Farväl till 00-talet - år 2003

Med bara 19 dagar kvar av decenniet minns jag - dagen innan min födelsedag - året då jag var 22. Ett år som, på fler än ett sätt, av mig förknippas med siffran sju.

Ett datum kom att sätta sin prägel på året – sjunde maj.
Det var förfest hos Eken på Rackarberget. Sverige mötte Finland i hockey-VM och när finnarna gjorde 4-1 gav vi upp och gick. På väg ner mot Norrlands, Beat on the brat och Richard Buckner fick vi dessutom rapport per telefon om att grannarna i öst hade gjort ett femte mål.
Väl i garderoben på Norrlands hörde vi Sverige reducera till 3-5 på personalens radio. Vi stormade till nationspuben där vi fick se 4-5, och 5-5 … och 6-5.

Eken kallade en stackars lidande finsk tjej för finnjävel, tappade en öl i marken och berättade euforisk för en ganska oförstående Richard Buckner att ”Sweden won man”. Buckner fick sedan varje låts avslutande fem sekunder dränkta i jubel från en överförfriskad och segerrusig norrlänning. Sjunde maj utnämndes till årlig högtidsdag.

I VM-finalen förlorade Sverige i sudden mot Kanada, då domarna godkände Anson Carters mål efter närmare en halvtimmes videogranskning. Efteråt vägrade Micke följa med oss andra och grilla på Kantorn. ”Man ska inte ha trevligt efter en förlust” hävdade han.

Vi hade korridorsfester där vi blandade singelmaltwhiskey med lightcola. Jag och Kalle blev i det närmaste stammisar på V-dala, då Snerkes köer började te sig orimligt långa. Varje torsdag åt vi ärtsoppa med våfflor och drack punsch på Upplands. Så småningom behövde det inte ens sägas, det var bara att infinna sig vid femtiden så fanns de andra där. White Stripes släppte Elephant och på Valborg sjöng vi Seven nation army och Ska vi dra till Tjernström minst hundra gånger. Zetterberg hade med sig något ragg och stal min säng så att jag själv fick tillbringa lång natts färd mot maj på golvet.

Popaganda och Skeppsbrokällaren, Fireside och Lisas bjudnötter. Den obegripliga Franke-hajpen och middagarna hos mormor i Fålhagen. De dagliga promenaderna från Flogsta till skolan, där jag läste Nordiska språk B, tog runt 25 minuter. Efter en hemtenta i språkhistoria lämnade jag Uppsala temporärt och institutionen bakom Engelska parken för alltid. Sommaren har försvunnit i en dimma av Skeppsbrokällardunkel och ölsviter.

Jag, Axel, Tove och Henrik (det kan ha varit några fler, men jag minns inte riktigt) smet in köksvägen på Stocken en torsdagkväll. Det gjorde hela festen. Axel var för övrigt en briljant människa. Han var inte lärarstudent och försvann således ur min umgängeskrets hösten 2003. Ibland undrar jag vad han gör nuförtiden.

På hösten drog Eken och Rasmus iväg till Indien. Jag försökte hålla liv i ärtsoppetraditionen på egen hand, men gav upp efter bara några veckor. Återigen hade jag flyttat inomstädes – den här gången till Norrlands nations studentbostäder på Studentvägen: lägre hyra och närmare stan. Dessutom fick jag privilegiet att bo omgiven av idel norrlänningar.

Jag delade kylskåp med Anna, en läkarstudent från Härnösand som fram till dags dato fortfarande är den mest intelligenta, allmänbildade människa jag har träffat. Hon kunde allt, utom möjligen sport. I skolan var det Litteraturvetenskap A: Homeros, Milton, Petrarca ... På sensommaren var gräsmattan, playan kallad, fylld av solbadande studentskor. Jag bodde på femte våningen – utan hiss.

Sverige slog Polen med 2-0 borta och blev klart för EM i Portugal. Ägaren av snabbköpet på Studentvägen kallades för tjuven, trots att han hade relativt humana priser, och jag lyckades sätta VG på en tentafråga om Macbeth fast jag inte hade läst en rad av pjäsen.

Anna Lindh och Nathalie Rönnqvist mördades nästan samtidigt en ovanligt mörk, gråkall och trist septembermånad där det var svårt att hitta ljusglimtar. Giffarna slutade trea från slutet i Allsvenskan, men lyckades kvala sig kvar mot Häcken (trots det avgick Per Joar efter säsongen). Jag läste Maja Lundgren och fick en aha-upplevelse. Det fanns ett ljus längre fram …