Farväl till 00-talet - år 2009. "Over and out"

Decenniets sista år blev på flera sätt det tyngsta. Men med mod och nyvunnen initiativförmåga vann jag framtidstron tillbaka.

I början av mars spelade Timrå IK sin första match i slutspelet - mot Hv71. Samma dag gjorde jag mitt sista arbetspass på tidningsredaktionen. Hemmalaget vann med 2-1, Magnus Åkerlund var suverän i mål och halvtimmen efter matchen ljöd Lou Reeds "Perfect Day" ur högtalarna. Men allt var inte perfekt ...

Efter nästan ett år av social och ekonomisk trygghet var den osäkra tillvaron tillbaka: och den här gången var det inte ens i närheten av roligt längre. Vid 20 års ålder kunde det väl gå an, vid 24 liksaså, kanske till och med vid 25 ... men för någon som passerat 27 kändes något slags kerouacskt rock'n'rollkringflackande alls inte lockande längre; trots idoga försök att påtvinga situationen ett bohemromantiskt skimmer.

Jag drömde om Indien och London, Bombay och I väntan på Godot - men hamnade i Borås på anställningsintervju. Funderade två timmar (70 mil är trots allt en bit) innan jag bestämde mig. Jag sålde teaterbiljetterna då jag inte fick med mig sällskap till London. Estragon och Vladimir fick vänta - de är ju vana.

Oscar: det nya Marleys, i efterhand obegripliga småförälskelser (förmodligen mer desperata jakter på något slags stabilitet i tillvaron) och mycket funderande. Positiva undantag var två veckor i Göteborg, A Camp och Krippe Åström på Cirkus och SM-guld i basket.

Guldet ja. På valborgsmässoafton skulle en fullsatt Sporthallen se Dragons säkra titeln i Sporthallen - men laget misslyckades. Dagarna senare, i den direkt avgörande matchen i Solna, slockande Viasat i halvtid. I panik tog vi oss till O'leary's, för att där mötas av lika svarta tv-rutor, men webbradion fungerade. Minuter före slutet insåg vi att radion sände med fördröjning - och att text-tv därför var det just nu snabbaste mediet. På klassiska 377 såg vi resultaten av Ilungas trea och Rushs kyla från punkten redovisas som siffror på skärmen - siffror som, just då, betydde mer än alla livebilder i världen (även om det ska erkännas att jag var något bitter över att ha blivit blåst på guldkonfekten).

Nya grannar på Varvsgränd, nya GIF-debacle. Timrå åkte till sist ut mot Hv. Mikko Lehtonens skentapp i sudden hemma blev på sitt sätt avgörande. På sommaren var jag tillbaka på ST en sista(?) gång.

I augusti gick flytten. Drygt 70 mil i Corollan tog mig till Västergötland. Jag och Jens spelade tv-spel halva nätterna och hösten var temperaturmässigt inte ens i närheten ännu. Jag såg GIF slå Falkenberg med 3-2 borta, och det kändes som att laget, trots att spelet inte klaffade, faktiskt skulle greja avancemang till Allsvenskan. I slutändan var det inte ens nära.

Lundbygatan 4, en nattlig fotbollsmatch utanför Ulricehamn och enorma mängder planering. Jag jobbade hårdare än någonsin, men tyckte mig inte komma någonvart. Kontrasten mot journalistiken, där varje skriven artikel innebär något slags avslut, var stor. I läraryrket finns knappt några avslut, allt är en del i någonting större.

Men jag trivdes, stundtals till och med fantastiskt bra. Farväl geistlösa slentriankvällar på Oscar, adjö fantasi-och-trötthetsnödlösningspizzor från San Remo. Efter några veckor fylldes skolan av elever. I ungefär samma veva flyttade jag från Jens och Adde i Göteborg in till Borås.

Det var Usain Bolt show, Fevens sorti till Lidköping och rekreation vid kusten. Tidsbrist hade fått mig att lämna kören - och jag upplevde vårkonserten från åskådarplats, vilket kändes lite märkligt.

På jobbet kämpade jag med att lära ungdomarna svenska och journalistik. Etik, pyrrhussegrar, text wrap och logos i en salig blandning. Jag förbannade Facebook och Farmville, men älskade spontaniteten, humorn och insikten om att det går att ha någon slags relation till 16-åringarna trots att deras värld är så väsenskild från mig egen. På höstlovet såg jag Moneybrother på Stadshuset och på julavslutningen kändes det inspirerande att veta att jag snart skulle vara tillbaka i Sundsvall igen.

Frånvaron hade givit staden en gnutta glans tillbaka, men min plats var - för tillfället- någon helt annanstans.

Epilog - tankar inför 10-talet

De senaste tio åren har givit mig flera viktiga lärdomar, men jag har särskilt tagit fasta på två. Den ena är att man är sin egen lyckas smed, den andra är att man måste ha något att se fram emot för att livet ska kännas värt att leva.

Nästa decennium blir mitt fjärde. Det första var barndom, kravlöshet, lek och oskuld. Det andra var uppväxt, tonårstid, bundenhet. Det tredje och senaste var ungdom, frigörelse och något slags diffust gränsland mellan kravlös ungdom och kravfyllt vuxenliv.

Vid slutet av 2019 är jag närmare 40 år gammal. Om jag (vilket alls icke är någon självklarhet) ska följa de samhälleliga normerna kommer jag då att ha trätt in i vuxenlivet fullt ut, med stabilt arbete, bostad, fru eller sambo och barn.

De närmaste tio åren ska vi som skrålande viftade med våra vita mössor för tio år sedan bli vuxna fullt ut - och inte bara vi. Mats Sjöholm, Bysse, Lisa, Pär, Anders, Viktoria, Denna, Magnus Waldemarsson, Kalle, Mike, Kristina, Rasmus, Jens, Mia, Eva, Henrik, Louise, Forsgren, Linda, Zetterberg, Sampo, Feven, Becky, Jonas, Elina, Sofia, Zaar, Hällas, Josefin, Elin, Johanna och jag. Jag vet inte hur man gör och jag vet inte vad som väntar. Det enda jag vet är att man är sin egen lyckas smed och att förväntningar gör livet värt att leva.

Ett vuxenliv är ingenting man ordnar i en handvändning. Fram till 2019 finns det sjukt mycket att se fram emot: 10-talet lär bli ett bra decennium ...