Förr var det annat

När jag någon gång stöter på någon av farmors eller mormors kompisar så måste de naturligtvis kommentera min längd. Jag får alltid frågor om hur lång jag är (svaret är 197 cm) från de rara tanterna. De brukar även lägga in reflexioner om att det är stiligt med långa karlar. Alla kvinnor över 60 år verkar tycka att långa män är det hetaste som finns. Det bör rimligtvis betyda att om jag hade varit ung på 30- eller 40-talet så hade flickorna flockats kring mig. Jag hade bara behövt visa mig där på dansbanan eller var de nu roade sig, så hade jag varit hemma. Den tiden är tyvärr förbi.

Nuförtiden struntar kvinnorna blankt i männens längd (putslustiga kommentarer undanbedes, jag vet precis vad jag just har skrivit). Otur för mig, med andra ord. Jag vet inte vad som gäller istället, men det verkar som att man ska vara ungefär som Robbie Williams, han verkar mäkta populär. Skillnader mellan mig och Robbie är:

•Jag ser inte ut som Robbie Williams. Liknar honom inte ett dugg faktiskt.

•Jag kan inte sjunga som Robbie Williams.

•Jag kan absolut inte prata som Robbie Williams, vilket det i och för sig inte är många som kan. Han måste vara den kändis som pratar absolut mest. Om jag satt i ett rum med Robbie så skulle jag vara trött i öronen på några minuter.

Okej. Robbie är charmig. Han ser bra ut, han kan sjunga som en gud och han har talets gåva (även om han fått lite för mycket av den). Tjejerna gillar honom, förståeligt. Hade de gillat honom även om han varit längre?

Fan! Vilka kriterier gäller egentligen? Det finns inga basketspelare som är sexsymboler, inte i Sverige i alla fall.

Slutsats: Det var bättre förr.