga så kan de små partierna krydda den lite extra. Ett konstigt ackordbyte, en läcker trumpetslinga eller någonting annat som bara får en att rycka till där i soffan och spela samma spår en gång till bara för att få höra just det där. Är det riktigt illa kan man ladda hem låten på mp3 och bara sitta och lyssna på just den där lilla grejen som lyfter låten till höjder den annars aldrig skulle ha kunnat nå.

De tuffaste låtlyftarna jag kommer på just nu:

1. Tim Buckleys strumming på den akustiska gitarren i mellanspelen på
Pleasant street

2. Instrumenten kommer in efter att Springsteen sjungit "the kids call him
Jimmy the saint" i Lost in the flood

3. Andrasaxofonens entré i Kullrusks tolkning på When a man loves a woman

4. Pianosolot i Nick Drakes Poor boy

5. Temposänkningen i Franz Ferdinands Matinée


Om Kaká var planens elegant i gårdagens match så var Paolo Maldini planens gigant. Jag kommer ihåg då George Weah härjade som värst i Paris St. Germain, det kändes som att han lekte med sina motståndare och jag var övertygad om att han var bäst i världen. När Milan skulle möta PSG i Champions league så bytte man kant på Maldini endast för att han skulle ta hand om Weah. I den matchen var George Weah också mycket riktigt mer eller mindre osynlig. Igår tog Maldini hand om Zlatan med samma resultat, nästan 10 år senare! Andra spelare blir äldre och tröttare, Paolo Maldini blir uppenbarligen bara mer rutinerad.



Paolo Maldini; gigant på ett sätt. Tim Buckley; gigant på ett annat