Denna dagen: ett liv.

Astrid Lindgren var inte dum hon, som slängde in djupsinniga saker som ovanstående i en barnbok som Vi på Saltkråkan. Jag undrar just när man ska börja anamma det där på allvar? Jag tycker ju egentligen att det är så himla bra skrivet, ungefär som när Robin Williams drar upp sitt, låt vara mer än lovligt klyschiga Carpe Diem i Döda poeters sällskap. Varje gång jag tänker på både Astrid och Robin så tycker jag att de har så rätt och att man naturligtvis ska leva varje dag som om det vore den sista, med allt vad det nu innebär.
Det är våra dagars begränsning som gör dem värdefulla.
Men det gäller att börja någon gång, börja leva den där sista dagen om och om igen, istället för att bara prata om det.

Imorgon så...