Hårda bud

Efter månader av väntan var det idag äntligen dags för Gif Sundsvalls premiär i Superettan. Då inträdet var fritt och solen strålade på himlen så var det över 7000 som följde mitt exempel och tog sig till Norrporten Arena för att se matchen. De allra flesta av dem lär knappast återkomma till nästa match, om ens någonsin.

Alldeles för smärtsamt snabbt insåg jag nämligen att alla månader av spänd förväntan, alla förhoppningar om att 2006 skulle bli ett kalasår, all tilltro jag satt till tränare Wilson och till de spännande nyförvärven bara var sinnesförvirring från min sida. Gif Sundsvall anno 2006 är, vilket jag knappast trodde var möjligt, sämre än förra årets upplaga.

Det blev 0-0 mot Åtvidaberg, men just resultatet var inte det sämsta med den här matchen. Sundsvall skapade nämligen... ingenting. Inga skott på mål, inga direkta farligheter alls. Ytterbackarna, som är så viktiga i den moderna fotbollen, stod som fastfrusna på egen planhalva och övriga spelare ägnade sig mest åt att mata långa bollar upp mot maktlösa forwards som de få gånger de fick fatt i bollen inte hade en enda lagkamrat att spela den till, eftersom offensivlustan verkade ha försvunnit någonstans i ett omklädningsrum i Ungern.

Tränare Wilson sa i en intervju i förrgår att han hellre kör buss än tränar ett lag som spelar långbollar. Det är bara att hoppas att han har körkortet redo. Själv ska jag gömma undan halsduken någonstans djupt inne i en garderob och inte ta fram den igen förrän det allsvenska kontraktet är klart. Med det här spelet blir det åtminstone inte i slutet av den här säsongen.