fredag, mars 17, 2006

Skönlitteratur

Prosadikt, kort kort novell eller en bit text. Kalla det vad ni vill. Jag slänger in nånting i brist på annat bara. Sjuk tonårsvarning är det på det hela också, men.. som sagt.. i brist på bättre fantasi. Det kommer mera senare.

Glöm nu inte; Gamla ramsor VM 2006!


Idag ska jag vara glad.
Jag ska umgås med mina vänner som vanligt, prata om sådant som vänner gör, skämta och skratta och äta mat och dricka öl och när folk frågar hur läget är så ska jag svara att det bara är bra, sådär som man brukar göra när någon frågar hur läget är.
Vara glad ska jag idag.
Vi ska träffas hemma hos Per. Hela det gamla vanliga gänget kommer att vara där och det ska bli riktigt trevligt. Det kommer säkert att plockas fram någon gammal skiva. Anders kommer att reta Johan för något som förmodligen är helt ogrundat och Johan kommer att slå ifrån sig och kontra med något ännu värre och jag kommer att sitta bredvid och skratta åt deras gnabb, för det är ju fest med vänner och bekanta och då gäller det att skratta och vara glad.
Men jag är inte glad. Jag har som en klump, inte i halsen, inte sådär så att jag är på väg att börja gråta, utan längre ner i magen. En klump som ligger där och tynger ner kroppen. Just nu väger den där klumpen säkert hundra kilo, om inte ännu mer, och hundra extra kilon känns när man försöker gå. Stegen blir tyngre än de brukar vara helt enkelt. Men jag ska släpa mig iväg ändå. Alla de extra tunga stegen till Per ska jag ta, för jag kan ju inte gärna tacka nej, när vi nu ska ha fest och trevligt och man ska vara glad. Om jag säger nej kan de ju tro att något är fel med mig och det vill jag ju förstås inte. För inte är det väl något fel på mig? Jag har bara en extra klump i magen som väger hundra kilo och gör det tyngre att göra saker.
Dock har jag inte bara en klump i magen. Jag har en massa tankar i huvudet också, de väger kanske inte så mycket men de flyger omkring som humlor och får mig att tappa koncentrationen. Fortplantar sig gör de dessutom, snabbt. Så fort en tanke lyckas flyga in i det direkta medvetandet så skapar den en ny. Tankarna blir alltså bara fler och fler och surret bara högre och högre. Sannolikheten att tankarna faktiskt ska återge verkligheten ökar också i mitt medvetande i takt med att de i sig själva ter sig mer och mer osannolika.
Men ikväll ska jag glömma bort de där humlorna, för ikväll ska jag dricka öl och prata om tjejer och livet och säga att allt bara är bra när någon frågar mig hur det är. Egentligen vill jag inte alls dricka öl och prata om tjejer och livet, för ölen gör livet ännu värre och allting beror egentligen på en enda tjej, Den enda tjejen; och på mig naturligtvis.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör just henne så speciell, men jag tror att det beror på att hon helt enkelt är den hon är. De allra flesta människor som man träffar sätter på sig en mask för att kunna vara den de är. Till exempel kan en person som gillar små obskyra musiker från Argentinas slättland ytterst sällan erkänna att hon också är förtjust i Creedence. Människor sorterar bort delar av sig själva som inte passar in på den de vill framstå som. Jag är troligen också sådan. Som en lök där man måste skala bort lager på lager för att till slut, om man lär känna människan riktigt bra, någon dag nå in till kärnan. Men Hon är inte sådan. Hon är sig själv från början, en sådan som inte bryr sig så mycket om att man faktiskt måste passa inom vissa ramar. Genom att trotsa de sociala reglerna så får Hon dem att faktiskt gå upp i intet. Det är som med de små barnen som tror att de är universums medelpunkt och därmed kan bli osynliga genom att hålla för sina egna ögon. ”Om inte jag ser dem så kan de inte se mig.”
Hon är universums medelpunkt. Vad som händer när hon håller för sina ögon vet jag inte, men när jag sluter mina så ser jag henne.
Men vi kan aldrig få varandra. Jag kommer aldrig att våga göra något av rädsla att förstöra den relation som vi faktiskt ändå har, för om jag skulle förlora henne helt vet jag inte vad som skulle hända. Och hon har faktiskt aldrig visat något större intresse, knappt för någon faktiskt. Ändå är jag svartsjuk. Men det kan jag aldrig visa, och absolut inte ikväll, inte ikväll när det är fest och allt. Eftersom för alla andra är min svartsjuka totalt ogrundad, men för mig så blir tankarna mer sannolika i takt med sin osannolikhet och för mig är hon därför i princip förmodligen redan nu ute och träffar någon som är alldeles för många gånger bättre än jag någonsin kommer att bli och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar, alltmedan min klump i magen försvann och lämnade ett hål som motsvarar den plats det tar att fylla ut en klump som väger hundra kilo.
Det ska jag inte visa ikväll. För ikväll är det fest. Och är det fest så duger det inte att grubbla över saker som i andras ögon är totalt ogrundade. Så därför ska jag svara att jag mår bra när de frågar mig hur jag mår. Och jag ska vara glad.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Lite teenage angst har du nog råd med. Så här på ålderns höst...

Anonym sa...

De där var djupt och...ja..jag vet inte..man ska aldrig backa av rädsla vet inte du det?...Om du inte satsar något har du ju ingenting att vinna heller..bror stora bror!

ninamy sa...

grymt