Idag har jag ägnat mig åt duggaskrivning i nationalekonomi. Jag tyckte, hör och häpna, att det kändes ganska okej. Duggan bestod av totalt 20 frågor, och för godkänt krävdes 12 rätt. Det är inte alls någon omöjlighet att jag faktiskt har lyckats, men det finns också en rimlig risk att min optimism egentligen beror på att jag inte har förstått någonting av vad det hela handlar om. Jag avvaktar resultatet med spänning.
Idag så blev Ali Gerba slutligen klar för IFK Göteborg. Synd om AIK, som nu på kort tid har tappat två så kallade klara spelare till konkurrerande klubbar. Han som fäller uttalanden på deras kansli bör vid det här laget ha försetts med blåknuten munkavle.
10 Höjdare
4. Daniel blir full och somnar under en filt
Eftersom jag själv inte var med då detta hände så är jag inte helt säker på alla detaljer. Men i stora drag gick det till så här:
Det var under Gatufestveckan för ganska många år sedan. Mina vänner från Klockarberget och övriga Njurunda hade en hejdundrande förfest hemma hos Anders, innan det vanliga gatufestpromenerandet längs Storgatan skulle äga rum. Alkoholen flödade och då det äntligen var dags att åka inåt stan så var alla ganska berusade, fullast av alla var dock Daniel, han hade till och med fått i sig så mycket så att han inte längre ville följa med in till stan.
Sagt och gjort. De andra lämnade Daniel och tog sig in till Gatufesten. Exakt vad som hände där inne vet jag inte, men det är inte heller det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är istället att jag föreställer mig att kvällen förflöt ungefär som de flesta andra utekvällar, det vill säga med att Anders kom hem igen någon gång vid tretiden på natten. Då han kom hem möttes han av en förskräcklig syn; Daniel låg och sov på hans farstubro, insvept i en oljig filt som han lyckats roffa åt sig inne i garaget. När de väckte honom så hävdade han att han hade väntat på dem därför att han ville ha ett glas vatten. Att vänta i flera timmar på att någon ska komma hem och ge en ett glas vatten är helt orimligt i sig, men just i det här fallet finns det två faktorer som gör det hela alldeles förjävla vansinnigt. Dessa är:
1. Anders dörr var inte låst. Daniel hade alltså närsomhelst under kvällen själv kunnat traska in och ta sig hur många glas vatten han ville.
2. Daniel själv bor cirka 50 meter därifrån. 50 meter! Det avverkar en sprinter på under 6 sekunder, så till och med ett fyllo borde kunna klara det på under 5 minuter. Varför han inte bara gick hem till sig och drack vatten är det mest obegripliga med hela historien, men det är även det som gör att den platsar som nummer fyra på listan.
Imorgon: nummer 3
onsdag, november 30, 2005
tisdag, november 29, 2005
Eco, eco, eco, eco
Jag har läst ett par artiklar inom litteraturvetenskap. De två artiklarna behandlar olika saker. Bengt Landgren har gjort en strukturell analys av Erik Lindegrens dikt Dödens hav, och Umberto Eco har i sin artikel analyserat berättarstrukturerna i Ian Flemings romaner om James Bond. Artiklarna skiljer sig språkligt åt en hel del. Känn bara på den här meningen av Landgren:
Denna syntaktiska ekvivalens mellan diktens inlednings- och slutstrof kompletteras av de verbala korrespondensernas kedja. (I) och (VII) svetsas samman till en stilistisk cirkel genom en symplokeartad samverkan mellan anafor och epifor.
Symplokeartad alltså. Enligt mig så verkar det mest som att Landgren gärna vill glänsa genom att visa att han kan en massa fina ord. Eco använder sig inte alls av samma typ av språk. Hans uppsats är istället väldigt lättläst och rolig. Dock levererar han ett väldigt roligt citat. Detta apropå förhållandena mellan karaktärerna i Goldfinger:
Bond äger den första och den tredje, den andra blir dödad av den Onde, den första torterad med guld; den andra och den tredje är lesbiska och Bond friköper bara den tredje; och så vidare.
Hmm.. klart som korvspad. I mina öron låter det mer som en fars av Stefan och Krister än som en Bondroman. Just det här bidrog faktiskt bara till att röra till saker i en annars underhållande uppsats.
10 Höjdare
5. Sjunde Maj!
Den sjunde Maj 2002 var dagen då Sverige gjorde den fantastiska upphämtningen i ishockey-VM mot Finland. 5-1 blev 5-6 och en förkrossad finsk publik kunde bara se på då svenskarna jublade ikapp. Det här är en bidragande orsak till att sjunde Maj finns med på den här listan, det är dock inte den huvudsakliga orsaken.
Mitt i glädjeyran skulle nämligen Richard Buckner, en artist som tokhypats av mig och mina vänner, främst på grund av att ingen faktiskt visste vem han var (hur underligt det än må låta), spela på Norrlands Nations eminenta och numera avlivade rockklubb Beat on the brat. Under det att vi laddade upp med ishockey, först hos
Micke och senare på puben, så lyckades vi alla bli mer eller mindre odrägligt berusade. Micke var kanske inte den som var fullast, men han var otvivelaktigt den som kommit in i det största glädjeruset efter ishockeymiraklet. Tecknen på det började med att Richard Buckner vandrade omkring inne på nationen som en helt vanlig man, varpå Micke började skrika åt honom "Hey! We won man, Sweden won! Richard man!" Jag kommer inte ihåg herr Buckners reaktion, men han tycks ha tagit det hela med ro.
Senare, under konserten, kom det slutliga beviset på Mickes upprymdhet. Ungefär tio sekunder innan varje låt slutade så hördes ett tjut från någon längst framme vid scenen, det var förstås Micke som uttryckte sin tacksamhet på det här sättet. Det roliga är att det inte hände en gång, utan att det snarare var regel än undantag. Att han dessutom inte hade vett att vänta tills Richade hade slagit an sitt sista ackord bidrog starkt till humorn.
För övrigt så bestämde vi, med Krippe i spetsen, att sjunde Maj från och med den dagen utlysts till högtidsdag, något som bör firas med pompa och ståt. Vi har försökt att hålla traditionen vid liv, men tyvärr bara med viss framgång.
Imorgon: nummer 4.
Denna syntaktiska ekvivalens mellan diktens inlednings- och slutstrof kompletteras av de verbala korrespondensernas kedja. (I) och (VII) svetsas samman till en stilistisk cirkel genom en symplokeartad samverkan mellan anafor och epifor.
Symplokeartad alltså. Enligt mig så verkar det mest som att Landgren gärna vill glänsa genom att visa att han kan en massa fina ord. Eco använder sig inte alls av samma typ av språk. Hans uppsats är istället väldigt lättläst och rolig. Dock levererar han ett väldigt roligt citat. Detta apropå förhållandena mellan karaktärerna i Goldfinger:
Bond äger den första och den tredje, den andra blir dödad av den Onde, den första torterad med guld; den andra och den tredje är lesbiska och Bond friköper bara den tredje; och så vidare.
Hmm.. klart som korvspad. I mina öron låter det mer som en fars av Stefan och Krister än som en Bondroman. Just det här bidrog faktiskt bara till att röra till saker i en annars underhållande uppsats.
10 Höjdare
5. Sjunde Maj!
Den sjunde Maj 2002 var dagen då Sverige gjorde den fantastiska upphämtningen i ishockey-VM mot Finland. 5-1 blev 5-6 och en förkrossad finsk publik kunde bara se på då svenskarna jublade ikapp. Det här är en bidragande orsak till att sjunde Maj finns med på den här listan, det är dock inte den huvudsakliga orsaken.
Mitt i glädjeyran skulle nämligen Richard Buckner, en artist som tokhypats av mig och mina vänner, främst på grund av att ingen faktiskt visste vem han var (hur underligt det än må låta), spela på Norrlands Nations eminenta och numera avlivade rockklubb Beat on the brat. Under det att vi laddade upp med ishockey, först hos
Micke och senare på puben, så lyckades vi alla bli mer eller mindre odrägligt berusade. Micke var kanske inte den som var fullast, men han var otvivelaktigt den som kommit in i det största glädjeruset efter ishockeymiraklet. Tecknen på det började med att Richard Buckner vandrade omkring inne på nationen som en helt vanlig man, varpå Micke började skrika åt honom "Hey! We won man, Sweden won! Richard man!" Jag kommer inte ihåg herr Buckners reaktion, men han tycks ha tagit det hela med ro.
Senare, under konserten, kom det slutliga beviset på Mickes upprymdhet. Ungefär tio sekunder innan varje låt slutade så hördes ett tjut från någon längst framme vid scenen, det var förstås Micke som uttryckte sin tacksamhet på det här sättet. Det roliga är att det inte hände en gång, utan att det snarare var regel än undantag. Att han dessutom inte hade vett att vänta tills Richade hade slagit an sitt sista ackord bidrog starkt till humorn.
För övrigt så bestämde vi, med Krippe i spetsen, att sjunde Maj från och med den dagen utlysts till högtidsdag, något som bör firas med pompa och ståt. Vi har försökt att hålla traditionen vid liv, men tyvärr bara med viss framgång.
Imorgon: nummer 4.
Silly season, del 4
Hur tänker Gif Sundsvall egentligen vad gäller eventuella nyförvärv? Det verkar som att de har lagt ribban på en nivå som ligger så att säga Stefan Holm-högt när de snarare bör försöka tävla mot Staffan Strand.
Först: Kalmars back Robert Stoltz är intressant för klubben, men det hela går om intet då Stoltz istället väljer Djurgården.
Nu: Trelleborgs målvakt Rickard Rickardsson nobbar Giffarna och flyttar till Göteborg för spel med IFK.
Två spelare som alltså går till förra årets två högst placerade klubbar i Allsvenskan. Varför skulle dessa på något vis överhuvudtaget vara intresserade av kyla och snålblåst i Norrland när det uppenbarligen funnits intresse från klubbar som kan erbjuda bättre lösningar både sportsligt och ekonomiskt? Mycket underligt alltihop.
En annan fråga: Var finns alla pengar? I våras såldes Fredrik Lundqvist och Öyvind Svenning till Viking Stavanger för sammanlagt 6 miljoner kronor. Nu är Gerba och Jonas Wallerstedt på väg bort för åtminstone sammanlagt 4 miljoner. Detta ger 10 miljoner kronor på pluskontot, ändå värvas det bara bosmanspelare. Kan det vara så enkelt som att det helt enkelt inte finns några 10 miljoner, utan kanske bara runt hälften? Pengar som föreningen anser sig behöva bättre för att klara den ekonomiska nedgång som Superettan lär innebära? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte litar på någon, och absolut inte på folk med ekonomiskt ansvar för elitidrottsklubbar.
Först: Kalmars back Robert Stoltz är intressant för klubben, men det hela går om intet då Stoltz istället väljer Djurgården.
Nu: Trelleborgs målvakt Rickard Rickardsson nobbar Giffarna och flyttar till Göteborg för spel med IFK.
Två spelare som alltså går till förra årets två högst placerade klubbar i Allsvenskan. Varför skulle dessa på något vis överhuvudtaget vara intresserade av kyla och snålblåst i Norrland när det uppenbarligen funnits intresse från klubbar som kan erbjuda bättre lösningar både sportsligt och ekonomiskt? Mycket underligt alltihop.
En annan fråga: Var finns alla pengar? I våras såldes Fredrik Lundqvist och Öyvind Svenning till Viking Stavanger för sammanlagt 6 miljoner kronor. Nu är Gerba och Jonas Wallerstedt på väg bort för åtminstone sammanlagt 4 miljoner. Detta ger 10 miljoner kronor på pluskontot, ändå värvas det bara bosmanspelare. Kan det vara så enkelt som att det helt enkelt inte finns några 10 miljoner, utan kanske bara runt hälften? Pengar som föreningen anser sig behöva bättre för att klara den ekonomiska nedgång som Superettan lär innebära? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte litar på någon, och absolut inte på folk med ekonomiskt ansvar för elitidrottsklubbar.
måndag, november 28, 2005
I'm dreaming of a white christmas
Parlamentet igår var det roligaste som har visats på TV på en smärre evighet. Jag skrattade halvt ihjäl mig åt imitationen av en hysterisk borgare: "Jag skulle köpa kött! Men inte nån jävla sossebiff, det ska va' nöööt!" Vilka sjuka hjärnor är det egentligen som hittar på allting?
Jag har en biljett till Martha Wainwrights konsert den 5 December, men det satt långt inne. Jag var tvungen att hämta ut den idag, men hade glömt bokningsnumret hemma, så det bar emot att ta sig ut från hemmets lugna vrå igen, inte minst med tanke på att det föll snö nog för att jultomten skulle överväga att stanna inomhus. Men jag tog mig iväg till ATG-ombudet i Flogsta, och nu har jag den; biljetten till årets potentiellt bästa musikupplevelse.
10 Höjdare
6. Johnny tycker att Stora pubrundan verkar vara en bra uppladdning för en heldag i skolan
I våras blev min vän Johnny väldigt sugen på att riva av Stora pubrundan, det vill säga 13 öl på en kväll, en torsdagkväll. Just den här torsdagen var dock ingen vanlig torsdag, framför allt så var det dagen innan oppositionen av våra examensarbeten, vilket innebar att stora delar av fredagen skulle tillbringas i skolan. Det här visste Johnny utan tvivel om, men han verkar alltså ha tyckt att Stora pubrundan ändå var genomförbar.
Dagen efter så tyckte vi att Johnny såg lite blek ut redan på första rasten, vid nästa såg han ännu värre ut, framåt lunch trodde man att han när som helst skulle kunna lägga sig ner och somna. Då vi frågade honom om orsaken till hans tillstånd så fick vi reda på historien här ovan, men det stoppade inte där. Någonstans mellan öl nummer 1 och 13 hade han nämligen tappat bort sina nycklar och sin mobiltelefon. Detta upptäckte han när han kom hem, varför han helt enkelt satt ute och väntade tills tidningsbudet släppte in honom i huset runt 4-tiden. Väl inne i trapphuset försökte han sedan få lite sömn, dock med negativt resultat. Istället tog han sig iväg till skolan tidigt, tidigt på morgonen och satt och rullade tummarna på trappen tills portarna låstes upp.
Trots allt detta tog sig Johnny igenom hela dagen, och han var även med oss i vårt firande på eftermiddagen. Däremot så höll han inte ut riktigt hela kvällen, så man kan kanske sluta sig till att Johnny är mänsklig han också.
Imorgon: nummer 5
Jag har en biljett till Martha Wainwrights konsert den 5 December, men det satt långt inne. Jag var tvungen att hämta ut den idag, men hade glömt bokningsnumret hemma, så det bar emot att ta sig ut från hemmets lugna vrå igen, inte minst med tanke på att det föll snö nog för att jultomten skulle överväga att stanna inomhus. Men jag tog mig iväg till ATG-ombudet i Flogsta, och nu har jag den; biljetten till årets potentiellt bästa musikupplevelse.
10 Höjdare
6. Johnny tycker att Stora pubrundan verkar vara en bra uppladdning för en heldag i skolan
I våras blev min vän Johnny väldigt sugen på att riva av Stora pubrundan, det vill säga 13 öl på en kväll, en torsdagkväll. Just den här torsdagen var dock ingen vanlig torsdag, framför allt så var det dagen innan oppositionen av våra examensarbeten, vilket innebar att stora delar av fredagen skulle tillbringas i skolan. Det här visste Johnny utan tvivel om, men han verkar alltså ha tyckt att Stora pubrundan ändå var genomförbar.
Dagen efter så tyckte vi att Johnny såg lite blek ut redan på första rasten, vid nästa såg han ännu värre ut, framåt lunch trodde man att han när som helst skulle kunna lägga sig ner och somna. Då vi frågade honom om orsaken till hans tillstånd så fick vi reda på historien här ovan, men det stoppade inte där. Någonstans mellan öl nummer 1 och 13 hade han nämligen tappat bort sina nycklar och sin mobiltelefon. Detta upptäckte han när han kom hem, varför han helt enkelt satt ute och väntade tills tidningsbudet släppte in honom i huset runt 4-tiden. Väl inne i trapphuset försökte han sedan få lite sömn, dock med negativt resultat. Istället tog han sig iväg till skolan tidigt, tidigt på morgonen och satt och rullade tummarna på trappen tills portarna låstes upp.
Trots allt detta tog sig Johnny igenom hela dagen, och han var även med oss i vårt firande på eftermiddagen. Däremot så höll han inte ut riktigt hela kvällen, så man kan kanske sluta sig till att Johnny är mänsklig han också.
Imorgon: nummer 5
söndag, november 27, 2005
Väck inte den Björn som sover
Det här måste vara veckans bästa nyhet. Tänk er själva: man har druckit några öl, det uppstår en diskussion om någonting högst trivialt, till exempel vilka som gjorde Sveriges mål i VM-kvalet mot Israel 1993. Det verkar helt hopplöst att ta reda på, men så plötsligt får någon en kanonidé! Vem vet mest i hela Sverige? Vi ringer och frågar Björn Hellberg!
Han brukar tydligen svara på frågorna också, han är hygglig Björn. Men frågan är om inte den här artikeln bara leder till att fler kommer att ringa. Jag hade åtminstone aldrig ens kommit på tanken om jag inte hade läst om det.
En fråga jag vill ha svar på, som inte ens Hellberg kan:
Varför bygger Gävle sin julbock vartenda år? Är det inte bättre att byta ut den mot någonting mindre lättantändligt, en isbock kanske? Det är ju uppenbart att traditionen inbjuder till pyromani, och jag ska även själv erkänna att jag känt viss besvikelse de få år då bocken lyckats klara livhanken. Gävle kommun tänker helt säkert inte likadant, men varför envisas de?
Den roligaste bockbränningen måste för övrigt vara det år då några lyckades lura i en stackars amerikan att begå dådet, genom att helt enkelt säga till honom att det var en tradition. Men å andra sidan, om man inte förstår att det är olagligt att elda upp en sjuhelvetes stor halmbock som står mitt på torget så förtjänar man kanske inte bättre än att åka fast heller.
Han brukar tydligen svara på frågorna också, han är hygglig Björn. Men frågan är om inte den här artikeln bara leder till att fler kommer att ringa. Jag hade åtminstone aldrig ens kommit på tanken om jag inte hade läst om det.
En fråga jag vill ha svar på, som inte ens Hellberg kan:
Varför bygger Gävle sin julbock vartenda år? Är det inte bättre att byta ut den mot någonting mindre lättantändligt, en isbock kanske? Det är ju uppenbart att traditionen inbjuder till pyromani, och jag ska även själv erkänna att jag känt viss besvikelse de få år då bocken lyckats klara livhanken. Gävle kommun tänker helt säkert inte likadant, men varför envisas de?
Den roligaste bockbränningen måste för övrigt vara det år då några lyckades lura i en stackars amerikan att begå dådet, genom att helt enkelt säga till honom att det var en tradition. Men å andra sidan, om man inte förstår att det är olagligt att elda upp en sjuhelvetes stor halmbock som står mitt på torget så förtjänar man kanske inte bättre än att åka fast heller.
Hur gammal är Pelle?
På V-dala nation spelade igår en lirare som heter Pelle Carlberg, tidigare sångare i Edson, bandet som har gjort världens bästa cover på The Darkness I believe in a thing called love. Själva spelningen var ganska tråkig, men en sak förundrade mig. Herr Carlberg såg nämligen ut att vara ungefär lika gammal som jag själv, kanske ett par år äldre, men absolut inte över 30. Helt plötsligt börjar han prata om att han senast stod på samma scen år 1990, och sedan följer en låt om en sommar då livet var som bäst, the summer of '69 (han kunde väl ha valt något annat år tycker man). Jag undrar bara: hur gammal ÄR Pelle Carlberg egentligen? Det är i alla fall uppenbart att naturen har varit skonsam mot honom.
Jag såg två gamla elever på samma ställe, från min praktik i våras. Är det så det ska vara nu? Ska eleverna börja hänga på samma ställen som jag själv? Tänk om man bor i en mindre stad där det bara finns ett stort ställe att gå ut på, då kommer man oundvikligen att stöta på elever i tid och otid, vilket kommer att medföra att man alltid kommer att gå omkring och känna sig gammal.
10 Höjdare
7. Jag själv somnar på bussen och rullar ner för en slalombacke
Det måste ha varit den varmaste augustidagen någonsin. En sådan dag får naturligtvis inte kastas bort hur som helst, så vi bestämde oss för att göra som vi gjort så många gånger både förr och senare, gå ut på krogen. Man kan tro att en krogsväng inte borde innebära några större konstigheter, men just den här gången fanns ett problem i valet av dryck. Jag köpte nämligen Rekorderlig cider, skogsbärssmak med 7,o% alkohol...
Jag vet inte om ni har druckit dessa, men det är världens mest förrädiska dryck. Den smakar som saft, rinner ner i strupen fortfortfort och orsakar alltid minnesluckor, oberoende av om man har druckit en eller sju, i just det här fallet så ligger sanningen närmast det senare.
Själva krogkvällen gick väl som de brukar, vilket resulterade i att jag satt på nattbussen hem 02:15. Däremot lyckades jag somna på bussen, blev väckt av en bekant några hållplatser för sent, varpå jag ivrigt förnekade att jag faktiskt hade somnat och bedyrade att jag ville kliva av
vid just den hållplatsen. Efter detta så återstod problemet att ta sig hem. Det enklaste hade förstås varit att helt enkelt följa E4 tillbaka till rätt hållplats och sedan gå den vanliga vägen därifrån, men rationellt tänkande och alkohol är inte alltid de bästa vänner. Därför fick jag istället för mig att det skulle bli närmare om jag gick en bakväg hem, via Nolby. Problemet var att det var kolsvart ute och att den tänkta vägen inte är belyst. Efter ett tag insåg jag att jag inte skulle ha en suck att ta mig hem den vägen, varpå jag vände tillbaka, men någon gång i mörkret måste jag ha tagit fel, för plötsligt fann jag mig själv mitt i en slalombacke.
Sedan är det oklart vad som faktiskt skedde. Någon gång på väg ner för backen så halkade jag i det våta gräset,rullade cirka 18 varv, slog huvudet i en sten, trodde mig ha stannat men rullade 18 varv till innan jag slutligen tog mig ner för backen. Kläderna var förstörda, jag blödde både lite här och där och jag var fortfarande inte en meter närmare hemmet. Dock tog jag mig ner till vägen och började vandra, varpå en av mina vänner kom körande, mitt i natten. Bara det sammanträffandet är värt att nämnas. Jag fick alltså skjuts av honom hem, men det medförde också att hela historien, som annars hade kunnat mörkas, blev alldeles för känd bland mina vänner.
Imorgon: nummer 6.
Jag såg två gamla elever på samma ställe, från min praktik i våras. Är det så det ska vara nu? Ska eleverna börja hänga på samma ställen som jag själv? Tänk om man bor i en mindre stad där det bara finns ett stort ställe att gå ut på, då kommer man oundvikligen att stöta på elever i tid och otid, vilket kommer att medföra att man alltid kommer att gå omkring och känna sig gammal.
10 Höjdare
7. Jag själv somnar på bussen och rullar ner för en slalombacke
Det måste ha varit den varmaste augustidagen någonsin. En sådan dag får naturligtvis inte kastas bort hur som helst, så vi bestämde oss för att göra som vi gjort så många gånger både förr och senare, gå ut på krogen. Man kan tro att en krogsväng inte borde innebära några större konstigheter, men just den här gången fanns ett problem i valet av dryck. Jag köpte nämligen Rekorderlig cider, skogsbärssmak med 7,o% alkohol...
Jag vet inte om ni har druckit dessa, men det är världens mest förrädiska dryck. Den smakar som saft, rinner ner i strupen fortfortfort och orsakar alltid minnesluckor, oberoende av om man har druckit en eller sju, i just det här fallet så ligger sanningen närmast det senare.
Själva krogkvällen gick väl som de brukar, vilket resulterade i att jag satt på nattbussen hem 02:15. Däremot lyckades jag somna på bussen, blev väckt av en bekant några hållplatser för sent, varpå jag ivrigt förnekade att jag faktiskt hade somnat och bedyrade att jag ville kliva av
vid just den hållplatsen. Efter detta så återstod problemet att ta sig hem. Det enklaste hade förstås varit att helt enkelt följa E4 tillbaka till rätt hållplats och sedan gå den vanliga vägen därifrån, men rationellt tänkande och alkohol är inte alltid de bästa vänner. Därför fick jag istället för mig att det skulle bli närmare om jag gick en bakväg hem, via Nolby. Problemet var att det var kolsvart ute och att den tänkta vägen inte är belyst. Efter ett tag insåg jag att jag inte skulle ha en suck att ta mig hem den vägen, varpå jag vände tillbaka, men någon gång i mörkret måste jag ha tagit fel, för plötsligt fann jag mig själv mitt i en slalombacke.
Sedan är det oklart vad som faktiskt skedde. Någon gång på väg ner för backen så halkade jag i det våta gräset,rullade cirka 18 varv, slog huvudet i en sten, trodde mig ha stannat men rullade 18 varv till innan jag slutligen tog mig ner för backen. Kläderna var förstörda, jag blödde både lite här och där och jag var fortfarande inte en meter närmare hemmet. Dock tog jag mig ner till vägen och började vandra, varpå en av mina vänner kom körande, mitt i natten. Bara det sammanträffandet är värt att nämnas. Jag fick alltså skjuts av honom hem, men det medförde också att hela historien, som annars hade kunnat mörkas, blev alldeles för känd bland mina vänner.
Imorgon: nummer 6.
Vad hände?
Jag skulle bara ut och dricka ett par öl.
Eeh.. jaa, ni kan ju själva se när detta är postat.
Ett par öl, ett par öl, ett par öl, ett par öl senare...
Eeh.. jaa, ni kan ju själva se när detta är postat.
Ett par öl, ett par öl, ett par öl, ett par öl senare...
lördag, november 26, 2005
10 Höjdare
8. Kalle kör över en igelkott med cykeln.
Vi, tre personer med några öl i kroppen, var på väg från Johan till någon nation i Uppsala. Eftersom alla i Uppsala cyklar hela tiden så ville vi naturligtvis inte vara sämre, utan även vi använde oss av detta fortskaffningsmedel. Plötsligt så uppenbarade sig en igelkott på vägen framför oss. Igelkottar är inte direkt blixtsnabba djur, så det tar den ett tag att passera vägen. Detta var ungefär vad som sades och inträffade sedan:
Johan: Oj! En igelkott. Akta! (svänger undan för igelkotten)
Mattias: Ja, titta. Akta igelkotten nu. (undviker igelkotten)
Kalle: Va?! Vart ska vi? Ska vi till höger? (Splatt)
Splattljudet som beskrivs i den sista parentesen är tyvärr ingen överdrift. Det var ganska exakt så det lät, och då visste vi alla att igelkotten gått en grym och för tidig död till mötes; alla utom Kalle. Han förnekade nämligen bestämt, först att han kört över det oskyldiga djuret, och sedan, när jag och Johan fått honom att inse att så faktiskt var fallet, att den var vid liv när han gjorde det. Det var hög klantfaktor redan från början, och nekandet gjorde inte direkt det hela mindre roligt. Kanske trodde han att polisen skulle ta in honom för styrfylla och kallblodigt mord på fridlyst djur.
Betänk även att en väg är väldigt, väldigt bred i förhållande till en igelkott och att ett cykeldäck är smalt både i förhållande till igelkotten och inte minst till vägen. Risken att en omedveten cykelroadkill ska inträffa torde alltså vara ganska liten. Det här bidrar förstås till humorn i det hela. Igelkotten skrattade dock inte.
Imorgon: nummer 7.
Vi, tre personer med några öl i kroppen, var på väg från Johan till någon nation i Uppsala. Eftersom alla i Uppsala cyklar hela tiden så ville vi naturligtvis inte vara sämre, utan även vi använde oss av detta fortskaffningsmedel. Plötsligt så uppenbarade sig en igelkott på vägen framför oss. Igelkottar är inte direkt blixtsnabba djur, så det tar den ett tag att passera vägen. Detta var ungefär vad som sades och inträffade sedan:
Johan: Oj! En igelkott. Akta! (svänger undan för igelkotten)
Mattias: Ja, titta. Akta igelkotten nu. (undviker igelkotten)
Kalle: Va?! Vart ska vi? Ska vi till höger? (Splatt)
Splattljudet som beskrivs i den sista parentesen är tyvärr ingen överdrift. Det var ganska exakt så det lät, och då visste vi alla att igelkotten gått en grym och för tidig död till mötes; alla utom Kalle. Han förnekade nämligen bestämt, först att han kört över det oskyldiga djuret, och sedan, när jag och Johan fått honom att inse att så faktiskt var fallet, att den var vid liv när han gjorde det. Det var hög klantfaktor redan från början, och nekandet gjorde inte direkt det hela mindre roligt. Kanske trodde han att polisen skulle ta in honom för styrfylla och kallblodigt mord på fridlyst djur.
Betänk även att en väg är väldigt, väldigt bred i förhållande till en igelkott och att ett cykeldäck är smalt både i förhållande till igelkotten och inte minst till vägen. Risken att en omedveten cykelroadkill ska inträffa torde alltså vara ganska liten. Det här bidrar förstås till humorn i det hela. Igelkotten skrattade dock inte.
Imorgon: nummer 7.
fredag, november 25, 2005
Det ordnar sig
Nu börjar det röra på sig. Först; ett mail från min handledare "du har jobbat på bra, bara några småsaker som bör rättas till, utmärkt att du blir klar." och så idag; ett telefonsamtal från Vänersborg som lät ganska intressant. Kanske det vänder nu? Kanske det blir en god jul när det väl kommer till kritan? Jag ska erkänna att jag gillar tanken.
Ni kanske har hört den gamla låten Banankontakt av tredje graden med Electric Banana Band. Den har tydligen fått en uppföljare nu, Batankontrakt av tredje graden. Ett smakprov:
Batankontrakt är mitt kontrakt
Batankontrakt är ditt kontrakt
och ditt kontrakt är mitt kontrakt
och mitt kontrakt är ditt kontrakt
Batankontrakt är vårt kontrakt
och vårt kontrakt är ert kontrakt
och samma kontrakt är tre kontrakt
och ert kontrakt är vår kontrakt
Veckans klart roligaste. Jag har stulit den från Olof Lundhs fotbollsblogg. Folk är så smarta ibland.
10 Höjdare
9. Rasmus blir trakasserad av ett gäng ungdomsligister
När min vän Rasmus var på väg till sitt hem i Flogsta, Uppsala, så blev han plötsligt hindrad av en kille, vi kan kalla honom Michram, och hans kompisar. De här unga killarna höll fast Rasmus och krävde att han skulle ge dem sin mobiltelefon, vilket han vägrade. Inte så roligt, kanske ni tycker? Det roliga ligger dock i med vilket lugn Rasmus tycks ha tagit hela scenariot. Hans motstånd, enligt hans eget återberättande, bestod nämligen mest i uppgivna suckar och trötta vädjanden som "men, skärp er nu grabbar". Hur roligt kan det vara om man tror sig vara en tuff och hård kille och ens tänkta offer inte ens har anständigheten att bli rädd för en? Till slut slet sig Rasmus också loss och tog sig hemåt. Men historien är inte slut där...
Några dagar senare så råkade han nämligen på samma gäng en gång till, den här gången kände de uppenbarligen igen honom och utövade ungefär samma typ av trakasserier som senast, vilket endast fick följden att Rasmus suckar blev ännu tyngre. Jag är skeptisk till att dehär ungdomarna har tillräckligt med självförtroende kvar för att någonsin våga sig på något liknande igen, så man skulle kunna se det som att Rasmus gjorde en liten insats.
Imorgon: nummer 8.
Ni kanske har hört den gamla låten Banankontakt av tredje graden med Electric Banana Band. Den har tydligen fått en uppföljare nu, Batankontrakt av tredje graden. Ett smakprov:
Batankontrakt är mitt kontrakt
Batankontrakt är ditt kontrakt
och ditt kontrakt är mitt kontrakt
och mitt kontrakt är ditt kontrakt
Batankontrakt är vårt kontrakt
och vårt kontrakt är ert kontrakt
och samma kontrakt är tre kontrakt
och ert kontrakt är vår kontrakt
Veckans klart roligaste. Jag har stulit den från Olof Lundhs fotbollsblogg. Folk är så smarta ibland.
10 Höjdare
9. Rasmus blir trakasserad av ett gäng ungdomsligister
När min vän Rasmus var på väg till sitt hem i Flogsta, Uppsala, så blev han plötsligt hindrad av en kille, vi kan kalla honom Michram, och hans kompisar. De här unga killarna höll fast Rasmus och krävde att han skulle ge dem sin mobiltelefon, vilket han vägrade. Inte så roligt, kanske ni tycker? Det roliga ligger dock i med vilket lugn Rasmus tycks ha tagit hela scenariot. Hans motstånd, enligt hans eget återberättande, bestod nämligen mest i uppgivna suckar och trötta vädjanden som "men, skärp er nu grabbar". Hur roligt kan det vara om man tror sig vara en tuff och hård kille och ens tänkta offer inte ens har anständigheten att bli rädd för en? Till slut slet sig Rasmus också loss och tog sig hemåt. Men historien är inte slut där...
Några dagar senare så råkade han nämligen på samma gäng en gång till, den här gången kände de uppenbarligen igen honom och utövade ungefär samma typ av trakasserier som senast, vilket endast fick följden att Rasmus suckar blev ännu tyngre. Jag är skeptisk till att dehär ungdomarna har tillräckligt med självförtroende kvar för att någonsin våga sig på något liknande igen, så man skulle kunna se det som att Rasmus gjorde en liten insats.
Imorgon: nummer 8.
torsdag, november 24, 2005
Lämnat in
Jag har lämnat in. Inte så att jag har gått och avlidit alltså, men näst intill. Idag så tog jag mig äntligen i kragen och lämnade in min C-uppsats. Det är i och för sig inte den slutgiltiga versionen, min handledare kommer att maila mig med ändringar som han tycker bör göras, men fram till att det mailet anländer så kommer jag att känna mig väldigt, väldigt fri. Nu är det faktiskt läge för en Springsteen-box, men det troliga är att jag kommer att köpa en Martha Wainwright-biljett för pengarna istället. Just nu så krånglar tyvärr Ticnet, så det får vänta.
10 Höjdare
Filip och Fredrik kör sina 100 Höjdare på Kanal 5. Jag har sett ett par avsnitt och det har ibland varit riktigt roligt. Eftersom de har nått sådan framgång så har jag bestämt mig för att ha min egen version; 10 höjdare, de 10 roligaste ögonblicken i mitt eller i någon närståendes liv. En höjdare om dagen kommer att presenteras, tills en vinnare slutligen koras om en dryg vecka.
10. Jörgen skäller ut en stackars indisk tjej på en supermarket i Trichy.
Jörgen är ungefär lika lång som jag, det vill säga 197 centimeter. Han ger dessutom, trots att han i själva verket är en mycket snäll människa, lätt ett farligt intryck. Då vi efter flera dagars godisbrist äntligen tog oss till en indisk affär för att bunkra diverse godsaker så tyckte Jörgen själv att han blev trakasserad av en anställd i butiken som ville sälja diverse hårvårdsprodukter (vilket gör det hela ännu roligare, eftersom Jörgen inte har något hår).
Den här tjejen, som väl var ungefär 150 centimeter lång, talade varmt om alla förträffliga produkter de hade, allt medan Jörgen blev allt hungrigare och mer sugen på godis och snacks. Till slut lutade han sig helt sonika över tjejen, medan hon var mitt i en mening om hur glänsande håret skulle bli av just det schampot, och sa med kall och hård stämma:
"I tell you what. Why don't you show us where the potato chips are"
varpå den lilla tjejen förskrämt pekade på en hylla och blixtsnabbt försvann därifrån.
Ännu roligare blev det när Jörgen själv skulle försvara sig och berätta vad han egentligen hade sagt. Han menade nämligen på att butiksbiträdet hade sagt "you need this, you need this" om allting, varpå Jörgen då sagt:
"I tell you what. What we need is potato chips."
På vilket sätt gjorde det egentligen saken bättre?
Imorgon: Nummer 9.
10 Höjdare
Filip och Fredrik kör sina 100 Höjdare på Kanal 5. Jag har sett ett par avsnitt och det har ibland varit riktigt roligt. Eftersom de har nått sådan framgång så har jag bestämt mig för att ha min egen version; 10 höjdare, de 10 roligaste ögonblicken i mitt eller i någon närståendes liv. En höjdare om dagen kommer att presenteras, tills en vinnare slutligen koras om en dryg vecka.
10. Jörgen skäller ut en stackars indisk tjej på en supermarket i Trichy.
Jörgen är ungefär lika lång som jag, det vill säga 197 centimeter. Han ger dessutom, trots att han i själva verket är en mycket snäll människa, lätt ett farligt intryck. Då vi efter flera dagars godisbrist äntligen tog oss till en indisk affär för att bunkra diverse godsaker så tyckte Jörgen själv att han blev trakasserad av en anställd i butiken som ville sälja diverse hårvårdsprodukter (vilket gör det hela ännu roligare, eftersom Jörgen inte har något hår).
Den här tjejen, som väl var ungefär 150 centimeter lång, talade varmt om alla förträffliga produkter de hade, allt medan Jörgen blev allt hungrigare och mer sugen på godis och snacks. Till slut lutade han sig helt sonika över tjejen, medan hon var mitt i en mening om hur glänsande håret skulle bli av just det schampot, och sa med kall och hård stämma:
"I tell you what. Why don't you show us where the potato chips are"
varpå den lilla tjejen förskrämt pekade på en hylla och blixtsnabbt försvann därifrån.
Ännu roligare blev det när Jörgen själv skulle försvara sig och berätta vad han egentligen hade sagt. Han menade nämligen på att butiksbiträdet hade sagt "you need this, you need this" om allting, varpå Jörgen då sagt:
"I tell you what. What we need is potato chips."
På vilket sätt gjorde det egentligen saken bättre?
Imorgon: Nummer 9.
onsdag, november 23, 2005
Enquist tappar
De böcker jag tidigare har läst av Per Olof Enquist, Musikanternas uttåg och Lewis resa, har varit fantastiska läsupplevelser. Jag har alltid haft honom som en kandidat till Nobelpriset, inte för att jag har särskilt bra koll på alla författare som är aktuella, men för att han håller minst lika hög klass som flera av de pristagare som jag har läst någonting av. Tyvärr är Boken om Blanche och Marie inte en roman som lär stärka hans aktier hos akademien. Den här romanen var nominerad till Augustpriset förra året, som jag ser det så finns det tre möjliga förklaringar till detta:
1. Enquist blev nominerad på gamla meriter.
2. Litteraturklimatet i Sverige är svalt till iskallt.
3. Jag har inte fattat ett dugg.
Jag tycker nämligen att den här romanen är ganska dålig. Det är alldeles för mycket dravel och egna noteringar. Samtidigt som författaren berättar historien om Blanche Wittman och Marie Curie så slänger han ständigt in egna kommentarer, något som enligt mig inte tillför berättelsen någonting, utan snarare endast bidrar till att förvirra läsaren. Visst är språket poetiskt och vackert, men jag anser ändå att fokus bör ligga på berättelsen i sig. Ett vackert språk kan göra en bra berättelse bättre, men det kan inte göra en dålig berättelse bra.
Bloggtoppen - Fem i topp:
1. Sandra -Betraktelser av vardagen på hög nivå.
2. Ninamy - Betraktelser av vardagen på nästan lika hög nivå. Lysande språk.
3. Rosa bloggen - Har haft en del fantastiska, dessutom till och från fotbollsrelaterade, inlägg.
4. Runkbloggen - Betraktelser av vardagen på ganska låg nivå, om man så säger.
5. Glamourbloggen - En salig blandning av allt mellan himmel och jord, ständigt i skimrande rosa.
Det är nog alldeles sant att alla människor tänker snart är det fredag redan på måndagen. Tyvärr tänker man också snart är det måndag redan på fredagen.
Frågor får svar
Jag har indirekt fått en fråga om hur jag kan understå mig att inte ha med en enda låt från The Ghost of Tom Joad då jag listat Springsteens 15 bästa låtar här. Det finns egentligen ingenting konstigt i det; The Ghost of Tom Joad är en lugn singer/songwriterskiva, i vilken jag inte tycker att Bossen kommer till sin rätt. Noterbart är att på min lista så är dels 12 av 15 låtar från 70-talet, vilket väl mer än antyder min förkärlek för just den perioden av Springsteens karriär. Dessutom är bara en av låtarna, Nebraska, en lugn historia. Nu vet jag att personen som frågar är väldigt förtjust i lugn, fin gitarrmusik. Personligen är jag dock sådan att jag väldigt sällan tycker att less is more, icke-mättnad råder. Några exempel:
•Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle är bättre än The Ghost of Tom Joad.
•Nick Drakes Bryter Layter är bättre än Pink Moon.
•Kristofer Åströms Go, Went, Gone är bättre än Loupita.
Ibland gäller förstås inte detta. Jag tror inte att jag skulle vilja ha in en blåsorkester på till exempel Stina Nordenstams The World is Saved, och faktiskt är det även så att Lars Winnerbäcks akustiska Vatten under broarna är det bästa han har gjort.
I allmänhet så tycker jag ändå bäst om när det svänger om musiken. Vissa gör inte det, och vad gäller dem så har jag full förståelse för om de vill klämma in ett Tom Joad-spår på topp-femton listan, även om minst fem låtar från Nebraska i så fall bör komma innan.
Tack även till Gidlunds pojken, som löste det ganska enkla problemet med näringsvärdet i ostnötter. Om man räknar i vikt, vilket man ska göra, så är det naturligtvis inga konstigheter längre. Mitt misstag var att jag räknade per nöt, och då stiger givetvis kalorivärdet.
Steinbeck förresten. Vilken kille.
•Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle är bättre än The Ghost of Tom Joad.
•Nick Drakes Bryter Layter är bättre än Pink Moon.
•Kristofer Åströms Go, Went, Gone är bättre än Loupita.
Ibland gäller förstås inte detta. Jag tror inte att jag skulle vilja ha in en blåsorkester på till exempel Stina Nordenstams The World is Saved, och faktiskt är det även så att Lars Winnerbäcks akustiska Vatten under broarna är det bästa han har gjort.
I allmänhet så tycker jag ändå bäst om när det svänger om musiken. Vissa gör inte det, och vad gäller dem så har jag full förståelse för om de vill klämma in ett Tom Joad-spår på topp-femton listan, även om minst fem låtar från Nebraska i så fall bör komma innan.
Tack även till Gidlunds pojken, som löste det ganska enkla problemet med näringsvärdet i ostnötter. Om man räknar i vikt, vilket man ska göra, så är det naturligtvis inga konstigheter längre. Mitt misstag var att jag räknade per nöt, och då stiger givetvis kalorivärdet.
Steinbeck förresten. Vilken kille.
måndag, november 21, 2005
På jungfruresa
Idag invigde jag äntligen de löparskor som jag köpte för en dryg vecka sedan. Jungfruresan gick över fem kilometer löpband på Friskis och Svettis, bara dårar och ryssar springer utomhus i det här vädret. Jag är i alla fall nöjd med skorna, de tog mig dit jag ville på tiden 24:30 minuter, en rätt hygglig tid enligt mig. Nu sitter ni säkert där hemma och skrattar åt min bristande fysik, taskigt enligt mig, men ingenting jag kan göra åt.
Annars så har jag mest tillbringat dagen med att försöka slutföra uppsatsen, eller åtminstone ett utkast till uppsatsen. Jag räknar med att bli färdig någon gång imorgon, ikväll hinner jag knappast helt färdigt, det är ju Godmorgon alla barn om tio minuter, sista avsnittet dessutom. Dags för skolinspektören från Helvetet att göra entré.
Det underliga med de jordnötter jag köpte i förrgår, de med smak av blue cheese, är att näringsvärdet i dem är lägre än i vanliga jordnötter. Man tar alltså en nöt, tillsätter en massa ost, och vips så blir kalorierna färre! Kan någon som är insatt förklara för mig hur det här går till? Jag kommer att grubbla ihjäl mig.
För övrigt så tycker jag inte att jordnötter med sourcream & onion låter som någon kulinarisk succé det heller. De torrostade nötterna är mina klara favoriter, tätt följda av de gamla, hederliga saltade.
Dagens finaste bitar:
1. Man in a shed - Nick Drake
2. The Art teacker - Rufus Wainwright
3. Poor boy - Nick Drake
4. Like a rolling stone - Bob Dylan
5. Hometown waltz - Rufus Wainwright
Annars så har jag mest tillbringat dagen med att försöka slutföra uppsatsen, eller åtminstone ett utkast till uppsatsen. Jag räknar med att bli färdig någon gång imorgon, ikväll hinner jag knappast helt färdigt, det är ju Godmorgon alla barn om tio minuter, sista avsnittet dessutom. Dags för skolinspektören från Helvetet att göra entré.
Det underliga med de jordnötter jag köpte i förrgår, de med smak av blue cheese, är att näringsvärdet i dem är lägre än i vanliga jordnötter. Man tar alltså en nöt, tillsätter en massa ost, och vips så blir kalorierna färre! Kan någon som är insatt förklara för mig hur det här går till? Jag kommer att grubbla ihjäl mig.
För övrigt så tycker jag inte att jordnötter med sourcream & onion låter som någon kulinarisk succé det heller. De torrostade nötterna är mina klara favoriter, tätt följda av de gamla, hederliga saltade.
Dagens finaste bitar:
1. Man in a shed - Nick Drake
2. The Art teacker - Rufus Wainwright
3. Poor boy - Nick Drake
4. Like a rolling stone - Bob Dylan
5. Hometown waltz - Rufus Wainwright
söndag, november 20, 2005
Nya nötter
Snacksjätten OLW har ganska nyligen kommit ut med nyheter på jordnötsfronten. Ända sedan mannaminne har vi haft de klassiska saltade jordnötterna, och på senare år har dessa kompletterats med chilinötter och torrostade jordnötter. När jag var på affären igår så fick jag dock syn på något helt nytt, Peanuts supreme blue cheese, jordnötter med smak av mögelost. Det lät naturligtvis alldeles för vansinnigt för att jag skulle kunna motstå att köpa dem, en sådan bisarr kombination kan inte få gå oprövad förbi.
Redan i första tuggan kände jag det som jag misstänkt redan innan, nötterna var inte alls goda. Ärligt talat så kände man inte smaken av nötter alls, det smakade mest ost. Men jag åt upp hela påsen ändå, 145 gram. Det säger nog mer om mig än om nötterna.
Rykten och bekräftelser i den lilla fotbollsvärlden (Sundsvall med omnejd):
•Jonas Wallerstedt på väg till IFK Göteborg. Enligt källor som inte ska betraktas som allt för säkra, så har Wallerstedt en hel del anbud att ta ställning till. Flanörerna kommer alltså med största sannolikhet att gå miste om Walles välkända ansikte på Café 1891 nästa sommar.
•Andreas Ingel är klar för Gif Sundsvall. Vet ingenting om honom, men det är alltid bättre med spelare in än med spelare ut.
•Johan Patriksson från Ljungskile har varit på besök hos klubben. En forward som gjorde en hel del mål i Superettan förra året, och som då rimligtvis bör kunna göra ännu fler i ett bättre lag.
•Roy Keane lämnar Manchester United. Tränare Wilson (gammal Utd-spelare) kanske kunde slå en signal och se hur sugen Keane är på att varva ner i Sverige. Med Figo OCH Keane i laget är jag nästan säker på att sejouren i seriesystemets utkanter blir ettårig.
Redan i första tuggan kände jag det som jag misstänkt redan innan, nötterna var inte alls goda. Ärligt talat så kände man inte smaken av nötter alls, det smakade mest ost. Men jag åt upp hela påsen ändå, 145 gram. Det säger nog mer om mig än om nötterna.
Rykten och bekräftelser i den lilla fotbollsvärlden (Sundsvall med omnejd):
•Jonas Wallerstedt på väg till IFK Göteborg. Enligt källor som inte ska betraktas som allt för säkra, så har Wallerstedt en hel del anbud att ta ställning till. Flanörerna kommer alltså med största sannolikhet att gå miste om Walles välkända ansikte på Café 1891 nästa sommar.
•Andreas Ingel är klar för Gif Sundsvall. Vet ingenting om honom, men det är alltid bättre med spelare in än med spelare ut.
•Johan Patriksson från Ljungskile har varit på besök hos klubben. En forward som gjorde en hel del mål i Superettan förra året, och som då rimligtvis bör kunna göra ännu fler i ett bättre lag.
•Roy Keane lämnar Manchester United. Tränare Wilson (gammal Utd-spelare) kanske kunde slå en signal och se hur sugen Keane är på att varva ner i Sverige. Med Figo OCH Keane i laget är jag nästan säker på att sejouren i seriesystemets utkanter blir ettårig.
Show
Ronaldinho!
Vad ska man säga om karln?
Hoppas att Sverige slipper Brasilien i VM så länge som möjligt.
Vad ska man säga om karln?
Hoppas att Sverige slipper Brasilien i VM så länge som möjligt.
lördag, november 19, 2005
Rockbjörnen
Nu är det tydligen dags igen för Aftonbladets årliga musikpris Rockbjörnen att delas ut. Eftersom Rockbjörnen är ett folkets pris kan man nu gå in och nominera sina favoriter på Aftonbladets hemsida. Det här är precis vad jag just har gjort. Eftersom det känns som att det har varit ett ganska svagt musikår (antingen det, eller så har jag inte lyssnat ordentligt) så var det ganska lätt att välja på de flesta poster, vissa var dock lite lurigare. Så här har jag röstat:
Årets svenska kvinnliga artist - Ane Brun
Jag vet att hon egentligen inte är från Sverige, men hon passerar nog som svensk i omröstningen. Det fanns helt enkelt ingen annan rimlig kandidat att rösta på.
Årets svenska manliga artist - Moneybrother
Ganska givet här också. Det var åtminstone det namn som först dök upp i mitt huvud, och det har inte dykt upp så många andra efteråt heller. Kristofer Åström möjlig kombatant.
Årets svenska grupp - The Barbwires
The Barbwires borde alltid bli årets svenska grupp. Nu blir de inte det, Kent vinner den här kategorin lika säkert som amen i kyrkan. Därför känns just den här kategorin ganska meningslös att rösta i, ungefär som att rösta på socialisterna i det amerikanska presidentvalet.
Årets svenska låt - Blow him back into my arms
Återigen. Den enda som skulle kunna tävla med Moneybrothers pampfestival är Kristofer Åström med Telling lies, men jag kände att jag ville rösta på en låt som faktiskt har chansen att bli nominerad.
Årets svenska skiva - To die alone
Moneybrother igen. Lite tråkigt kanske, men den här skivan är strået vassare än Ane Bruns A temporary dive som kommer på en hedrande andraplats.
Årets svenska nykomling - Lars Bygdén
Har inte ens hört skivan, bara EP:n som kom i somras. Mest ett inslag av lokalpatriotism och att det faktiskt inte fanns någon enda vettig motkandidat. Jag vägrar rösta på Suburban kids.
Årets utländska artist - Martha Wainwright
Kommentar överflödig
Årets utländska grupp - The White stripes
Nya skivan är inte alls lika bra som den föregående Elephant, men än håller de stilen åtminstone så pass mycket så att det räcker för att de ska få min röst, inte minst när Franz Ferdinands uppföljare var något av en besvikelse.
Årets utländska låt - G.P.T.
Det här var nog det svåraste valet faktiskt. Till slut stod det ändå mellan Martha Wainwrights G.P.T. och storebror Rufus The art teacher. Eftersom ingen av dessa ändå kommer att ha en suck att gå till final så spelar valet mindre roll, egentligen är de kanske likvärdiga.
Årets utländska skiva - Martha Wainwright
Kommentar överflödig
Årets svenska kvinnliga artist - Ane Brun
Jag vet att hon egentligen inte är från Sverige, men hon passerar nog som svensk i omröstningen. Det fanns helt enkelt ingen annan rimlig kandidat att rösta på.
Årets svenska manliga artist - Moneybrother
Ganska givet här också. Det var åtminstone det namn som först dök upp i mitt huvud, och det har inte dykt upp så många andra efteråt heller. Kristofer Åström möjlig kombatant.
Årets svenska grupp - The Barbwires
The Barbwires borde alltid bli årets svenska grupp. Nu blir de inte det, Kent vinner den här kategorin lika säkert som amen i kyrkan. Därför känns just den här kategorin ganska meningslös att rösta i, ungefär som att rösta på socialisterna i det amerikanska presidentvalet.
Årets svenska låt - Blow him back into my arms
Återigen. Den enda som skulle kunna tävla med Moneybrothers pampfestival är Kristofer Åström med Telling lies, men jag kände att jag ville rösta på en låt som faktiskt har chansen att bli nominerad.
Årets svenska skiva - To die alone
Moneybrother igen. Lite tråkigt kanske, men den här skivan är strået vassare än Ane Bruns A temporary dive som kommer på en hedrande andraplats.
Årets svenska nykomling - Lars Bygdén
Har inte ens hört skivan, bara EP:n som kom i somras. Mest ett inslag av lokalpatriotism och att det faktiskt inte fanns någon enda vettig motkandidat. Jag vägrar rösta på Suburban kids.
Årets utländska artist - Martha Wainwright
Kommentar överflödig
Årets utländska grupp - The White stripes
Nya skivan är inte alls lika bra som den föregående Elephant, men än håller de stilen åtminstone så pass mycket så att det räcker för att de ska få min röst, inte minst när Franz Ferdinands uppföljare var något av en besvikelse.
Årets utländska låt - G.P.T.
Det här var nog det svåraste valet faktiskt. Till slut stod det ändå mellan Martha Wainwrights G.P.T. och storebror Rufus The art teacher. Eftersom ingen av dessa ändå kommer att ha en suck att gå till final så spelar valet mindre roll, egentligen är de kanske likvärdiga.
Årets utländska skiva - Martha Wainwright
Kommentar överflödig
fredag, november 18, 2005
Trött man blir: textversionen
Inom kort är jag både hemlös och arbetslös som det ser ut i nuläget. När jag började på lärarprogrammet så talades det vitt och brett om att det fanns jobb i överflöd och att behoven bara skulle öka med åren. Nu har de där åren gått och jag har inte sett till speciellt många jobb alls. Vad hände egentligen?
Min teori är att då alla trodde att lärarutbildning var ett säkert kort för att få arbete så ökade antalet lärarstuderande med ungefär 500 procent på två terminer. Ergo: nu när jag är ute och söker arbete så finns inte den omtalade bristen kvar längre. Nu har jag ju fortfarande någon månad på mig innan situationen blir ohållbar, så det kanske hinner lösa sig innan dess. Om inte så blir det helt enkelt en kärv vår.
Dagens citat kommer från en kvinna som jag hörde på stan. Hon frågade sin man, arbetskamrat eller vad han nu var: "Den där Thomas Nordahl, är det typ Stefan Rehn?" Och jag undrar bara: Vad menade hon? Egentligen?
Jag stod och höll i Born to run-boxen idag. Den kostade 329 kronor och jag var millimeter från att slå till. Men så bestämde jag mig för att låta det bli en belöning åt mig själv istället, att jag får köpa den om jag får in uppsatsen i tid på tisdag. Det ska bli fantastiskt när jag väl har den här hemma. Springsteen med skägg och färdig uppsats, det blir inte mycket bättre än så.
Min teori är att då alla trodde att lärarutbildning var ett säkert kort för att få arbete så ökade antalet lärarstuderande med ungefär 500 procent på två terminer. Ergo: nu när jag är ute och söker arbete så finns inte den omtalade bristen kvar längre. Nu har jag ju fortfarande någon månad på mig innan situationen blir ohållbar, så det kanske hinner lösa sig innan dess. Om inte så blir det helt enkelt en kärv vår.
Dagens citat kommer från en kvinna som jag hörde på stan. Hon frågade sin man, arbetskamrat eller vad han nu var: "Den där Thomas Nordahl, är det typ Stefan Rehn?" Och jag undrar bara: Vad menade hon? Egentligen?
Jag stod och höll i Born to run-boxen idag. Den kostade 329 kronor och jag var millimeter från att slå till. Men så bestämde jag mig för att låta det bli en belöning åt mig själv istället, att jag får köpa den om jag får in uppsatsen i tid på tisdag. Det ska bli fantastiskt när jag väl har den här hemma. Springsteen med skägg och färdig uppsats, det blir inte mycket bättre än så.
Det har varit väldigt mycket
text och få bilder på sistone.
Eftersom det lätt kan se lite
tråkigt ut så slänger jag in
en bild på en karaokekväll
från i våras. Det var tider
det. Se så roligt vi hade:
text och få bilder på sistone.
Eftersom det lätt kan se lite
tråkigt ut så slänger jag in
en bild på en karaokekväll
från i våras. Det var tider
det. Se så roligt vi hade:
torsdag, november 17, 2005
Idrott och kultur
Det finns en hel del människor i det här landet som säger sig uppskatta kultur. Musik, film, teater, konst, sådana saker; sådant som berör, som handlar om livets stora frågor, åtminstone enligt dem själva. Jag ser inget fel i det här, jag tycker själv väldigt mycket om både musik och film. Min skivspelare går för högvarv här hemma nästan hela dagarna och jag brukar se åtminstone ett par filmer i veckan. Gåtan för mig är istället att de här människorna - låt oss kalla dem kulturfascisterna - väldigt,väldigt ofta avskyr alla former av idrott. Det verkar som att de tror att man inte kan kombinera ett kulturintresse med ett idrottsintresse. Jag vill istället hävda att idrott i allra högsta grad ÄR kultur. T.ex.:
De som säger sig uppskatta det dramatiska slutet i Hamlet borde ta sig en titt på VM-kvalmatchen Turkiet-Sverige 2001, eller för den delen Sverige-Rumänien från fotbolls-VM 1994.
De som känner ångesten växa inom sig när de läser Pär Lagerqvist bör rimligtvis kunna finna samma känslor om de ser Jörgen Brinks kollaps i skidstaffeten i VM 2002 och Anders Svenssons stolpskott i fotbolls-VM samma år.
Kort sagt, det enda som skiljer en idrottstävling från en bra bok eller film är att slutet inte redan är färdigskrivet, och att dramatiken alltså blir ännu högre. Det tycker jag att fler borde förstå. Särskilt alla snedluggade kulturfascister.
De som säger sig uppskatta det dramatiska slutet i Hamlet borde ta sig en titt på VM-kvalmatchen Turkiet-Sverige 2001, eller för den delen Sverige-Rumänien från fotbolls-VM 1994.
De som känner ångesten växa inom sig när de läser Pär Lagerqvist bör rimligtvis kunna finna samma känslor om de ser Jörgen Brinks kollaps i skidstaffeten i VM 2002 och Anders Svenssons stolpskott i fotbolls-VM samma år.
Kort sagt, det enda som skiljer en idrottstävling från en bra bok eller film är att slutet inte redan är färdigskrivet, och att dramatiken alltså blir ännu högre. Det tycker jag att fler borde förstå. Särskilt alla snedluggade kulturfascister.
Jag kan se väggen. Den är så nära
Jag orkar inte mer. Det känns som att allting jag skriver just nu bara är skit, en massa meningslös text som jag pressar ur mig bara för att fylla sidorna med ord. Har bara lyckats skriva en dryg sida så här långt idag dessutom. Jag vet att jag kommer att bli färdig till på tisdag kväll, men frågan är vilken kvalitet som texten faktiskt kommer att hålla.
Ibland undrar jag hur journalister egentligen arbetar. Enligt Sundsvalls Tidning så fick Gif Sundsvall i runda slängar fem miljoner kronor för Ali Gerba. Robert Laul på Sportbladet hävdade däremot att summan var cirka tre miljoner. För att försöka reda ut hur siffrorna kunde skilja sig så mycket så skrev jag ett mail till herr Laul och frågade hur det låg till. Svaret jag fick var:
Säg att han då gick för 4 miljoner. Sundsvall brer på lite uppåt, AIK neråt. Eftersom siffrorna inte är offentliga blir det "rimliga antaganden" samt vad
andra klubbar bjudit precis innan och efter.
Helt plötsligt kunde han alltså lägga på en miljon kronor utan vidare. Ägnar sig Sportbladet åt grävande journalistik eller åt gissningslekar? Jag tror personligen att fyra miljoner ligger ganska nära sanningen, om inte AIK har lyckats lura på oss någon halvt avdankad spelare i någon slags bytesaffär, det skulle inte förvåna mig det minsta.
Det vore ju så gott med öl ikväll, men man borde kanske inte...
Ibland undrar jag hur journalister egentligen arbetar. Enligt Sundsvalls Tidning så fick Gif Sundsvall i runda slängar fem miljoner kronor för Ali Gerba. Robert Laul på Sportbladet hävdade däremot att summan var cirka tre miljoner. För att försöka reda ut hur siffrorna kunde skilja sig så mycket så skrev jag ett mail till herr Laul och frågade hur det låg till. Svaret jag fick var:
Säg att han då gick för 4 miljoner. Sundsvall brer på lite uppåt, AIK neråt. Eftersom siffrorna inte är offentliga blir det "rimliga antaganden" samt vad
andra klubbar bjudit precis innan och efter.
Helt plötsligt kunde han alltså lägga på en miljon kronor utan vidare. Ägnar sig Sportbladet åt grävande journalistik eller åt gissningslekar? Jag tror personligen att fyra miljoner ligger ganska nära sanningen, om inte AIK har lyckats lura på oss någon halvt avdankad spelare i någon slags bytesaffär, det skulle inte förvåna mig det minsta.
Det vore ju så gott med öl ikväll, men man borde kanske inte...
onsdag, november 16, 2005
Silly season, del 3
Nu börjar säsongen bli silly på allvar. Först så går AIK ut på sin hemsida och hävdar att Ali Gerba är klar för klubben och alltså lämnar Gif Sundsvall, något som både Svenskafans.com och Sundsvalls Tidning sväljer med hull och hår. Bara en stund senare kommer en dementi på Giffarnas hemsida, Gerba är alltså inte klar för AIK, utan de båda klubbarna har endast kommit fram till en muntlig överenskommelse om ett eventuellt transferbelopp. Gerba och Gnaget har alltså inte kommit överens om någonting ännu. Även om risken är stor att Ali kommer att husera på Råsunda nästa säsong så är det inte ett enda papper påskrivet ännu. Jag hoppas nu bara att Gif har en rejäl övergångssumma att håva in om affären går i lås. Om Urban Hagblom håller ord så bör summan vara åtminstone fem miljoner kronor, något som jag dock tvivlar en hel del på.
På nyförvärvsfronten är det däremot lika stilla som tidigare. De namn som nämnts med störst seriositet är Andreas Ingel från Boden och Johan Patriksson från Ljungskile, inte direkt några namn som får mig att hoppa upp och ner av förväntan. Enligt mina beräkningar så bör klubben, med Gerba-affären inräknad, fått in cirka 10 miljoner kronor i spelaraffärer det senaste året, utan att själva ha gjort några värvningar som kan ha kostat särskilt mycket. Med de pengarna så måste det rimligen gå att få tag på mer spännande namn än Ingel och Patriksson, annars så är jag rädd att vägen mot Allsvenskan kommer att bli allt annat än spikrak. Det bör ju till exempel ha varit ett gyllene läge att lyckas snåla åt sig en av mina favoriter, Mats Rubarth, i utbyte mot Gerba.
Nyförvärv jag vill se:
1. Mats Rubarth - Olofsson givne ersättare.
2. Mattias Florén - Vore kanon om Mattias Nylund försvinner
3. Erik Johansson - Hävdar fortfarande att han borde vara möjlig att lösa
4. Figo - Verkar av någon outgrundlig anledning fortfarande inte speciellt sugen
5. Jonas Staaf - Comeback!
På nyförvärvsfronten är det däremot lika stilla som tidigare. De namn som nämnts med störst seriositet är Andreas Ingel från Boden och Johan Patriksson från Ljungskile, inte direkt några namn som får mig att hoppa upp och ner av förväntan. Enligt mina beräkningar så bör klubben, med Gerba-affären inräknad, fått in cirka 10 miljoner kronor i spelaraffärer det senaste året, utan att själva ha gjort några värvningar som kan ha kostat särskilt mycket. Med de pengarna så måste det rimligen gå att få tag på mer spännande namn än Ingel och Patriksson, annars så är jag rädd att vägen mot Allsvenskan kommer att bli allt annat än spikrak. Det bör ju till exempel ha varit ett gyllene läge att lyckas snåla åt sig en av mina favoriter, Mats Rubarth, i utbyte mot Gerba.
Nyförvärv jag vill se:
1. Mats Rubarth - Olofsson givne ersättare.
2. Mattias Florén - Vore kanon om Mattias Nylund försvinner
3. Erik Johansson - Hävdar fortfarande att han borde vara möjlig att lösa
4. Figo - Verkar av någon outgrundlig anledning fortfarande inte speciellt sugen
5. Jonas Staaf - Comeback!
Nu jävlar Svante!
Det nya livet går ganska hyggligt får jag säga. Träningen har fått stå tillbaka lite på grund av en ganska intensiv skolperiod, men att sköta studierna är ju också det en del i ett bra leverne. Ikväll kanske jag till och med kommer att ta mig iväg till gymmet dock, så nu är jag verkligen igång på allvar.
Det var en dam framför mig i kassan igår som köpte Skotte. Hon såg inte ens ut att skämmas för sig. Men det finns alltid människor utan samvete, sådana som slänger upp sin Fib-Aktuellt på disken, skrocker lite och säger något i stil med att "Ja du, nu ska det hem och spelas ljuva melodier på skinnflöjten."
Det är ju trots allt så tydligt att de flesta som köper Skotte fortfarande gör det i smyg.
Nu ska jag återgå till uppsatsen. Jag siktar på att bli nästan klar före helgen, så att jag åtminstone kan ta det lugnt med gott samvete. För ta det lugnt kommer jag garanterat att göra i vilket fall som helst. En så bra människa så att jag arbetar på helgerna har jag fortfarande inte blivit, men i det fallet kan jag ju alltid åberopa tredje budet.
Det var en dam framför mig i kassan igår som köpte Skotte. Hon såg inte ens ut att skämmas för sig. Men det finns alltid människor utan samvete, sådana som slänger upp sin Fib-Aktuellt på disken, skrocker lite och säger något i stil med att "Ja du, nu ska det hem och spelas ljuva melodier på skinnflöjten."
Det är ju trots allt så tydligt att de flesta som köper Skotte fortfarande gör det i smyg.
Nu ska jag återgå till uppsatsen. Jag siktar på att bli nästan klar före helgen, så att jag åtminstone kan ta det lugnt med gott samvete. För ta det lugnt kommer jag garanterat att göra i vilket fall som helst. En så bra människa så att jag arbetar på helgerna har jag fortfarande inte blivit, men i det fallet kan jag ju alltid åberopa tredje budet.
tisdag, november 15, 2005
Da Vinci Mode!
Da Vinci Mode! Raskenstam, släng dig i väggen. Här har vi folk som vet hur man lurar till sig pengar. Da Vinci Mode! Hur gick snacket när de kom fram till den skivan?
-Ja, du vet. Den här boken, Da Vinci Code, den har ju sålt rätt bra. Så vad sägs om att vi gör en skiva som lätt kan förknippas med den boken?
-Hmm.. jag gillar idén, men vad ska vi ha för musik på den skivan? Klassisk musik säljer ju inte så bra.
-Det är bara att vi tar lite stämningsfull musik. Släng in några sådana där Gregoriankörer, sånt har fungerat förr.
Det är just det som är det horribla. Låtarna på skivan har absolut ingen anknytning till Da Vinci, om de har det så har jag missat den kopplingen totalt. Jag skulle hellre köpa alla skivor som låtarna ligger på i original än att köpa Da Vinci Mode. Det skulle kosta bra mycket mer pengar, men jag skulle åtminstone få behålla min själ.
De hade någon slags enkätundersökning på Ekonomikum igår. Man skulle svara på ett antal frågor om sin hälsa. En fråga löd: Finns det någonting i ditt övriga liv som påverkar din hälsa negativt? Flickvän saknas; skrev jag. Vete sjutton om det är helt sant, men det såg åtminstone fint ut på papperet.
-Ja, du vet. Den här boken, Da Vinci Code, den har ju sålt rätt bra. Så vad sägs om att vi gör en skiva som lätt kan förknippas med den boken?
-Hmm.. jag gillar idén, men vad ska vi ha för musik på den skivan? Klassisk musik säljer ju inte så bra.
-Det är bara att vi tar lite stämningsfull musik. Släng in några sådana där Gregoriankörer, sånt har fungerat förr.
Det är just det som är det horribla. Låtarna på skivan har absolut ingen anknytning till Da Vinci, om de har det så har jag missat den kopplingen totalt. Jag skulle hellre köpa alla skivor som låtarna ligger på i original än att köpa Da Vinci Mode. Det skulle kosta bra mycket mer pengar, men jag skulle åtminstone få behålla min själ.
De hade någon slags enkätundersökning på Ekonomikum igår. Man skulle svara på ett antal frågor om sin hälsa. En fråga löd: Finns det någonting i ditt övriga liv som påverkar din hälsa negativt? Flickvän saknas; skrev jag. Vete sjutton om det är helt sant, men det såg åtminstone fint ut på papperet.
måndag, november 14, 2005
En skendemokratisk process
Zlatan fick sin Guldboll, jag slipper bojkotta Aftonbladet för resten av mitt liv. Alla är med andra ord nöjda och glada (möjligen med undantag för Tobias Linderoth, men jag tror nog att han hade räknat med att bli utan boll i år).
Henke Larsson hade skickat sin gamle tränare från Högaborg för att ta emot priset som tidernas guldbollvinnare, det var stort av honom. Däremot är det allt för tydligt att sådana där tittaromröstningar bara leder till att ungdomar mellan 10-15 år får en alldeles för stor röst i sammanhanget. Finns det någon över tjugo år som på allvar anser Henke Larsson vara Sveriges bäste fotbollsspelare någonsin? Folket har alldeles för mycket att säga till om i dessa dagar, samma typer av horribla beslut har vi sett fattas år efter år i Melodifestivalen. Med fler sakkunniga som bildar en jury skulle mycket obehag kunna undvikas. Det är möjligt att jag låter som Platon eller någon ännu värre, men problemet i sig är inte folks oförstånd utan deras bristande deltagande. Vi får en slags skendemokrati, där bara en eller ett fåtal grupper, till exempel ungdomar, utnyttjar sin röst.
Godmorgon alla barn på SVT kan vara bland det sjukaste program jag någonsin har sett, sjukt på ett genialt sätt alltså. Synd att jag missade det första avsnittet, men det kanske går att få tag på på något vis, för den som inte har lite för många skrupler.
En tjomme på Gif Sundsvalls supporterklubb Patronernas forum har en bild på Jonas Staaf som avatar, det är det största jag har sett på länge. Undrar bara vad Staaf själv har att säga om saken? Han är inte direkt den största Gif-supporter jag känner.
Guldbollen
Första dagen av det nya livet har gått hyggligt. Jag gjorde en nätt kostomläggning; mer grönsaker, mindre fett. Motionen uteblev däremot, jag har alldeles för mycket att göra i skolan för att ha tid eller ork med alltför mycket just nu. Kanske kan bli en promenad senare ikväll.
Det är Fotbollsgalan på TV4 om tio minuter. Till och med Ralf Edström tycker att Zlatan ska ha Guldbollen, Ralf Edström! Jag har aldrig hört honom säga ett gott ord om Ibrahimovic någonsin tidigare. Om Aftonbladet ger den till någon annan än Zlatan så lovar jag dyrt och heligt att aldrig i hela mitt liv köpa ett enda nummer av tidningen och inte ta någonting jag läser där på allvar.
Jag har insett att min listning av godispreferenser inte var helt genomtänkt. Min stora mening med inlägget var dock att föra fram Bridgeblandning som det ohotade pensionärsgodiset nummer ett. Den andra listningen kan alltså tas med en nypa salt.
Det är Fotbollsgalan på TV4 om tio minuter. Till och med Ralf Edström tycker att Zlatan ska ha Guldbollen, Ralf Edström! Jag har aldrig hört honom säga ett gott ord om Ibrahimovic någonsin tidigare. Om Aftonbladet ger den till någon annan än Zlatan så lovar jag dyrt och heligt att aldrig i hela mitt liv köpa ett enda nummer av tidningen och inte ta någonting jag läser där på allvar.
Jag har insett att min listning av godispreferenser inte var helt genomtänkt. Min stora mening med inlägget var dock att föra fram Bridgeblandning som det ohotade pensionärsgodiset nummer ett. Den andra listningen kan alltså tas med en nypa salt.
söndag, november 13, 2005
Pensionärsgodis
Hur kommer det sig att man tycker om olika slags godis beroende på vilken generation man tillhör? Jag har knappt någonsin sett en person över 50 år köpa en Snickers eller en Twix. Ungefär så här kan jag tänka mig att godispreferenserna ser ut i olika åldrar:
5-20: Snickers, Twix, gelégodis
20-35: sura nappar, saltlakrits, mörk choklad
35-50: choklad med nötter, winegums
50+: Bridgeblandning, godtycklig spritfylld choklad
Bridgeblandning är det mest utpräglade pensionärsgodis jag vet. Man skulle kunna tro att blandningens existens var lika hotad som Skottes, om det inte var för det faktum att var och varannan pensionär har minst ett par påsar hemma i skafferiet. Varför just Bridgeblandning? Kan det ha att göra med att det är ett godis som är lätt att hälla upp i en skål och bjuda
på vid eventuella besök?
För övrigt kommer jag ihåg när Twix hette Raider, jag förstår inte namnbytet. Den allra bästa perioden var i slutskedet av Raider-epoken, då texten "Internationally known as Twix" fanns att läsa på omslagspapperet. Förpackningen såg exakt likadan ut som utomlands, med skillnad för namnet som bokstäverna formade. Snacka om att underskatta utländska turisters
intelligens.
5-20: Snickers, Twix, gelégodis
20-35: sura nappar, saltlakrits, mörk choklad
35-50: choklad med nötter, winegums
50+: Bridgeblandning, godtycklig spritfylld choklad
Bridgeblandning är det mest utpräglade pensionärsgodis jag vet. Man skulle kunna tro att blandningens existens var lika hotad som Skottes, om det inte var för det faktum att var och varannan pensionär har minst ett par påsar hemma i skafferiet. Varför just Bridgeblandning? Kan det ha att göra med att det är ett godis som är lätt att hälla upp i en skål och bjuda
på vid eventuella besök?
För övrigt kommer jag ihåg när Twix hette Raider, jag förstår inte namnbytet. Den allra bästa perioden var i slutskedet av Raider-epoken, då texten "Internationally known as Twix" fanns att läsa på omslagspapperet. Förpackningen såg exakt likadan ut som utomlands, med skillnad för namnet som bokstäverna formade. Snacka om att underskatta utländska turisters
intelligens.
Gått under
Jag är helt färdig, slut som artist, finito, kalla det vad ni vill, men jag känner mig redo att närsomhelst bara kraschlanda i sängen och inte kliva upp på åtminstone ett par dygn. Jag kan inte leva så här längre, det osunda levernet börjar sakta men säkert få ett ansikte som känns alldeles för bekant.
Imorgon ska allt förändras. Jag har ordnat med det mesta. Inhandlat nya löparskor, fyllt kylskåpet med nyttig mat och ställt väckarklockan på 07:00. Från och med imorgon så ska jag bli en sund och effektiv människa. Till och med jag själv tror att det mycket väl kan gå åt skogen, men det ska bli spännande att försöka. Jag behöver all energi jag kan få för att orka med slutspurten av höstterminen, det är en hel del som måste ordnas.
►Semikolon används, så vitt jag vet, som ett slags mellanting mellan punkt och komma, alltså där man inte riktigt vill avsluta en mening, men där man tycker sig behöva ett kraftigare skiljetecken än ett futtigt komma. Jag
använder mig av det ganska ofta, förmodligen felanvänder jag det också ganska ofta, men eftersom så få har koll på hur reglerna för semikolon är så kommer jag undan med det.
Bra låt: Hometown Waltz av och med Rufus Wainwright. Bästa popmusikvalsen sedan Elliott Smiths Waltz #2
Gott om fantasi är det ont om.
Imorgon ska allt förändras. Jag har ordnat med det mesta. Inhandlat nya löparskor, fyllt kylskåpet med nyttig mat och ställt väckarklockan på 07:00. Från och med imorgon så ska jag bli en sund och effektiv människa. Till och med jag själv tror att det mycket väl kan gå åt skogen, men det ska bli spännande att försöka. Jag behöver all energi jag kan få för att orka med slutspurten av höstterminen, det är en hel del som måste ordnas.
►Semikolon används, så vitt jag vet, som ett slags mellanting mellan punkt och komma, alltså där man inte riktigt vill avsluta en mening, men där man tycker sig behöva ett kraftigare skiljetecken än ett futtigt komma. Jag
använder mig av det ganska ofta, förmodligen felanvänder jag det också ganska ofta, men eftersom så få har koll på hur reglerna för semikolon är så kommer jag undan med det.
Bra låt: Hometown Waltz av och med Rufus Wainwright. Bästa popmusikvalsen sedan Elliott Smiths Waltz #2
Gott om fantasi är det ont om.
Vin i ensamheten
Jag såg precis det senaste avsnittet av Gilmore Girls och drog i mig en flaska vin, och jag undrar bara; vad var det bra för? Vinet alltså, Gilmore var bra.
Gilmore Girls: Bra avsnitt. Jess var tillbaka, honom har man inte sett till på en smärre evighet. Om jag fick bestämma så skulle Rory lämna Logan snarast och gå tillbaka till Jess, han är betydligt coolare.
Vinet: Inget vidare. Det var ett argentinskt vin, Santa Ana Malbec-Shiraz med artikelnummer 2033. Det kostade 70 spänn. För de pengarna kan man få tag på bättre grejor, så slösa inte bort det. Det kan även vara så att jag inte är någon Shirazkille, det är inte helt lätt att svara på i dagsläget.
Nu: Antagligen sömn, därav det onödiga i vindrickandet.
Gilmore Girls: Bra avsnitt. Jess var tillbaka, honom har man inte sett till på en smärre evighet. Om jag fick bestämma så skulle Rory lämna Logan snarast och gå tillbaka till Jess, han är betydligt coolare.
Vinet: Inget vidare. Det var ett argentinskt vin, Santa Ana Malbec-Shiraz med artikelnummer 2033. Det kostade 70 spänn. För de pengarna kan man få tag på bättre grejor, så slösa inte bort det. Det kan även vara så att jag inte är någon Shirazkille, det är inte helt lätt att svara på i dagsläget.
Nu: Antagligen sömn, därav det onödiga i vindrickandet.
lördag, november 12, 2005
Ett klargörande
En fråga som vi väl alla har ställt oss är vilket är egentligen Bruce Springsteens bästa album. Själv har jag länge trott mig veta att debuten Greetings from Asbury Park N.J. är bäst, men eftersom alla de fyra första skivorna är stora mästerverk så har jag ibland funderar över om det verkligen är så. För att försöka reda ut detta på ett enkelt sätt så har jag nu listat de femton bästa av Bossens låtar, och sedan helt enkelt räknat ihop vilket album som har flest representanter på listan. Metoden skulle förmodligen få vilken statistiker som helst att börja gråta som ett litet barn som precis tappat sin glasstrut på övergångsstället och fått den mosad av en långtradare, men på min blogg så är det mina metoder och regler som gäller. Här följer alltså de femton låtar jag helst skulle se på en Best of-samling:
1. Spirit in the night
2. Thunder road
3. Kitty's back
4. Blinded by the light
5. Badlands
6. Rosalita (come out tonight)
7. Jungleland
8. The E street shuffle
9. Nebraska
10. The river
11. Born to run
12. 4th of July, Asbury park (Sandy)
13. Darkness on the edge of town
14. Dancing in the dark
15. For you
Resultatet blir att The wild, the innocent & the E street shuffle har inte mindre än fyra låtar med på listan, tätt följd av Greetings from Asbury Park N.J. och Born to run, vilka kan stoltsera med tre vardera. Längre ner så har Darkness on the edge of town två, och The river, Born in the USA samt Nebraska varsin låt med. Så nu är det alltså en gång för alla utrett vilket album som., åtminstone i mina öron är det allra vackraste.
1. Spirit in the night
2. Thunder road
3. Kitty's back
4. Blinded by the light
5. Badlands
6. Rosalita (come out tonight)
7. Jungleland
8. The E street shuffle
9. Nebraska
10. The river
11. Born to run
12. 4th of July, Asbury park (Sandy)
13. Darkness on the edge of town
14. Dancing in the dark
15. For you
Resultatet blir att The wild, the innocent & the E street shuffle har inte mindre än fyra låtar med på listan, tätt följd av Greetings from Asbury Park N.J. och Born to run, vilka kan stoltsera med tre vardera. Längre ner så har Darkness on the edge of town två, och The river, Born in the USA samt Nebraska varsin låt med. Så nu är det alltså en gång för alla utrett vilket album som., åtminstone i mina öron är det allra vackraste.
fredag, november 11, 2005
Ny tränare
Det blir David Wilson som tränar Gif Sundsvall nästa år. Det stora namnet uteblev helt, och ingen ur klubbledningen har ens kommenterat de ihärdiga ryktena. Det är lite tråkigt, Wilson är inte direkt något namn som kommer att få fotbollsfebern i Sundsvall att stiga fram till premiären, men jag tänker vara försiktig med att döma ut honom innan jag har sett vad han faktiskt kan. Han är åtminstone ganska ung, 36 år, och faktum är att jag hellre ser honom än ett mer meriterat namn som Cratz eller Mats Jingblad, vilka snart har roterat omkring i varenda allsvensk klubb. Å andra sidan så tyckte jag väl ungefär likadant förra året, när Halvorsen dök upp, och hur det gick syns alldeles för tydligt i 2006 års seriesystem. Men en sådan miss kan väl inte ens Sundsvall göra två år i rad?
►Vem var det som spred ut ryktet om en stortränare? Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det fanns något som helst fog för påståendet. Varför kan inte klubben kommentera det hela?
Det kommer att bli anfallsbrist inom kort. Så vitt jag har förstått det så är i stort sett alla klubbens anfallare (Gerba, Dahlberg, Wallerstedt, Brännström) på väg bort. Dags att värva? Rubarth? Erik J? Vem som helst som inte kommer från godtycklig division 2-klubb och uppenbarligen inte håller måttet på högre nivå?
►För övrigt så har Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle gått om Martha Wainwright i antal lyssningstimmar den här veckan. Precis som i idrotten så kommer de i sanning stora mästarna alltid tillbaka.
►Vem var det som spred ut ryktet om en stortränare? Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det fanns något som helst fog för påståendet. Varför kan inte klubben kommentera det hela?
Det kommer att bli anfallsbrist inom kort. Så vitt jag har förstått det så är i stort sett alla klubbens anfallare (Gerba, Dahlberg, Wallerstedt, Brännström) på väg bort. Dags att värva? Rubarth? Erik J? Vem som helst som inte kommer från godtycklig division 2-klubb och uppenbarligen inte håller måttet på högre nivå?
►För övrigt så har Springsteens The wild, the innocent & the E-street shuffle gått om Martha Wainwright i antal lyssningstimmar den här veckan. Precis som i idrotten så kommer de i sanning stora mästarna alltid tillbaka.
Chokladmysteriet
Eftersom jag är en notorisk chokladmissbrukare så brukar jag ganska ofta sluta framför godishyllan när jag är och handlar. En yoghurt, några tomater, ett paket knäckebröd och en chokladkaka är ingen ovanlig kombination i min varukorg. Oftast blir det vanlig mjölkchoklad, ibland blir det någon slags bit som Snickers eller Twix. Alla jag känner jobbar likadant. Snickers, Twix, eventuellt Bounty eller Mars. Det underliga är att det även finns andra sorter i godishyllan, sorter som hjärnan automatiskt tycks sortera bort. Den sort jag främst tänker på är Skotte - mörk choklad med russin - men även Pigall sorterar jag in här.
Jag förstår inte varför de här sorterna fortfarande finns kvar i sortimentet, finns det någon enda människa som köper Skotte? Okej, jag kan föreställa mig att tant Agda, 94 år, kanske har det som favoritgodis, men så vitt jag vet så finns det ingen lag om att allas intressen på chokladfronten måste tillgodoses. Med andra ord så borde sorter som inte är tillräckligt populära ganska snabbt rensas bort från hyllorna. Slutsatsen blir alltså att det trots allt måste finnas tillräckligt många människor som köper Skotte för att tillverkaren ska ha ett intresse av att fortsätta tillverka den; så var finns alla de här skotteälskarna? Är de kanske som porrköparna, så att de skamset och diskret snabbt smusslar ner sin chokladbit i innerfickan, eller är de möjligen koncentrerade till en enda stad, där jag aldrig har varit? Kan det vara så att 95% av Sveriges skottekonsumtion sker i Karlskrona? Om någon har svaret på vilka de mystiska skotteköparna är så vore jag tacksam för att få veta mer om det.
Om Skotte faktiskt skulle försvinna så är jag övertygad om att det om tio år skulle finnas en uppsjö av människor som hävdade att Skotte faktiskt var deras favoritgodis och att det var en stor skandal att företaget slutade med den. Det finns gamla gubbar även i godisvärlden.
Jag förstår inte varför de här sorterna fortfarande finns kvar i sortimentet, finns det någon enda människa som köper Skotte? Okej, jag kan föreställa mig att tant Agda, 94 år, kanske har det som favoritgodis, men så vitt jag vet så finns det ingen lag om att allas intressen på chokladfronten måste tillgodoses. Med andra ord så borde sorter som inte är tillräckligt populära ganska snabbt rensas bort från hyllorna. Slutsatsen blir alltså att det trots allt måste finnas tillräckligt många människor som köper Skotte för att tillverkaren ska ha ett intresse av att fortsätta tillverka den; så var finns alla de här skotteälskarna? Är de kanske som porrköparna, så att de skamset och diskret snabbt smusslar ner sin chokladbit i innerfickan, eller är de möjligen koncentrerade till en enda stad, där jag aldrig har varit? Kan det vara så att 95% av Sveriges skottekonsumtion sker i Karlskrona? Om någon har svaret på vilka de mystiska skotteköparna är så vore jag tacksam för att få veta mer om det.
Om Skotte faktiskt skulle försvinna så är jag övertygad om att det om tio år skulle finnas en uppsjö av människor som hävdade att Skotte faktiskt var deras favoritgodis och att det var en stor skandal att företaget slutade med den. Det finns gamla gubbar även i godisvärlden.
onsdag, november 09, 2005
Blåst på konfekten
Allt håller på att gå åt skogen.
Helt plötsligt så verkar alla rykten hit och dit mest vara osanningar. I dagens Sundsvalls Tidning sägs att Wilson är nära ett kontrakt och att han förmodligen tar med sig sin assisterande tränare från förra säsongen. Det enda som man nu har att hoppas på är ett citat av Urban Hagblom i samma artikel: "Vi ska ha en huvudtränare och en assisterande tränare. "Vi har ett huvudspår och vi följer den plan som vi har haft, det vill säga att vara klara i mitten på november."
Något vagt. Hela världen vet ju att Wilson är aktuell och att parterna träffats, senast igår, så varför vägrar Urban att nämna några namn? Dock känns det här mest som att gripa efter tunna små halmstrån som blåser omkring i orkanvindar.
Jag vill inte ha Wilson längre. Jag vet att jag var positiv för någon vecka sedan, men har man blivit lovad champagne så känns öl inte särskilt roligt längre, även om det kanske hade smakat gott annars. Jag har gått och fantiserat ihop det ena namnet efter det andra hemma på kammaren, och sedan landar det i någon engelsman som man aldrig har hört talas om. Jag har helt enkelt lärt mig förstå hur de stackarna som tippar nobelpristagare känner sig.
Jag hittade för övrigt en intressant detalj på Gif Sundsvalls hemsida igår. Under rubriken "Gif-fakta, allt du behöver veta om föreningen hittar du här" så står... ingenting. Det är helt blankt, en tom, vit sida. Till och med de ansvariga har givit upp alltså. Det känns inte speciellt förtroendeingivande.
Helt plötsligt så verkar alla rykten hit och dit mest vara osanningar. I dagens Sundsvalls Tidning sägs att Wilson är nära ett kontrakt och att han förmodligen tar med sig sin assisterande tränare från förra säsongen. Det enda som man nu har att hoppas på är ett citat av Urban Hagblom i samma artikel: "Vi ska ha en huvudtränare och en assisterande tränare. "Vi har ett huvudspår och vi följer den plan som vi har haft, det vill säga att vara klara i mitten på november."
Något vagt. Hela världen vet ju att Wilson är aktuell och att parterna träffats, senast igår, så varför vägrar Urban att nämna några namn? Dock känns det här mest som att gripa efter tunna små halmstrån som blåser omkring i orkanvindar.
Jag vill inte ha Wilson längre. Jag vet att jag var positiv för någon vecka sedan, men har man blivit lovad champagne så känns öl inte särskilt roligt längre, även om det kanske hade smakat gott annars. Jag har gått och fantiserat ihop det ena namnet efter det andra hemma på kammaren, och sedan landar det i någon engelsman som man aldrig har hört talas om. Jag har helt enkelt lärt mig förstå hur de stackarna som tippar nobelpristagare känner sig.
Jag hittade för övrigt en intressant detalj på Gif Sundsvalls hemsida igår. Under rubriken "Gif-fakta, allt du behöver veta om föreningen hittar du här" så står... ingenting. Det är helt blankt, en tom, vit sida. Till och med de ansvariga har givit upp alltså. Det känns inte speciellt förtroendeingivande.
tisdag, november 08, 2005
Samhällets förfall
Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå åt helvete med det här samhället inom en överskådlig framtid. Som vanligt då jag kommer med övertygelser så har jag inte heller den här gången några vidare belägg för det, däremot så kan jag visa lite på hur det ser ut med de som skapar samhället, medborgarna. Se här bara:
Från tidernas begynnelse fram till för ungefär 150 år sedan så existerade knappt barndomen som idé. De små människorna fick studera latin och matematik så snart de slutat amma och kunde vid 14 tala 18 språk samtidigt. De mindre priviligierade, de som inte fötts på slott och herresäten, fick fatta plogen eller hjälpa till att baka bröd till middagen. Inte något vidare roligt samhälle alltså, men arbeta var något som folk visste hur man gjorde.
Mellan ungefär 1850-1950 så hade barndomen dykt upp. Barnen tilläts leka och ha roligt, de fick gå i skolan under vettiga förhållanden och kanske tilläts äta en karamell då och då. Dock gränsade barndomen omedelbart till vuxenheten. Det som kallas ungdomar existerade visserligen, men även om man gick ut på dans då och då så fick ungdomarna ändå från och med 13-14 års ålder börja förtjäna sitt eget uppehälle, till exempel på någon fabrik eller som butiksbiträde.
Från och med mina föräldrars generation så fick ungdomen ett uppsving. Det uppstod en hel ungdomskultur med Beatles, LSD och fritt sex. Alla mellan 15-25 jublade medan den äldre generationen bekymrat stod vid sidan av och ruskade på huvudet. Ändå kunde de väl knappast ana vad som komma skulle. Mina föräldrars generation tog sig ändå i kragen någonstans runt 25, tyckte väl att det var dags att bli vuxna och dra sitt strå till stacken.
Men nu kommer problemet. Den generation som jag själv tillhör har spårat ur helt. Plötsligt har ungdomsåren förlängts från 25 till obestämbar. "Man är så gammal som man känner sig" har blivit ett mantra som kan komma att få ödesdigra följder. Helt plötsligt syns 35-åringar ogenerat dansa på klubbarna sena vardagkvällar och att vara singel vid samma ålder är mer regel än undantag. Jag bävar för vad som kommer ske om trenden fortsätter. Om ett par generationer kommer det då att vara legio att helst inte skaffa några barn alls, absolut inte före 40-strecket, och ungdomsstrecket kommer att dras någonstans vid nuvarande pensionsålder. Jag kan riktigt höra hur de gamla landsfäderna och statsbyggarna roterar i sina gravar.
Från tidernas begynnelse fram till för ungefär 150 år sedan så existerade knappt barndomen som idé. De små människorna fick studera latin och matematik så snart de slutat amma och kunde vid 14 tala 18 språk samtidigt. De mindre priviligierade, de som inte fötts på slott och herresäten, fick fatta plogen eller hjälpa till att baka bröd till middagen. Inte något vidare roligt samhälle alltså, men arbeta var något som folk visste hur man gjorde.
Mellan ungefär 1850-1950 så hade barndomen dykt upp. Barnen tilläts leka och ha roligt, de fick gå i skolan under vettiga förhållanden och kanske tilläts äta en karamell då och då. Dock gränsade barndomen omedelbart till vuxenheten. Det som kallas ungdomar existerade visserligen, men även om man gick ut på dans då och då så fick ungdomarna ändå från och med 13-14 års ålder börja förtjäna sitt eget uppehälle, till exempel på någon fabrik eller som butiksbiträde.
Från och med mina föräldrars generation så fick ungdomen ett uppsving. Det uppstod en hel ungdomskultur med Beatles, LSD och fritt sex. Alla mellan 15-25 jublade medan den äldre generationen bekymrat stod vid sidan av och ruskade på huvudet. Ändå kunde de väl knappast ana vad som komma skulle. Mina föräldrars generation tog sig ändå i kragen någonstans runt 25, tyckte väl att det var dags att bli vuxna och dra sitt strå till stacken.
Men nu kommer problemet. Den generation som jag själv tillhör har spårat ur helt. Plötsligt har ungdomsåren förlängts från 25 till obestämbar. "Man är så gammal som man känner sig" har blivit ett mantra som kan komma att få ödesdigra följder. Helt plötsligt syns 35-åringar ogenerat dansa på klubbarna sena vardagkvällar och att vara singel vid samma ålder är mer regel än undantag. Jag bävar för vad som kommer ske om trenden fortsätter. Om ett par generationer kommer det då att vara legio att helst inte skaffa några barn alls, absolut inte före 40-strecket, och ungdomsstrecket kommer att dras någonstans vid nuvarande pensionsålder. Jag kan riktigt höra hur de gamla landsfäderna och statsbyggarna roterar i sina gravar.
måndag, november 07, 2005
Silly season, del 2
Det är svårt att bli riktigt klok på tränarkarusellen i Gif Sundsvall. Först är de i kontakt med David Wilson, en etablerad tränare i Superettan som förde Ljungskile till fjärdeplatsen föregående säsong, allt verkar frid och fröjd. Några dagar senare så deklarerar Anders Högman, som tidigare sagt att han ska stanna kvar som assisterande tränare, att han hoppar av. Ungefär samtidigt så börjar rykten snurra på diverse diskussionsforum att Wilson främst är aktuell för positionen som assisterande tränare och att "ett mycket stort namn är på gång". Det här ryktet tycks nu bekräftas av allt fler, men samtidigt har ingenting nämnts i media och från klubben hörs inte ett knyst. Det enda som jag har hört från offentligt håll är att Urban Hagblom sagt att "det rör sig om en process med flera namn inblandade, och vi har inte bråttom".Det färskaste ryktet säger nu att det rör sig om "en tränare som bor i Stockholm och har stora meriter."
David Wilson. Aktuell?
Jag orkar snart inte längre. Kan de inte bara ordna upp allting lite snabbt? Innan fredag har det sagts, men det där känns ju tämligen godtyckligt.
Mattias Nylund åkte aldrig över och hälsade på hos QPR heller, betyder det att han är så pass intresserad av den nye tränaren att han överväger en fortsättning? I en drömvärld kanske, men knappast i den värld vi vistas i just nu.
Förmodligen lär allt spricka i slutändan vilket som. Jag har alldeles för många bittra erfarenheter för att ropa hej innan ån är passerad.
Annars är allting ungefär som förut. AIK tycks vilja värva Ali Gerba, men efter värvningen av Batan kanske de är något mindre angelägna. Nylund och Wallerstedt sägs ha klausuler, men detta förnekas ivrigt av styrelsen. Jag förstår bara inte varför styrelsen skulle ljuga om en sådan sak. Om de säljs så kommer det ju ändå fram och då resulterar det bara i supportrarnas minskade förtroende.
Men vem är egentligen den mystiske tränaren? Tips mottages tacksamt.
David Wilson. Aktuell?Jag orkar snart inte längre. Kan de inte bara ordna upp allting lite snabbt? Innan fredag har det sagts, men det där känns ju tämligen godtyckligt.
Mattias Nylund åkte aldrig över och hälsade på hos QPR heller, betyder det att han är så pass intresserad av den nye tränaren att han överväger en fortsättning? I en drömvärld kanske, men knappast i den värld vi vistas i just nu.
Förmodligen lär allt spricka i slutändan vilket som. Jag har alldeles för många bittra erfarenheter för att ropa hej innan ån är passerad.
Annars är allting ungefär som förut. AIK tycks vilja värva Ali Gerba, men efter värvningen av Batan kanske de är något mindre angelägna. Nylund och Wallerstedt sägs ha klausuler, men detta förnekas ivrigt av styrelsen. Jag förstår bara inte varför styrelsen skulle ljuga om en sådan sak. Om de säljs så kommer det ju ändå fram och då resulterar det bara i supportrarnas minskade förtroende.
Men vem är egentligen den mystiske tränaren? Tips mottages tacksamt.
En plats där tiden stått stilla
Det finns en plats där tiden står stilla. Trots att omvärlden är under ständig förvandling så tycks invånarna på den här platsen isolerade från nästan alla typer av förändringar.
Jag vet vad ni tänker; Tyskland. Det finns en poäng i det också, men det var inte vad jag syftade på, mina tankar låg snarare på Ekonomikum i Uppsala, glidarkulturens högborg inom Uppsala Universitet.
Ekonomikum, tillflyktsort för hundratals sköna lirare
Nu har jag börjat vistas där igen för att på något sätt försöka vara en bra människa och reda upp mina studier och jag upptäckte genast att de gamla grekerna hade fel, hela begreppet Panta rei är missvisande. På Ekonomikum har nämligen ingenting förändrats. Killarna har fortfarande exakt samma kläder, möjligen har färgkoderna förändrats något, men det är i så fall ingenting avgörande, bara för att man byter ut ett par av mittbackarna så slutar man inte spela 4-4-2.
Jag vill vara lite feg och reservera mig för att stagneringen även kan bero på mitt otränade öga. Det skulle kunna vara så att modet har genomgått stora förändringar, bara det att jag inte ser det. En Ebba von Sydow i samma situation kanske skulle kunna peka ut en hel del nymodigheter. Men om det nu inte är så, så vill jag bara hoppas att den ekonomiska utvecklingen inte ser ut på samma sätt som den ekonomikuminska, för då kommer Sverige inte längre att vara ett särskilt bra land att leva i om några år.
Jag vet vad ni tänker; Tyskland. Det finns en poäng i det också, men det var inte vad jag syftade på, mina tankar låg snarare på Ekonomikum i Uppsala, glidarkulturens högborg inom Uppsala Universitet.
När jag studerade vid Ekonomikum för ett hundratal år sedan (2001 för att vara exakt) så var modet följande:för män, blå jeans, skjorta eller svindyr sweatshirt med stor logga på bröstet, loafers samt gärna mössa, även den av godtyckligt dyrt märke. Tjejerna hade blå jeans, boots och något vitt eller svart linne eller tunnare form av tröja.
Ekonomikum, tillflyktsort för hundratals sköna lirareNu har jag börjat vistas där igen för att på något sätt försöka vara en bra människa och reda upp mina studier och jag upptäckte genast att de gamla grekerna hade fel, hela begreppet Panta rei är missvisande. På Ekonomikum har nämligen ingenting förändrats. Killarna har fortfarande exakt samma kläder, möjligen har färgkoderna förändrats något, men det är i så fall ingenting avgörande, bara för att man byter ut ett par av mittbackarna så slutar man inte spela 4-4-2.
Jag vill vara lite feg och reservera mig för att stagneringen även kan bero på mitt otränade öga. Det skulle kunna vara så att modet har genomgått stora förändringar, bara det att jag inte ser det. En Ebba von Sydow i samma situation kanske skulle kunna peka ut en hel del nymodigheter. Men om det nu inte är så, så vill jag bara hoppas att den ekonomiska utvecklingen inte ser ut på samma sätt som den ekonomikuminska, för då kommer Sverige inte längre att vara ett särskilt bra land att leva i om några år.
söndag, november 06, 2005
EFIT
Min kompis Karin tipsade om någonting som heter EFIT, det står för Ett foto i timmen och tycks helt enkelt gå ut på att man ska ta ett foto i timmen under en vanlig dag. Igår var det tydligen EFIT-dag, men eftersom jag missade den så tänkte jag ha min egen EFIT-dag idag istället, det är lite mer indie också. Jag vill varna för starka scener och poängtera att den här dokumentationen mest bör användas som avskräckande exempel på hur söndagar kan fördrivas:
10:30 - Har nyss stigit ur duschen. Kom upp i ganska bra tid trots allt, men jag brukar sova dåligt när jag har druckit alkohol.
11:30 - Tar en promenad för att piggna till lite. Highway 61 revisited i hörlurarna.
12:30 - Fortfarande på promenad. Såg en intressant bil. Pele var ju anfallare. Jag skulle nog hellre anlita Maldini eller Beckenbauer om jag var ute efter säkerhet.
13:30 - Fika hos mormor. Hennes bror var också där och hälsade på.
14:30 - På väg hem från mormor. Stannade och köpte en kabel på Claes Ohlson. Naturligtvis så visade det sig att den inte passade. Den här gången vandrade jag framåt till tonerna av The wild, the innocent & the E-street shuffle.
15:30 - Surfar lite. Försöker få någon klarhet i det envisa ryktet om en stortränare på väg till Giffarna. Har fortfarande ingen aning om vem det kan vara.
16:30 - Tittar på Milan-Udinese. Det blev 5-1 till slut.
17:30 - Ny match, Manchester Utd-Chelsea. Unitedspelarna kämpar som djur mot ett anstormande Chelsea.
18:30 - Fortfarande samma match. Till slut vann United med 1-0. Nu är jag bara en match ifrån att kunna inkassera 300 kronor.
19:30 - Läser lite om Landsfadern med stort L och lyssnar på Martha.
20:30 - Dags för middag. Jag orkade inte laga någon middag, så det fick bli en pizza. Det är tråkigt att laga mat åt sig själv.
21:30 - Getafe-Barcelona på Tv4+. Det står 0-1 i paus. Om Barcelona vinner så är pengarna mina.
Troligen kommer jag att bli uppe någon timme till, men jag känner att det är dags att sätta punkt för EFIT-projektet här. Ha som sagt i åtanke att det här är min söndag och att den på intet sätt bör försöka kopieras, då den kan orsaka allvarlig förslappning hos utövaren.
10:30 - Har nyss stigit ur duschen. Kom upp i ganska bra tid trots allt, men jag brukar sova dåligt när jag har druckit alkohol.
11:30 - Tar en promenad för att piggna till lite. Highway 61 revisited i hörlurarna.
12:30 - Fortfarande på promenad. Såg en intressant bil. Pele var ju anfallare. Jag skulle nog hellre anlita Maldini eller Beckenbauer om jag var ute efter säkerhet.
13:30 - Fika hos mormor. Hennes bror var också där och hälsade på.
14:30 - På väg hem från mormor. Stannade och köpte en kabel på Claes Ohlson. Naturligtvis så visade det sig att den inte passade. Den här gången vandrade jag framåt till tonerna av The wild, the innocent & the E-street shuffle.
15:30 - Surfar lite. Försöker få någon klarhet i det envisa ryktet om en stortränare på väg till Giffarna. Har fortfarande ingen aning om vem det kan vara.
16:30 - Tittar på Milan-Udinese. Det blev 5-1 till slut.
17:30 - Ny match, Manchester Utd-Chelsea. Unitedspelarna kämpar som djur mot ett anstormande Chelsea.
18:30 - Fortfarande samma match. Till slut vann United med 1-0. Nu är jag bara en match ifrån att kunna inkassera 300 kronor.
19:30 - Läser lite om Landsfadern med stort L och lyssnar på Martha.
20:30 - Dags för middag. Jag orkade inte laga någon middag, så det fick bli en pizza. Det är tråkigt att laga mat åt sig själv.
21:30 - Getafe-Barcelona på Tv4+. Det står 0-1 i paus. Om Barcelona vinner så är pengarna mina.Troligen kommer jag att bli uppe någon timme till, men jag känner att det är dags att sätta punkt för EFIT-projektet här. Ha som sagt i åtanke att det här är min söndag och att den på intet sätt bör försöka kopieras, då den kan orsaka allvarlig förslappning hos utövaren.
Här kommer alla känslorna...
Kommer ni ihåg historielektionerna på högstadiet, när man fick lära sig om Första Världskriget? Enligt läraren så skulle det finnas två sidor som stod mot varandra (något av en förutsättning för ett krig), ententen och alliansen. De senaste dagarna har jag gått runt och funderat på vilka som faktiskt ingick i den där trippelalliansen (ja, det är konstigt, jag vet). Jag kom fram till att det var Tyskland och Österrike-Ungern, men det tredje landet i den där trippeln lyckades jag inte plocka fram ur minnet. Efter lite forskning på området så har jag sedermera kommit fram till att det är bluff alltihop. Den information man fick på högstadiet stämmer inte, Italien var nämligen med i en försvarsallians före kriget, men då det började så åberopade de neutralitet med motiveringen att deras allierade var angripare snarare än angripna. Jag känner mig lurad. Finns det mer som inte är sant? Hela min världsuppfattning har ställts på ända och om den här typen av informationsförvrängning fortfarande pågår i svenska grundskolor så kräver jag att de slutar upp snarast möjligt.
Igår var det fest. Jag klädde aldrig ut mig till Jan Halvor, det hade kanske fungerat men risken är att det faktiskt hade blivit lite för läskigt. Dessutom är det oklart om jag någonsin hade kunnat se mig själv i spegeln igen efteråt, så det fick bli bratkostymering istället. Brats är också ganska läskiga, även om de inte kan åstadkomma tillnärmelsevis lika stora skador som den gamle Gif-tränaren. Dessutom finns ett effektivt sätt att ta kål på dem: Vampyrer kräver en påle i hjärtat, för brats är det bara att strypa tillgångarna till pappas konto så får de inom ett par dagar slut på hårvax och då lär de väl smälta eller motsvarande kan jag tänka mig.
Mest lyssnade skiva: Fortfarande Martha Wainwright, även om Born to run börjar knappa in.
De bästa låtarna på Marthas skiva:
1. G.P.T
2. These flowers
3. Factory
4. Bloody mother fucking asshole
5. Far away
De här låtarna är geniala, de andra nio är bara fantastiska.
Gårdagens fest var fin. Det var inte så många man kände där, men jag gjorde mitt bästa för att faktiskt prata med människor som jag inte kände. Ewa hade gjort bål i mängder, vilket naturligtvis underlättade socialiseringsprocessen en hel del. Glamourprinsessan Karolina Lassbo var också där. Hennes blogg är helt gigantisk, hon är i princip kändis. Det var förstås bättre förr när det var en indieblogg, nu har hon sålt sig. Hon hade i alla fall ansträngt sig med sin kostym, det var nåt slags bunnykör (inte kör som i Så som i himmelen, utan kör med tje-ljud). Det var fint av henne att lägga ner lite tid på det där med utklädnaden tycker jag, det var lite si och så med det på vissa håll. Hennes dräkt var i alla fall den klart bästa.
Det blev mycket skrivet nu, men det finns inte så mycket att pyssla med så här på morgonkvisten. Jag ska ta en långpromenad nu och se om det kan få mig att känna mig som en åtminstone något bättre människa.
Jävla historiebildsförvrängande högstadielärare. Jag litar inte på någon längre, inte någon.
Igår var det fest. Jag klädde aldrig ut mig till Jan Halvor, det hade kanske fungerat men risken är att det faktiskt hade blivit lite för läskigt. Dessutom är det oklart om jag någonsin hade kunnat se mig själv i spegeln igen efteråt, så det fick bli bratkostymering istället. Brats är också ganska läskiga, även om de inte kan åstadkomma tillnärmelsevis lika stora skador som den gamle Gif-tränaren. Dessutom finns ett effektivt sätt att ta kål på dem: Vampyrer kräver en påle i hjärtat, för brats är det bara att strypa tillgångarna till pappas konto så får de inom ett par dagar slut på hårvax och då lär de väl smälta eller motsvarande kan jag tänka mig.
Mest lyssnade skiva: Fortfarande Martha Wainwright, även om Born to run börjar knappa in.
De bästa låtarna på Marthas skiva:
1. G.P.T
2. These flowers
3. Factory
4. Bloody mother fucking asshole
5. Far away
De här låtarna är geniala, de andra nio är bara fantastiska.
Gårdagens fest var fin. Det var inte så många man kände där, men jag gjorde mitt bästa för att faktiskt prata med människor som jag inte kände. Ewa hade gjort bål i mängder, vilket naturligtvis underlättade socialiseringsprocessen en hel del. Glamourprinsessan Karolina Lassbo var också där. Hennes blogg är helt gigantisk, hon är i princip kändis. Det var förstås bättre förr när det var en indieblogg, nu har hon sålt sig. Hon hade i alla fall ansträngt sig med sin kostym, det var nåt slags bunnykör (inte kör som i Så som i himmelen, utan kör med tje-ljud). Det var fint av henne att lägga ner lite tid på det där med utklädnaden tycker jag, det var lite si och så med det på vissa håll. Hennes dräkt var i alla fall den klart bästa.
Det blev mycket skrivet nu, men det finns inte så mycket att pyssla med så här på morgonkvisten. Jag ska ta en långpromenad nu och se om det kan få mig att känna mig som en åtminstone något bättre människa.
Jävla historiebildsförvrängande högstadielärare. Jag litar inte på någon längre, inte någon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)