De gamla gubbarna

För ett par dagar sedan så funderade jag över varför det inte finns någon indie inom sporten. Nu har jag plötsligt upptäckt att jag hela tiden har varit fel ute; idrotten har redan sin egen indiekrets. Ni har garanterat alla sett dem, de finns på varenda idrottsarena i hela landet: De gamla gubbarna.

Likheter mellan indiefolk och gamla gubbar.

*Båda hävdar att det var bättre förr

*Båda har sett något alldeles spektakulärt som de är i stort sett ensamma om. Detta såg de naturligtvis förr.

Typiska citat från gamla gubbar:

"Gunder Hägg var en idrottsman det. Han kunde vinna ett maraton med 45 minuter och ändå stanna och ta en fika ett par gånger under loppet."

"Du skulle ha sett Klimpens mål här 1965. Hela publiken stod bara och gapade och motståndarnas målvakt applåderade. Det finns tyvärr inte på band och det var bara ett par hundra i publiken som fick se det, men snyggare mål har inte gjorts på den här arenan."

Det där är intressant, att de gamla gubbarna oftast begränsar sig till "sin egen" arena. Men det är ju lite indie det också. Varför ska man uti världen när det är här det händer?

Det finns dock en viktig skillnad mellan indiefolket och de gamla gubbarna, nämligen den att gubbarna trots allt är lojala. Då indiefolket ständigt sviker sina gamla husgudar för att söka sig till nya domäner så stannar gubbarna troget kvar på sin gamla arena, huttrar sig igenom snålblåsten i förhoppningen om ett nytt ofattbart mål eller det perfekta loppet.