Bekännelser, del 1

Augustinus har sina, likaså Rousseau. Nu är det dags för en av mina
alldeles egna bekännelser.

Bekännelse 1: Jag gillar Gilmore Girls

Okej, de må vara hatade och bespottade av en kraftig majoritet
av mina jämnåriga och kamrater, men jag tycker faktiskt att
serien är charmig och rolig.

Det vanligaste argumentet MOT Gilmore Girls som framförts av vänner och
bekanta: "Replikerna är ju sjukt tjatiga. Det låter som de läser direkt
ur manus och så där pratar man definitivt inte på riktigt."

Svar: Det är inte tjatiga repliker, det är en rapp dialog. Dessutom är
det inte på riktigt, utan det är en TV-serie!

Bästa avsnittet hittills är för övrigt när Rorys rumskamrat har sin pojkvän över
och han bara får tala i klyschor eftersom han har förlorat ett vad.
Jag tror att det är i säsong 4, men jag är inte säker. Ni kan leta själva
om ni känner att ni verkligen vill se det.

Ikväll ska det drickas ett par öl igen. Det blir förhoppningsvis roligt. Kanske kan
det hjälpa till att bota sömnlösheten också. Jag låg vaken till 04:30 i morse. Det måste
bli någon måtta på allt. Någon förbannad ordning helt enkelt.