Liv i större och mindre partier

Schackspelet har den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Det var Willy Kyrklund som skrev det, i sin roman Polyfem Förvandlad. Troligen hade han lånat det av någon gammal grek, kines eller motsvarande. Det är nämligen på tok för smart och enkelt för att ha författats så sent som på 1900-talet.

Schackspelet har även den nackdelen gentemot livet, att alla pjäser har sina egna, förutbestämda och oföränderliga roller och mönster. Visst kan man ta ett nytt parti, men även då får löparna bara röra sig diagonalt, aldrig lämna sina vita eller svarta rutor. I schack är allting svart eller vitt.

I det enda parti liv man spelar finns däremot alltid möjligheten att ändra reglerna i takt med att nya situationer uppstår. Rutorna flyter samman tillett gytter av färgkombinationer. Ens enda motståndare är de egna begränsningarna.

Om man slutar älta strategi och taktik så är chansen så mycket större att man på dödsbädden inte önskar sig något mer parti. Strategi och taktik gör nämligen att även livet rutas in, och risken är därmed stor att man reducerar sig själv till en bonde, i maklig takt på väg framåt, i hopp om att någon dag få bli något större. Vissa lyckas, men de flesta blir slagna på vägen dit. Det är bättre att bara flyta med och göra vad man känner för, utan att ta hänsyn till alla eventuella konsekvenser. Först då kan man lämna rutorna och istället se helheten på livets bräde.


Ja du, Willy...