Ronaldinho bluffar

Den nya Nikefilmen som cirkulerar på Internet, där Ronaldinho prickskjuter mot ribban fyra gånger, med ett hundraprocentigt träffresultat, ska enligt insatta källor nu i princip (dessvärre) ha konstaterats vara trickfilmad.
Min undran är då: om de nu ändå skulle göra en film som inte är äkta, så varför göra det med den enda nu aktiva fotbollsspelare som man faktiskt tror skulle kunna klara av en sådan sak? Om jag hade haft något som helst inflytande inom Nike så hade jag propagerat som en dåre för att göra exakt samma film, men med Håkan Mild, Teddy Lucic eller Jon "kan bara springa rakt fram" Ericsson.
Håll med om att det hade varit betydligt mer underhållande.

Andra fotbollsfilmer jag vill se:

* Hasse Bergh skjuter
* David Beckham gör mål på straff
* Hristo Stoichkov är ödmjuk


Nu är det träningsdags. Hög tid att komma igång igen innan plockgodiskroppen får ett ointagligt försprång.

Jag ångrar mig

Tidigare idag så skrev jag att en Ronaldinho inte ger någon ligatitel.

Jag tar tillbaka.

Den extra kryddan

När det gäller fotboll så är det väl ingen som tvivlar på att det är laget, helheten, som är det viktiga, en Ronaldinho ger ingen ligatitel. Däremot är det de enskilda spelarna, artisterna, som skänker publiken det där lilla extra. Det senaste exemplet var Kaká i gårdagens match mot Juventus, där han gjorde lite som han ville (dock tycker jag att han har fått oförtjänt lite uppmärksamhet i dagens tidningar).

Samma sak gäller även i musiken. Även om det är låten i sin helhet som är det viktiga så kan de små partierna krydda den lite extra. Ett konstigt ackordbyte, en läcker trumpetslinga eller någonting annat som bara får en att rycka till där i soffan och spela samma spår en gång till bara för att få höra just det där. Är det riktigt illa kan man ladda hem låten på mp3 och bara sitta och lyssna på just den där lilla grejen som lyfter låten till höjder den annars aldrig skulle ha kunnat nå.

De tuffaste låtlyftarna jag kommer på just nu:

1. Tim Buckleys strumming på den akustiska gitarren i mellanspelen på
Pleasant street

2. Instrumenten kommer in efter att Springsteen sjungit "the kids call him
Jimmy the saint" i Lost in the flood

3. Andrasaxofonens entré i Kullrusks tolkning på When a man loves a woman

4. Pianosolot i Nick Drakes Poor boy

5. Temposänkningen i Franz Ferdinands Matinée


Om Kaká var planens elegant i gårdagens match så var Paolo Maldini planens gigant. Jag kommer ihåg då George Weah härjade som värst i Paris St. Germain, det kändes som att han lekte med sina motståndare och jag var övertygad om att han var bäst i världen. När Milan skulle möta PSG i Champions league så bytte man kant på Maldini endast för att han skulle ta hand om Weah. I den matchen var George Weah också mycket riktigt mer eller mindre osynlig. Igår tog Maldini hand om Zlatan med samma resultat, nästan 10 år senare! Andra spelare blir äldre och tröttare, Paolo Maldini blir uppenbarligen bara mer rutinerad.



Paolo Maldini; gigant på ett sätt. Tim Buckley; gigant på ett annat

Axel är cool

När jag gav exempel på coola människor för någon dag sedan så glömde jag bland mina vänner och bekanta bort att nämna Axel. Det kan tyckas vara en petitess, men om jag nu ska nämna några få så måste han vara självskriven. Axel är kanske den allra coolaste människa jag har träffat, han är åtminstone där uppe i toppen med Ingela. Om Axel och Ingela skulle bli tillsammans - chansen är inte gigantisk, vad jag vet har de aldrig ens träffats - så skulle de med lätthet kunna bli ett av världens coolaste par. De skulle överglänsa David och Victoria med ena handen på ryggen och kanske till och med kunna tävla med Bruce och Patty. Kort sagt, Axel förtjänar att omnämnas och nu har jag rättat till mitt tidigare misstag.

Mitt sista sms inatt kom aldrig fram, skönt. Det stod i och för sig ingenting farligt i det, men det stod absolut ingenting vettigt heller.

... 13 öl senare

Det var naturligtvis Kalmar som hade den extremlånga kön och inte ÖG. På ÖG är det ytterst sällan köer överhuvudtaget och aldrig någonsin innan klockan 22 åtminstone. Eftersom jag inte vill vara någon historierevisionist så tänker jag dock inte redigera inlägget jag skrev inatt.

Enligt Dagbladet så är Peter Olofsson på väg till Häcken. Olofsson är, om jag har förstått det rätt, kontraktslös och kan alltså gå mer eller mindre gratis till göteborgsklubben. Vad hände egentligen med klubbkänslan? Mattias Nylund, som i princip redan är förlorad för oss till nästa säsong valde i alla fall att skriva på ett nytt kontrakt för att klubben skulle kunna få lite pengar för honom. Jag har full förståelse för att man vill spela i Allsvenskan om man platsar där, men har man spelat ur ett lag ur en serie så tycker jag gott att man kan ta sitt ansvar och hjälpa laget så gott det går, till exempel på det föredömliga sätt som Nylund gjort.

Peter Olofsson var en av Giffarnas bästa spelare under hösten, under våren fick han dock ingen att dra på smilbanden. Jag är osäker på hans kapacitet och tror inte att det skulle utgöra en speciellt stor förlust om han försvann. En kille som Kalle Ljungberg kan säkert göra ett gott jobb på samma position.

Det roliga är att jag om 50 år kommer att stå på IP och harangera om att när jag var ung, då fanns det en spelare som hette Olofsson. Han var den snabbaste som skådats på den här arenan och en gång sköt han ett mål som var så snyggt att till och med domarna applåderade.
Underskatta aldrig glömskans och nostalgins makt.

Stora pubrundan

Jag har precis kommit hem från stora pubrundan. Stora pubrundan innebär att man dricker en stor stark på varje nationspub i Uppsala. Eftersom Stockholms var stängd ochj kön på ÖG var ofattbart lång så drack vi dock två öl vardera på Norrlands och Värmlands. Men jag vill nog ändå påstå att vi klarade vårt uppdrag med bravör. Om någon vill protestera så är ni välkomna att skicka ett mail. Just nu så är jag tyvärr väldigt berusad, så skicka helst imorgon.
Kram
/Mattias

Mats Hård

Det har säkert inte undgått någon att Mats Hårds identitet inte längre är någon hemlighet. Hård heter egentligen Olle Svalander, är frilansjournalist och håller på... Elfsborg?!

Ok. Jag skulle kunna tänka mig att någon diktar ihop en historia om att han är en dryg storstadsjournalist med inkompetenta kollegor. Jag skulle inte heller bli förvånad över att någon fantiserar ihop ett kärleksliv med två olika kvinnor. Däremot hade jag aldrig, aldrig i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig att någon frivilligt skulle ljuga om att han hejar på Giffarna!

Men jag borde ha förstått. Borde ha kunnat se att smärtan inte var äkta, att den inte var tillräckligt stor. Det finns något för få sågningar av Mikael Åskoogh, Edib och Jan Halvor för att det ska gå ihop, för få uppgivna inlägg av nu skiter jag i det här-karaktär.

Dock är det fortfarande en riktigt bra blogg/bok. Skönlitterär eller inte spelar mindre roll i sammanhanget. Texten är ju ändå densamma.

Elfsborg. Det är ju för fan ett mittenlag, de har ju ett kvalitetsmittfält. Framför allt så har deras supportrar inte ens genomgått A-kursen i Konsten att förlora.

Jag vill också vara cool

Jag har precis kommit hem från Stockholm kvällens konsert med White Stripes. De är grymt coola de där striporna. Jag skulle hemskt gärna också vilja bli cool, men problemet är att jag inte riktigt vet hur man går till väga. På vägen hem från tåget nu så ägnade jag mig åt att fundera på vilka saker som gör en person häftig och cool. Jag kom fram till att det finns två olika kategorier av coola människor:

*De som är medvetet coola, alltså de som försöker vara coola och lyckas med det.
Exempel: Jack White, Miles Davis, Zlatan.

Problemet här är att i princip alla personer i den här kategorin besitter någon form av specialkunskap som bidrar kraftigt till deras status som coola, till exempel överjävligt bra på trumpet, gitarr eller fotboll.

* De som är omedvetet coola, alltså de som inte bryr sig det minsta men ändå lyckas bli coola bara på grund av vilka de är.
Exempel: En del vänner, t.ex. Ingela, Tobias och Lisa.

Tyvärr blir det rätt svårt för mig att platsa i den här kategorin också, eftersom jag nu är fullt medveten om att jag faktiskt gärna skulle vilja vara cool och därmed inte gärna bara kan strunta i att bry mig. Slutsats: Jag får helt enkelt träna som en dåre för att bli riktigt duktig på någonting, alternativt se till att drabbas av minnesförlust. Men det troliga är nog att jag helt enkelt får fortsätta att vara mitt gamla, inte alls särskilt coola, jag.



Jack White och Miles Davis; coola.

De gamla gubbarna

För ett par dagar sedan så funderade jag över varför det inte finns någon indie inom sporten. Nu har jag plötsligt upptäckt att jag hela tiden har varit fel ute; idrotten har redan sin egen indiekrets. Ni har garanterat alla sett dem, de finns på varenda idrottsarena i hela landet: De gamla gubbarna.

Likheter mellan indiefolk och gamla gubbar.

*Båda hävdar att det var bättre förr

*Båda har sett något alldeles spektakulärt som de är i stort sett ensamma om. Detta såg de naturligtvis förr.

Typiska citat från gamla gubbar:

"Gunder Hägg var en idrottsman det. Han kunde vinna ett maraton med 45 minuter och ändå stanna och ta en fika ett par gånger under loppet."

"Du skulle ha sett Klimpens mål här 1965. Hela publiken stod bara och gapade och motståndarnas målvakt applåderade. Det finns tyvärr inte på band och det var bara ett par hundra i publiken som fick se det, men snyggare mål har inte gjorts på den här arenan."

Det där är intressant, att de gamla gubbarna oftast begränsar sig till "sin egen" arena. Men det är ju lite indie det också. Varför ska man uti världen när det är här det händer?

Det finns dock en viktig skillnad mellan indiefolket och de gamla gubbarna, nämligen den att gubbarna trots allt är lojala. Då indiefolket ständigt sviker sina gamla husgudar för att söka sig till nya domäner så stannar gubbarna troget kvar på sin gamla arena, huttrar sig igenom snålblåsten i förhoppningen om ett nytt ofattbart mål eller det perfekta loppet.

Fitzcarraldo

Jag såg precis Fitzcarraldo. Jag har velat se den en längre tid nu, men igår så gjorde jag slag i saken och gick ner och lånade den på biblioteket. Den enda Herzogfilm jag tidigare sett var Aguirre, vilken i sanningens namn kunde vara ganska långtråkig vissa partier. I Fitzcarraldo märker man dock att både Herzog och Kinski verkar ha utvecklats. Klaus Kinski visar här på allvar att han gör skäl för allt gott jag hört om honom tidigare och att han verkligen är en fantastisk skådespelare. Speciellt slutscenen med Kinski ståendes på däck iklädd frack och rökandes på en jättecigarr är helt fantastisk. Dessutom är det alltid roligt att se människor med visioner och passioner.


Fitzcarraldo är beredd att arbeta hårt för att uppfylla sina drömmar, samtidigt som han ibland tycks tro att opera kan erbjuda en lösning på de allra svåraste problem. Man kan inte undgå att själv inspireras. Det är som Molly i filmen säger: "Det är bara de som drömmer som kan förflytta berg."

Det enda jag ville säga egentligen var att man måste prisa Klaus Kinski och att ni också borde se Fitzcarraldo, 150 minuters stor underhållning.

Silly season

Giffarna tycks ha tuffat till sig betydligt i jämförelse med tidigare. De senaste åren har den officiella linjen varit att alltid sälja spelare som vill flytta från klubben. Nu börjar man med att begära 20 miljoner kronor av Örgryte för Mikael Lustig samt hävda att de enda två spelare som är till salu är Nylund och Gerba, resten ska man tydligen behålla om en försäljning inte "gynnar målsättningen att gå upp i Allsvenskan". Jag tycker att det är fint med lite tuffare takter, även om det är lite sent nu. Enligt Sportbladet är dock även Dahlberg och Wallerstedt aktuella för spel i allsvenska klubbar och det skulle förvåna mig om inte åtminstone Dahlberg försvinner innan April, låt oss dock hoppas att man har vett att ta väldigt bra betalt.

Jag vill ha Foppa som tränare. Han har knappt någon erfarenhet, men han har åtminstone klubbhjärta. Om jag inte får det så vill jag ha George Graham. Jag tror att han skulle kunna göra underverk.

Min önskelista på tränare inför nästa säsong:
1. Foppa
2. George Graham
3. Tommy Söderberg
4. Erik Hamrén
5. Rikard Norling

Mer trolig lista på Giffarnas kansli:
1. Drillo
2-5. Annan godtycklig norrman med fotbollsmördarambitioner

Vad gäller sportbladets silly season-artikel så kändes det för övrigt väldigt snopet att klicka in sig på den och finna att Giffarna inte fanns med. Jag har tydligen inte vant mig ännu.

HIV-mannen

Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i sin blogg om de uppmärksammade Nazitvillingarna. Virtanen har fastnat för själva namnet Nazitvillingarna och hävdar att det slår andra av tidningar påhittade epitet som till exempel Syramannen med hästlängder. Själv lägger jag min röst på den för några år sedan så uppmärksammade HIV-mannen. Andra tidningsalias, som till exempel Lasermannen, Syramannen eller för den delen Nazitvillingarna låter lite häftiga, de har lite superhjälte- (eller kanske snarare superskurk) aura över sig. HIV-mannen har däremot inte alls samma klang. Det skulle kanske kunna jämföras med Spetälskemannen eller varför inte den i X-files frekvent figurerande Cancer man. Men det är just detta, karlns så fullständigt ocoola namn, som gör det så häftigt. Ingen minns en i mängden, men alla minns den som sticker ut. All publicitet är bra publicitet, som det brukar heta.
För övrigt vill jag minnas att HIV-mannen även gick under det falska namnet Kimball, vilket är samma efternamn som Harrison Fords karaktär i storfilmen Jagad bär, något som mycket väl kan ha varit en slump, men som ändå inte är fy skam.

Assyriskadokumentären som precis slutade på SVT var tyvärr inget vidare. För några år sedan så var Assyriska ett indielag, men nu har de sålt sig.

Var är indiesporten?

Inom musiken är begreppet indie väl vedertaget. Även om gränserna för vad som faktiskt är indie tycks tämligen suddiga så kan man åtminstone vara överens om att det finns mängder av människor som vänder den mer kommersiella musiken ryggen till förmån för indie.

Typiska citat från indiemänniskor:

"Kent har blivit tråkiga på sistone. Deras tre första var bra, men det märks att de börjar bli gamla."

"Gillar du Kristofer Åström? Har du hört smyginspelningarna från när han och två polare satt i en soffa i Luleå med 42 liter whiskey och var snorpackade? Inte? Det är det bästa han har gjort, det är äkta smärta."

"Moneybrother var väl bra på Säfflefestivalen 1993, men nu har han sålt sig."


Nu kommer min undran; Varför finns det ingen indie i sportens värld? Jag saknar citat som "Allsvenskan, det är ett kommersiellt jippo, gå och titta på divison 5 nordvästra Skåne om du vill se fotboll med själ".

Det kunde ordnas stora cuper där indiesportarna kunde träffas och se sina favoritlag spela mot varandra på leriga gräsplaner för att sedan dricka öl och hångla bakom något gammalt rödmålat avbytarbås med vita knutar. Jag kan knappt bärga mig tills man får höra saker som:

"Gurra, han var väl bra 1997 när han var debutant, men sedan han gjorde den där säsongen i division två tycker jag inte att han är samma spelare längre."

Man vänjer sig

Man har ganska ofta olika problem av både större och mindre storlek. Jag har aldrig oroat mig speciellt mycket över de flesta av dem, utan oftast sagt att det löser sig. Efter en del fundering har jag nu börjat misstänka att det faktiskt inte löser sig, utan att det som egentligen sker är att man vänjer sig. Det här har dock poeten, musikern och filosofen Kjell Höglund kommit fram till redan för flera år sedan. Det är synd att man ska vara så hopplöst sent ute.

De fem godaste baguettekompositionerna:
1. Brie/salami
2. Skagen
3. Mozarella/prosciutto/soltorkade tomater
4. Leverpastej/gurka
5. Ost/skinka

Jag måste skaffa mig ett liv, ett annat alltså. Eller.. samma som nu, men med en del ändringar.

Veckans album: Miles Davis - Birth of the cool

Godnatt

Hemma igen

Tillbaka i hemmet efter en snabbvisit i Stockholm. Jag trodde att vi skulle gå på Debaser, men blev istället inlurad på något underligt dansställe. Alla som känner mig någorlunda vet att jag ogärna tar mig upp på dansgolvet, detta av en ganska enkel anledning. De danstrick som kan utövas är nämligen dessa:

*Steg framåt
*Steg bakåt
*Steg åt sidan
*Vicka på höfterna
*Vicka på överkroppen

Eftersom detta är ungefär vad som kan göras, eller åtminstone vad som ingår i min repertoar, så blir det hela ytterst begränast. Efter ungefär 2 minuter har man nämligen gjort alla dessa saker och dansandet börjar följaktligen bli långtråkigt, ölen hägrar och det lediga bordet längre bort i lokalen ter sig allt mer lockande. Men jag försökte i alla fall, ingen ska komma och påstå något annat.

Den här dagen har fördrivits med fika med goda vänner. Kortfattat skulle jag kunna påstå att idag var en bättre dag än igår, även om igår på intet sätt var någon dålig dag. Imorgon har dock hög potential för att bli en dålig dag. Det ska nämligen bli dagen då jag tar tag i saker och ting. Med saker och ting menas främst skolan, jag ska alltså försöka göra skäl för de pengar som CSN skickar till mig varje månad. Det känns inte alls bra, men det brukar vara en skön känsla när man känner att man har gjort någon nytta. Lön för mödan skulle man kunna säga.

Hur det förhåller sig

Glamourprinsessan Karolina Lassbo presenterade för ett par dagar sedan en bild över de troliga ägarförhållandena i Hammarby IF. Enligt vad hon trodde så ägdes Hammarby av bland andra Friskis & Svettis och Bingolotto. Vissa bajare har blivit mycket upprörda över Lassbos påhopp och försvarar sig nu med näbbar och klor. De behöver inte vara upprörda. Jag skulle vara överlycklig om så pass välskötta föreningar som Friskis & Svettis hade någon form av inflytande över Giffarna. Här är min egen bild över Gif Sundsvalls ägarförhållanden.


Vem som äger hur mycket vet nog ingen säkert, det mesta är ganska rörigt. Men med tanke på den gigantiska import av spelare och tränare samt flygande till Trondheim för träningsmatcher mitt under säsong så kan man gissa sig till att Rosenborgs inflytande är hyggligt stort. Detta kan naturligtvis även bero på bristande engagemang från de andra delägarna, vilka inte direkt har gjort sig kända som några Mourinhos.

"Ett hånskratt rullar runt jorden"

Musiktidningen Sonic roar sig i senaste numret med att lista 2000-talets femtio bästa låtar. Eftersom jag tycker att det är roligt med listor så hade jag stort nöje av att läsa skribenternas åsikter om vad som präglat det senaste decenniet i musikväg. Dock höll jag på att trilla av stolen och köra en klassisk Kapten Haddock-utspottning av kaffet när jag fick läsa hur de rankat. Horribelt är vad det är. Läs bara:

För det första så ligger the Knifes Heartbeats etta på listan. Visst är det en bra låt, mycket bra till och med, men att det skulle vara det bästa stycke som frambringats på fem och ett halvt år känns inte särskilt troligt.

Håkan Hellström har tre låtar med på listan, på 5, 23 och 35 plats (Känn ingen sorg för mig Göteborg, En vän med en bil och Gårdakvarnar och skit). Dessutom tillhör två av platserna Rocky Dennis, en parentes på till och med den svenska musikscenen. Om man går på antalet platser så skulle Håkan Hellström vara 2000-talets största musiker; Jag kan bara le och säga som Sven Delblanc gjorde angående Harry Martinsons nobelpris: "Ett hånskratt rullar runt jorden". Det är bara det att i det här fallet så lär jorden knappast bry sig, och tur är väl det.

Vilken låt jag själv skulle haft i topp? Tja.. en icke alldeles genomtänkt 5 i topp skulle kunna se ut något sånt här:

1. Franz Ferdinand - Matinée
2. White Stripes - The air near my fingers
3. Martha Wainwright - G.P.T
4. Libertines - Can't stand me now
5. Damien Rice - Blower's daughter

Jävla pretto-Sonic.

Ett hånskratt rullar runt mitt rum.

Missförstå mig rätt nu. Folk får tycka vad de vill, men det är som i politiken; det finns gränser, vissa värdegrunder som man bör respektera. Att placera Håkan Hellström före White Stripes på en topplista är ett brott mot sådana värdegrunder.

Bekännelser, del 3

Bekännelse: Jag gillar gubbrock. Creedence, the Band, Neil Young. Jag gillar till och med svensk gubbrock som Ulf Lundell.

Vanligaste argument mot gubbrock av vänner och bekanta: "Allt låter ju likadant."

Svar: Vad fan gör i så fall electronican som ni lyssnar på?


I ärlighetens namn så är det inte så många av mina vänner som vänder sig mot gubbrocken. Men det är inte en genre som det allmänt känns helt okej att lyssna på för oss under 40.

Jag vill däremot inte höra ett knyst om att Springsteen skulle vara gubbrock. De som påstår något sådan har helt enkelt inte lyssnat ordentligt. Visst, han har låtar - särskilt från och med the River - som med lätthet skulle kunna platsa på vilken firmafest som helst, men i det stora hela så står Springsteen över det där med genrer. Detsamma gäller i viss mån även Bob Dylan, som jag inte heller vill räkna in i gubbrocksfacket.

Listan

1. Bandy (idrott, kulturarv)
En fin gammal sport där 11 spelare i vardera lag spelar mot varandra i 2x45 minuter och där företeelser som hörna och straff inte är ovanliga. Vadå? Fotboll? Sådant bryr jag mig inte om. Selånger, Selånger sjunger du och jag!


2. Konsten att förlora (blogg, bok)
Nu i bokform! Jag köpte den igår och har redan läst ut den. Helt fantastisk. Det enda som stör mig lite är insikten om att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva något lika bra. Dessutom har herr Hård fel på en punkt; Konsten att förlora. Han borde ha lärt sig vid det här
laget att när man håller på Sundsvall så är det ingen konst att förlora, däremot är det en konst att fortsätta bry sig.


3. Townes van Zandt (musiker)
Tecumseh valley är en fantastisk låt, för att inte tala om ett mästerverk som St. John the gambler. Men hans största prestation var enligt honom själv att han en gång föll ut från en
balkong på andra våningen med en vinflaska i handen utan att spilla en droppe. Townes van Zandt är rockmyten i stetsonhatt.

4. Svartviks IF (fotbollslag, klen tröst) Svartvik vann division 4 Medelpad och spelare i trean nästa år, för första gången på 35 år. I all bedrövelse är det i alla fall något att glädjas åt och om inte annat så är det roligt för grabbarna i laget. Grattis säger jag. Ska försöka se några matcher nästa år åtminstone.

5. Horace Engdahl (författare, komiker, geni?)
Jag kan fortfarande inte släppa citatet "skillnaden är lika stor som mellan Schopenhauer och Beckenbauer." Inom vissa kretsar sägs det att Horace är ett geni och efter de senaste veckornas utspel är jag beredd att sålla mig till skaran som bildar hyllningskören.

6. Öl (se nedan)
Törstsläckare, stämningshöjare, ångestdämpare... Vad man än använder den till så är det en sak som är säker; det är nästan alltid gott med öl.

7. Stay! (album)
Thousand dollar Playboys gamla album har några år på nacken nu, men när jag plockade fram det ur skivhyllan i veckan så lät det lika bra som någonsin. Varför är världen så orättvis? Varför får Nic & the Family slå när Playboys på sin höjd säljer ett par tusen skivor? Varför bryr
sig inte folk mer?

8. Rikard Norling (fotbollstränare, taktiker)
Snälla Rikard, kom tillbaka! Jag saknar dig.

9. John Higgins (vinnare) Higgins körde över O'Sullivan fullständigt i GP-finalen i Preston. 9-2 blev slutresultatet mot världsettan och i flera frames fick Ronnie knappt ens vara med och spela. Det här kan komma att bli en väldigt spännande säsong.

10. Bröderna Marx (filmmakare, komiker, genier)
På 1930- och 40-talet spelade bröderna Marx in komedifilmer. Det fanns det även andra som gjorde. Thor Modéen spelade till exempel här i Sverige in ett otal filmer. Saken är bara den att Modéens filmer inte är ett dugg roliga. Om de var det en gång i tiden så var det för att folk skrattade åt andra saker på den tiden. Marxbrödernas filmer är däremot roliga fortfarande. Tidlös humor kallas det, jag är osäker på om ens Killinggänget är kapabla till det (även om jag om 50 år kommer att svära högt åt de ungjävlar som inte förstår storheten i Torsk på Tallinn). Groucho, Harpo och Chico var helt enkelt komiska genier.

Arbete

Jag blev väckt av telefonen i morse. Det var en man som ringde angående ett jobb som jag har sökt, han ville ställa några frågor angående min syn på arbetet och det faktum att jag inte har någon färdig examen än. Jag var nyvaken och inte alls upplagd för att svara på frågor, gott om
snabbtänkta svar var det med andra ord ont om. Han tackade vänligt och sa att de skulle höra av sig ganska snart igen om det blev aktuellt med en intervju. Jag tror inte att han hör av sig, så här i efterhand vore det närmast ett mirakel. Eller också ljög han när han sa att de hade en uppsjö sökande.

Fan. Det borde vara förbjudet att ringa till folk före lunchtid. Min dygnsrytm är mer ur takt än Eilert Pilarm.

Hagbloms ask

I det karga landskapet hade invånarna inte så mycket att göra. Dock fanns det en man vid namn Hagblom som satt på en ask. Så länge asken förblev oöppnad så fanns det åtminstone lite förströelse för stadens invånare. Det var inte alltid roligt och det var definitivt inte alltid vackert, men det var en sysselsättning.

Så en dag fick en man - låt oss kalla honom Halvor - tag på asken. Han öppnade asken och ut flög all världens jävelskap: stolpskott, skador, slutminuter, domare, kommunikationssvårigheter... men en sak lyckades Halvor hålla kvar i asken; hoppet.

Nu är det någon som har smugit sig in på Hagbloms kontor och öppnat asken en gång till, så nu är den alldeles tom. Förut fanns hoppet kvar, nu finns det bara stor tomhet. Det enda jag nu hoppas på (det är paradoxalt värre, jag är fullt medveten om det) är att Hagblom håller hårt i sin andra ask, den med signaturer i, och inte låter någon öppna den förrän han åtminstone har fått väldigt bra betalt.

Ångest, nu som bok

Webbsidan dagensbok.com är en mycket bra sida, där en ny bok - som titeln tämligen tydligt anger - recenseras varje dag. Idag recenserades boken Ångest av Christer L Nordlund. Huruvida boken är bra eller inte har jag ingen aning om, däremot var själva recensionen träffsäker som få. Jag fick faktiskt själv lite dåligt samvete när jag läste den, gå in och läs den du också (särskilt du Micke, särskilt du).

Läs recensionen

För övrigt så såg jag att Mats Hård har givit ut sin blogg Konsten att förlora i bokform. GIF-supportern Hård skriver så här om boken: "Det är hårda pärmar. Jag använder den till att slå mig själv i huvudet varje gång jag tänker på Allsvenskan."
Det tycker jag var en bra inställning. Men jag är övertygad om att det som finns innanför pärmarna också kan vara av stort värde. Jag tänker i alla fall inhandla den.

Baksmälla

Det blev som jag fruktade.

Förlust med 1-0 trots massiv press. Men skapar man inga heta chanser så gör man heller inga mål, svårare än så behöver det inte vara. Superettan låter inte det minsta super i mina öron, men än värre är alla dumma människor som fortfarande inte har fattat ett dugg: "Men det blir väl roligt nästa år när de kanske vinner lite fler matcher?" Nej! Det blir fan inte det minsta roligt, i så fall skulle väl det optimala vara att de spelade i division 4 och vann varenda tillställning med 11-0. Med den logiken skulle man hellre vilja se Sverige-Togo i VM än Sverige-Brasilien.

Åtvidaberg, Ljungskile, Väsby.. det låter inte alls särskilt lockande. Men man lär väl pallra sig dit ändå, det är ju trots allt nästan det enda roliga man har här i livet. Och som Johansson skulle ha sagt; Spelar man skit så förtjänar man fan skit.

Till Landskrona

Jag ska åka till Skåne inatt, till Landskrona närmare bestämt. Jag är inte alls säker på hur resan kommer att gestalta sig, men jag är mentalt inställd på att det blir en jäkla pärs.

I bästa fall: Man sover minst hälften av de cirka 10 timmar resan tar, sedan äter man en god lunch och dricker några iskalla öl innan det är dags att bege sig till IP för att se matchen Landskrona-Sundsvall. Sundsvall vinner matchen med 3-0 efter att Jonas Wallerstedt har gjort två mål och sedan är det fest och idel glada miner på hemresan.


I värsta fall (det troliga): Man får inte en blund i ögonen på grund av att några av de övriga resenärerna håller igång med bärs och skrål hela morgonen. Väl framme så äter man en flottig pizza och dricker några ljumma öl. Sundsvall förlorar med 1-2 efter att ha tagit ledningen men tappat och sedan släppt in det avgörande målet på tilläggstid. Hemresan blir långtråkig, ingen säger något på 10 timmar och bussen måste stanna flera gånger för att folk mår dåligt och måste kräkas.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Horace på folkparksturné?

Man måste prisa Horace Engdahl. Tidningen Dagens Nyheter har låtit sina läsare ställa frågor till Horace angående Nobelpriset i litteratur och 2005 års pristagare, dramatikern Harold Pinter. Engdahl visar sig här besitta en torr humor som får åtminstone mig på bra humör. Här är ett urval av de repliker som sekreterare Engdahl levererade:


"Skillnaden är lika stor som den mellan Schopenhauer och Beckenbauer."

Angående en fråga om vad som motiverar ytterligare ett Nobelpris till en dramatiker som verkar i samma skola som 1969 års pristagare Samuel Beckett.


"Litteraturkritikern Jan Karlsson skrev i en kommentar i Bohuslänningen att Knut Ahnlunds artikel om Elfriede Jelinkes författarskap är 'ett stolleprov utöver det vanliga'. Det är en träffande formulering. Som litterär analys betraktad är Ahnlunds läsning undermålig och skulle inte godkännas ens i en 20-poängsuppsats. Det förbryllande är att Svenska Dagbladet låter herr Ahnlund begå offentlig harakiri på detta vis. Det är inte snällt. "

Angående en fråga om den avhoppade akademiledamoten Knut Ahnlunds kritik av förra årets pristagare Elfriede Jelinek.


"I det avseendet är vi alldeles fördomsfria."

På frågan om hur akademien ser på att Pinter en gång sagt att hans hobby är "drinking".


Horace har säkert väldigt, väldigt mycket att göra, men om han får lite tid över och är sugen på att dryga ut kassan lite så kanske han kunde ge sig ut på någon slags ståuppturné. Jag skulle i alla fall gå dit och titta.


Fler frågor och svar finns att läsa här.

Fredag kväll

Fredag kväll.
Eller lördag morgon om man så vill.
Och här sitter jag.

Det finns stunder då jag känner mig som en dålig människa för att jag inte är ute och träffar vänner på fredag kväll. Just nu känner jag lite så, något av en vadfangörjaghär-känsla i maggropen. Frågan är bara om det är en vettig känsla? Varför är samhället så beskaffat att man inte ska kunna sitta hemma en fredag utan att behöva känna sig som en psykopateremit? Faktum är ju att alla mina nära vänner är upptagna på ett eller annat sätt och att jag alltså inte har något större val. Visst skulle jag kunna ringa runt till folk jag känner som jag inte umgås med annat än sporadiskt och då i sällskap med andra, men jag känner att de har sina egna primära umgängeskretsar och jag vill inte bara slå mig in i deras kärntrupp och skapa spänningar bland dem. Det finns säkert folk som inte tycker att det är särskilt konstigt att göra så, men jag är ganska säker på att jag också skulle tycka att det vore konstigt om någon av dem ringde till mig och frågade vad jag hade för mig. Jag skulle garanterat tycka att det var roligt, men samtidigt underligt.

Så jag sitter här. Jag har köpt en och en halv liter cola light och ägnar mig som bäst åt att spela igenom en massa vinylsinglar som jag inte har hört på länge. Är det en så dålig fredagkväll egentligen? Så döm mig då, men jag anser att det är det är samhället som borde förändras och inte vi stackare som drabbas av dess orimliga sociala regler.

Bekännelser, del 2

Bekännelse: Jag tycker att Pulp Fiction är en riktigt dålig film

Argument som mina vänner använder för att få mig att "veta bättre": Hur många gånger har du sett den? Det kanske inte räcker med en gång för att du ska förstå dess storhet. Prova att titta på den en gång till.

Svar: Eeh.. om jag ser en film en gång och tycker att den är kass så lär jag väl knappast sätta mig och titta på den en gång till, det verkar helt ologiskt. Här har jag slösat bort två timmar av mitt liv och ni säger åt mig att slösa bort två till. Dessutom tror jag mig inte vara så dum så att jag faktiskt inte har förstått filmen.

För övrigt har Quentin Tarantino bara gjort en enda bra film, Reservoir Dogs. Allt annat är mer eller mindre skräp som jag lika gärna kunnat vara utan. Det stora bottennappet nåddes nu senast med Kill Bill. När ska Tarantinos kanonisering egentligen dras tillbaka?

Listan

Eftersom det är så många saker man vill prisa så tror jag att jag ska börja göra tradition av att ha en topplista på torsdagar. Här följer således denna veckas. Det blev väldigt många människor den här gången. Men de förtjänar det utan tvekan.

1. Sverige (fotbollslandslag) Klara för VM! Nu är det bara att börja ladda med weissbier och bratwurst för allt vad tygeln håller. Min enda kvarvarande önskan är nu att Lagerbäck plockar med Sveriges nationalsymbol Håkan Mild i truppen till Tyskland.

2. Ingela Visuri (människovän) Jag har inte ens träffat Ingela på flera månader, men jag kom bara att tänka på henne. Ingela är förmodligen den mest fantastiska människa jag någonsin har träffat. De allra flesta människor jag känner (inklusive jag själv) spelar olika roller i olika situationer, de tar helt enkelt på sig sociala masker för att framhålla en viss bild av sig själva. Ingela känns däremot inte som att hon använder sig av sådana masker, hon är bara sig själv och hon är det med bravur.

3. Jonas Wallerstedt (fotbollsspelare, skånskdödare?) Wallerstedt slog till med tre mål i comebacken mot AIK:s tipselitlag, på 35 minuter! För att nå förstaplatsen på listan krävs det dock att han skyfflar in ett par i A-laget också.

4. Harold Pinter (nobelpristagare) Grattis! Harold Pinter har tydligen varit väldigt produktiv genom åren. Jag känner faktiskt till honom sedan tidigare (tämligen otippat) tack vare att han skrivit pjäsen "Betrayal" som Seinfeldavsnittet med samma namn är löst baserat på. Det är alltså avsnittet där handlingen går baklänges. Om ni ser det så tänk även på att brudgummen i avsnittetheter just Pinter. Harold Pinter har alltså, i mina ögon, verkligen gjort en stor kulturgärning.

5. Kim Hartman (kommentator, orakel) Snooker på Eurosport är något av det bästa man kan se på TV i dessa dagar. Själva sporten i sig är naturligtvis intressant, men det som ger sändningarna det lilla extra är den underfundiga kommentatorn med sina outtömliga kunskaper och fantastiska analyser.

6. Ärtsoppa (mat, social aktivitet) Varje torsdag brukar jag och mina vänner gå ut och äta ärtsoppa. Idag var jag för en stund orolig att det inte skulle bli något, och plötsligt så kändes dagen mycket tommare. Nu verkar det bli av i alla fall, så nu kan man andas ut igen.

7. Patronerna (supporterklubb) GIF Sundsvalls supporterklubb har raggat ihop 25000 kronor i sponsorpengar, allt för att kunna erbjuda fansen en skåneresa till vettigt pris. Plötsligt kostar det bara 100 kronor att åka med hela långa vägen till Landskrona, klart man måste haka på. All heder åt de som gör en sådan välgärning.

8. Nick Drake (artist, kompositör, geni) Eftersom jag creddade honom friskt igår så känner jag att han måste få en plats på veckans lista. Bryter Layter är som sagt det stora mästerverket, men även de andra två albumen, Five leaves left och Pink moon är helt fantastiska. Dessutom har det ganska nyligen kommit ut en skiva, Made to love magic, med outgivna låtar och versioner. Köp, lyssna, njut.

9. Internet (nätverk, tidsfördriv) Oj, oj så många timmar jag har fördrivit vid den där datorn. Efter alla dessa år med Internet så tror jag inte ens att jag skulle kunna flytta någonstans där jag inte längre har tillgång till det. Tidningar, forum, MSN, bloggar: Allt finns på Internet.

10. Karolina Lassbo (komiker, glamourprinsessa) Hennes inlägg om sporttrakasserier på Glamourbloggen är det roligaste jag har läst på länge. Jag satt och skrattade som en idiot alldeles för mig själv.

Nick Drake

Ibland blir jag bara trött på tystnaden som råder hemma och får för mig att slå på en skiva för att få lite liv i rummet. Det är dock inte alltid som jag är sugen på någon särskild musik eller artist. I sådana lägen slår jag i princip alltid på Bryter Layter med Nick Drake. Jag vet att den alltid kan leverera vad man vill ha: är man ledsen så fungerar den som tröst, är man glad så är den härligt, jazzigt svängig, är man trött så kan den vagga en till sömns. Hela albumet är ett enda stort mästerverk; det sköna blåset på Hazey Jane II, pianospelet på Poor boy, Drakes sång och gitarrspel på samtliga låtar, alla instrument och musiker kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt och skapar det kanske bästa album jag någonsin hört. Nick Drake har spelat in två andra fantastiska album, men i mina öron är Bryter Layter klassen bättre än de båda andra. De enda skivor jag har hört som möjligtvis kan mäta sig är Bruce Springsteens Greetings from Asbury Park N.J och möjligen, möjligen Oasis (What's the story) Morning glory. Men egentligen kan nog inget av dem mäta sig med Nick Drakes Bryter Layter, världens bästa album.




Nick Drake ligger begravd i Tanworth-in-Arden strax utanför Birmingham. Om jag har vägarna förbi där någon gång ska jag titta förbi och lägga en blomma på hans grav, det är han värd.

Varför?

Varför kan jag inte få bilderna att ligga snyggt på sidan av texten och ändå få texten att se rimlig ut? Ja, ja.. nu får det väl vara sådär för den här gången, men vackert är det inte. Jag vill att det ska vara vackert!

Kultur som kultur?

Det har varit debatt om hög och låg kultur i Stockholm. Deltog
gjorde Horace Engdahl, Kristina Lugn, Jan Guillou och Stig Larsson.
Jag såg en intervju med Horace på TV för ett par år sedan då han
menade att det inte finns någon kultur som är finare än någon annan,
ända sedan dess har jag tyckt att han verkar vara en bra kille. I
söndagens debatt spädde han dessutom på det hela genom att hävda att
"idag är väl frågan om hög och låg litteratur något som enbart intresserar
Gert Fylking." Jag är själv beredd att hålla med honom. Varför är det
egentligen av minsta intresse vilken kultur som är fin och vilken som
är ful. Det viktiga måste väl vara vad man finner tilltalande. Finns det
något som säger att en person inte kan tycka om både Coetzee och Liza
Marklund, två författare som i allmänhetens ögon står i varsin ände
av kulturtrappan? En annan intressant parentes var att Jan Guillou
berättade att han i början av sin karriär skrev helt andra typer av
verk än nu, men att han då ständigt blev refuserad av förlagen.

På temat litteratur kan man för övrigt notera att Akademien ska
presentera årets litteraturpristagare på torsdag. Jag har aldrig
hört talas om någon pristagare innan de faktiskt fått priset och
jag tvivlar på att så blir fallet i år. Det enda jag hoppas på
är att vinnaren inte blir en lyriker, eftersom jag inte är någon
större beundrare av den genren.

Wallerstedt är tillbaka. Tre mål på 35 minuter för reservlaget
mot AIK:s dito. Läge för ett par nya strutar på måndag månne?

Veckans TV-tips: Snooker på Eurosport. Blir det Ronnies år efter
förra årets halvmisslyckade säsong? Hoppas kan man göra.

När Foppa var en fotbollsspelare

Den mest utslitna klyscha som finns i svenska språket måste väl vara den om att det var bättre förr. Det här tycker jag knappast kan stämma om man med förr menar allt för längesedan. Början på 40-talet till exempel; finns det någon som verkligen tycker att det var bättre? Eller 30 talet med depressioner och elände? För att inte tala om 80-talet, när varenda tonårstjej med lite koll hade Carlos Valderrama-frisyr och lyssnade på Spandau Ballet.

Om man dock begränsar förr-begreppet till mer närliggande år så kan jag nog undra om det ändå inte finns visst fog för påståendet. Muren föll, Sovjetunionen likså, miljontals människor återvann sin frihet, världen firade och själv gick man på mellanstadiet och brydde sig inte ett dugg. Det viktiga på den tiden var snarare vilka skolor som arrangerade disco nästa helg eller om några kompisar var tillgängliga för att gå till "plan" och spela fotboll. Eftersom sådana problem var det man hade att ta itu med, förutom någon matteläxa då och då, så är det självklart att det faktiskt var bättre på den tiden. Förr. När Foppa var en fotbollsspelare, Henke hade hår och Paradise Hotel inte ens var påtänkt.

Läskiga drömmar

Jag drömde en massa underligheter inatt. Det handlade mycket om missade bussar i alla tänkbara väderstreck och om folk som jag tycker mycket om som inte alls verkade tycka om mig. Det finns en logisk förklaring till det här och den kan lätt uttryckas i två bokstäver, Ö och L. Efter några timmar på lokal så fungerar inte hjärnan på det logiska vis man hoppas att den ska göra. Men tänk om, Gud förbjude, att jag gått och blivit siare. Det är av barn och fyllon man får höra sanningen, brukar det ju heta, även om det får en något ny innebörd i det här fallet. Jag måste vilket som ringa och höra så att allt verkligen är lugnt, annars kommer jag inte att få någon sinnesro.

Kvällen igår förflöt annars utan att något riktigt anmärkningsvärt hände. Jag fick i och för sig chansen att gratulera flickorna i Cat 5 till en bra spelning - kanske något att ha med på mitt CV
- men annars var det mest dricka öl och prata strunt. The story of my life.

Zlatan på läktaren, Jonson på topp. Jag vet inte jag. Personligen hade jag nog hellre sett Johan Elmander inne på planen, men Lagerbäck brukar ju veta vad han sysslar med, så det blir nog
bra.

Gårdagens spelning var för övrigt inte så bra. Mer en rolig grej. Att jag sedan sa till tjejerna att det faktiskt var "fantastiskt" är en helt annan sak. Så måste man ju säga, om inte annat av ren artighet. Men jag ger den tre av fem utan att för en enda sekund kunna motivera varför.

Bekännelser, del 1

Augustinus har sina, likaså Rousseau. Nu är det dags för en av mina
alldeles egna bekännelser.

Bekännelse 1: Jag gillar Gilmore Girls

Okej, de må vara hatade och bespottade av en kraftig majoritet
av mina jämnåriga och kamrater, men jag tycker faktiskt att
serien är charmig och rolig.

Det vanligaste argumentet MOT Gilmore Girls som framförts av vänner och
bekanta: "Replikerna är ju sjukt tjatiga. Det låter som de läser direkt
ur manus och så där pratar man definitivt inte på riktigt."

Svar: Det är inte tjatiga repliker, det är en rapp dialog. Dessutom är
det inte på riktigt, utan det är en TV-serie!

Bästa avsnittet hittills är för övrigt när Rorys rumskamrat har sin pojkvän över
och han bara får tala i klyschor eftersom han har förlorat ett vad.
Jag tror att det är i säsong 4, men jag är inte säker. Ni kan leta själva
om ni känner att ni verkligen vill se det.

Ikväll ska det drickas ett par öl igen. Det blir förhoppningsvis roligt. Kanske kan
det hjälpa till att bota sömnlösheten också. Jag låg vaken till 04:30 i morse. Det måste
bli någon måtta på allt. Någon förbannad ordning helt enkelt.

Listan

Jag har svängt ihop en högst privat topplista för den här veckan. Den har krävt en hel del tanke, men här är den i alla fall. Min alldeles egen veckotopp.

1. Gitarr (musikinstrument)
Kunde jag spela piano så skulle jag skrivit det. Men gitarren kan erbjuda så mycket om man använder den på rätt sätt. Man behöver inte ens kunna särskilt mycker mer än tre ackord. En gitarr skänker både glädje och hjälper till att fördriva tid i den mån det behövs ( i mitt fall ganska ofta).

2. Zlatan (fotbollsspelare, riksintresse, gud)
Ingen annan svensk fotbollsspelare kan frambringa så mycket känslor som Zlatan (och inte känsla heller, för den delen). Helsida på helsida i snart sagt varenda tidning. Just nu verkar hela fotbollslandslagets framtid hänga på Zlatans deltagande.

3. Ne me quitte pas 6 (album)
Sprang över den här gamla skivan med Jacques Brel på en skivbörs häromdagen. 45 kronor för elva sånger med passion, inlevelse, pamp och fantastisk musik. Och detta på ett språk som jag inte ens förstår ett ord av.

4. Lax (fisk)
Blandas med fördel med lite isberg, tomat, gurka, spenat och fetaost. Det blir helt fantastiskt gott, och dessutom relativt nyttigt. Lax visar en gång för alla att det är den bästa fisken.

5. Martha Wainwright (artist och album)
I slutet av oktober släpps hennes debut i Sverige. Jag kommer garanterat att traska ner till skivbutiken redan samma dag. Den här skivan är utan tvivel den bästa jag hört i år, och Marthas stämma kan förmodligen krossa både glas och hjärtan. Det kan bli de bästa 200 kronorna du någonsin har investerat.

6. Rosalita (come out tonight) (låt)
Springsteen visar än en gång varför det är han som är the Boss. Härligt blås och klatschig treackordsrefräng.

7. Vera Drake (DVD)
Mike Leigh visar varför han faktiskt skulle kunna göra anspråk på epitetet the Boss. En film så fylld av glädje och sorg på samma gång var det längesedan jag såg.

8. Mats Hård (blogg)
Efter att ha varit förmodat död i flera månader har han äntligen dykt upp igen. Mats Hård skriver inlägg som är roliga, uppgivna, och alldeles utmärkt förströelse en långtråkig eftermiddag. Dessutom håller han på rätt lag och det ska icke underskattas.

9. AIK (fotbollslag)
Tillbaka i allsvenskan igen. Bara att gratulera. Hoppas att vi möts nästa år.

10. Jonas Wallerstedt (fotbollsspelare, lokalintresse, blivande frälsare?)
Wallerstedt är på väg tillbaka. Kan han bli tungan på vågen i bottenstriden? Ett inhopp mot Landskrona och 90 minuter mot ÖIS med ett par mål som resultat skulle smaka som lax- och fetaostsallad tillagad av en mästerkock.


Här är alltså vad som gäller den här veckan. Nästa vecka kan allt vara annorlunda, så passa på att ta till er det här nu.

Lev väl

Orättvist

Tanken slog mig plötsligt.
Varför måste vissa få det sämst medan andra får det bäst? Varför måste till exempel jag sitta här och försöka skriva en massa sidor i en uppsats, medan andra får vara ute och dricka öl och leva livets glada dagar? Men det är väl som det ska vara antar jag. Man får det inte bättre än man förtjänar och man är sin egen lyckas smed.

Jag tänkte passa på att framföra en hyllning till mina vänner för att de faktiskt gör saker som förgyller tillvaron för mig. Jag kommer säkert att glömma att nämna hälften, men det är tanken som räknas, eller? För att minimera skaderisken så fuskar jag lite och tittar i telefonboken vad som finns tillgängligt där.

Ania, Bodil, Mia, Bylla, Diana, Ellinor, Eric, Zetterberra, Eva, Ewa, Pär, Henrik, Jens, Johan, Staaf, Joppe, Kalle, Karin, Lisa, Magnus, Martin, Erik, Mike, Nicke, Sampo, Sandra, John, Anders, Johannes, Emma, Anna

Tack alla för att ni faktiskt förgyller tillvaron för mig. Om någon känner sig bortglömd (Gud förbjude) så skicka ett argt mail eller ring, så ska du få en alldeles personlig hyllning.

Varför känns Franz Ferdinands nya skiva tråkig och intetsägande? Varför gör de så här mot oss alla? Jag hoppades och trodde på ett nytt mästerverk á la Oasis Morning glory eller Nick Drakes Bryter Layter, men icke. Jag lär väl köpa den ändå däremot, den kanske växer. Vissa skivor brukar kunna ha den förmågan.

Brel

Jag blir mer och mer övertygad om att jag faktiskt måste åka hem de 30 milen till mamma och pappa för att se Landskrona-Giffarna på deras vuxna lyxdigital-TV med Säsongskortet. När jag blir vuxen på allvar ska jag minsann se till att skaffa varenda TV-kanal där det ens finns den minsta möjlighet till att de ska sända någonting som innefattar sport, för rätt som det är har Sportexpressen köpt in Sveriges bortamatcher i VM-kvalet eller något sådant. Jag kan knappt bärga mig.

Gick ner på stan en vända idag och fick i mig lite frisk luft. Väl där lyckades jag ramla över en gammal skiva med Jacques Brel för 45 spänn. Det kan vara mitt bästa köp på länge, sjukt pampig musik på pampspråket nummer ett, franska, behöver jag ens säga mer? Det kanske inte är den bästa skiva jag har införskaffat på sistone, men i relation till priset så ligger den bra till för att bli åtminstone månadens köp.

Jag glömmer att köpa tandkräm hela tiden. Snart har jag verkligen misshandlat sönder min gamla tub. Nu är det verkligen helt slut på tandkräm. Måste skriva en lapp eller någonting till imorgon, annars kommer jag inte att våga visa mig utomhus på hela dagen.

Lev väl

Knäckt

Vad är det med folk som först är uppkopplade i stort sett varenda dag och sedan plötsligt inte på flera dagar? Förstår de inte att paranoida människor som jag kan bli oroliga och fundera på om de faktiskt undviker mig? Ja, ja. Ska försöka släppa det och lägga mig och läsa lite istället.

Godnatt


Mest spelade just nu:

1. Ane Brun - My lover will go
2. Rufus Wainwright - Oh what a world
3. Bruce Springsteen - Thunder road
4. Martha Wainwright - Factory
5. Tim Buckley - Pleasant street

Psykbryt

Jag är rädd för att jag håller på att bli galen. Jag skulle hålla en presentation på skolan idag, och i och för sig så var jag väl i ärlighetens namn inte så värst påläst (hade underskattat textens svårighet lite grann), men jag tyckte ändå att jag hade tillräckligt med kött på benen för att kunna genomföra en hygglig presentation. Väl där så fick jag temporär jätteblackout och fick inte ur mig ett vettigt ord. Det hela slutade med att läraren fick gå in och mer eller mindre (mest mer) ta över hela spektaklet för att rädda det hela något. Det var inte alls roligt. Och nu, när jag var på väg hem från skolan så kändes det som att varenda människa stirrade på mig när jag promenerade förbi dem. Så om det kommer någon dag inom en nära framtid då det bara står rappakalja här, så vore jag tacksam om någon eventuell läsare (jag är väldigt skeptisk till att jag faktiskt har några läsare) kunde larma polisen eller psyket eller var man nu bör ringa.

Liket lever!

Sundsvall tvålade dit Häcken med 3-0 och plötsligt har man börjat känna ett visst hopp igen. Dock ska det fortfarande till ett smärre mirakel. Hoppades på att de skulle visa matchen på puben, men det gjorde de naturligtvis inte. Fick istället sitta och se AIK ta sig tillbaka till allsvenskan (grattis Gnaget) tillsammans med en bunt halvgalna supportrar.

Jag börjar bli osäker på om jag faktiskt är kär eller inte. Ska man inte kunna vara ganska säker på sådant när man levt så länge som jag? Jag är i alla fall inte helt övertygad. Hon är en toppentjej och varje minut jag tillbringar med henne är riktig kvalitetstid, men kärlek? Njaa.. oklart. Finns det inget bra sätt som man kan få svar på såna saker? Kvällstidningarna brukar ju köra självtester om allt möjligt. Om någon på Expressen läser det här; jag önskar en rubrik inom kort "Testa dig själv. Är du kär?"

Återstår att se när jag somnar ikväll. Lider av sömnlöshet sedan någon vecka tillbaka, men ett tidigt insomnande ikväll vore välkommet.

Skola

Ångesten är total nu.
Jag måste komma igång med skolan på allvar. Försöker sätta upp ett strikt schema åt mig själv som innefattar tidig uppstigning på morgonen och minst fem timmars idogt pluggande. Kruxet är bara att jag aldrig lyckas somna på nätterna, vilket innebär att antingen så uteblir det tidiga uppstigandet, eller så sitter jag och halvslumrar i läsningen istället, vilket inte är det allra bästa sättet att lära sig saker på. Men nu har jag i alla fall lyckats läsa ett par timmar här på förmiddagen, om än något okoncentrerat ibland.

Less

Varför kan inte saker bara rulla på som man vill någon gång? Varför måste man gå och bli kär i fel person och sedan inte ens vara medveten om att man faktiskt är kära i henne förrän det är försent. Nu sitter jag ju fast i kompisträsket sedan länge och har ytterst begränsade möjligheter att göra någonting alls. Men det hade nog inte varit så mycket att göra ändå, hon står nog ganska många trappsteg över mig vilket som.

Undrar om jag bara har extrem otur som alltid blir kär i personer jag inte kan få, eller om det är något undermedvetet jäkelskap som gör att jag faktiskt blir kär i dem just för att jag inte kan få dem. I så fall skulle jag vilja ha numret till någon riktigt skicklig psykolog som kan lösa det åt mig, för så här kan jag inte ha det.