Farväl till 00-talet - år 2005

2005 var året då vuxenvärlden knackade på för första gången - året då det plötsligt inte längre fanns någon självklar, färdigritad fortsättning på livet. Det löste sig den gången, men framtidsångesten hade fått reda på min adress.

I början av juni tog vi examen efter fem år på lärarprogrammet (jag var visserligen inte riktigt klar med alla kurser, men de gemensamma studierna var i alla fall över). Kvällen innan det avslutande seminariet – då våra examensarbeten skulle avhandlas – tyckte Johnny att stora pubrundan (13 öl på en kväll) var en bra idé. Det slutade med att han blev utelåst och fick gå direkt till skolan. Blek som en soldränkt störtloppsbacke kämpade han sig igenom dagen.

Vi festade från 14.00. Öl på Orvar, förfest hos Henrik vid ÖG (där jag skämde ut mig rejält i sviterna av mina kärleksbekymmer) och så småningom Norrlands. Veckan senare hade vi examensceremoni i Universitetsaulan: någon citerade Alice Cooper och Britas lillebror sjöng Mr. Bojangles. Kvällen avslutades återigen hos Henrik. Alla var där: Lotta, Ingela, Jörgen, Johan, Ewa, P-A, Bodil och alla de andra. De flesta av dem såg jag sedan aldrig mer. Återigen gick en umgängeskrets i graven – fem år efter studenten.

Vi åkte till Indien, upplevde en annan kultur och knöt starka vänskapsband. Ingela verkade alltid jobba och hade ändå alltid tid för alla. Jörgen pissade en enlitersflaska full under en bussfärd från Pondicherry och Samosas kostade 1,5 rupier styck. De yngre av våra indiska tolkar hade rakat av sig sina mustascher eftersom de hört att det var vad svenska tjejer föredrog.

Moneybrother släppte To die alone, och jag och Mike såg Martha Wainwright sjunga skiten ur Berns. Det var lock out-säsong i NHL och Elitserien fylldes av stjärnor. Zäta kom hem och ledde Timrå till kvartsfinal, men där tog det stopp efter sju täta matcher mot Djurgården. På hösten såg jag, Mike och Lisa Peter Olofsson missa öppet mål mot Hammarby på Söderstadion och GIF, ledda av den inkompetente Jan Halvor Halvorsen, var i expressfart på väg mot nedflyttning.

Jag och Lisa pratade ofta. Hon och Mia var två fantastiska människor, men föraktade varandra. Den första: en minst sagt hemlighetsfull cyniker som var omöjlig att veta var man hade. Den andra var en obotlig romantiker som trodde gott om allt och alla. Lisa bad ödmjukast och allvarligt om ursäkt när hon glömde min födelsedag och inte ringde förrän tolv minuter efter midnatt. Sedan dess har hon aldrig ringt när jag fyllt år. Jag har inte ringt henne heller. Det är konstigt hur fort människor glider ifrån varandra när man inte vårdar relationer ...

Jag sökte lärarjobb utan framgång. Vänersborg, Stockholm, Nässjö .. men fick nej överallt. På sommaren spelade jag enorma mänger Fifa och gjorde en andra vända på Kubal. Efteråt svor jag att aldrig återvända, det har jag inte gjort heller.

Olycklig förälskelse, lycklig oförälskelse och konstant framtidsångest. Flera nätter låg jag sömnlös fram till småtimmarna i omväxlande kärleksgrubbel och höstfunderingar. Till sist blev det Litteraturvetenskap C och inläsning av tidigare misslyckade kurser. På hösten såg jag, Johan och Kalle Zlatan skjuta Sverige till VM med en kanon mot Ungern. Jag och Johan skrek ut vår glädje – Kalle var mer svårimponerad.

Vi gjorde stora pubrundan och hade bjudmiddagar. Mike hade flyttat till Stockholm och de flesta av mina gamla klasskamrater var spridda vind för våg över landet. Valborg kändes inte lika kittlande längre. Uppsala var inte vad det hade varit.

I oktober skrev jag C-uppsats och åkte till Landskrona, där jag på en tydligt östtyskt inspirerad idrottspark fick se Giffarna åka ur Allsvenskan efter fem säsonger. Halvorsen hade försvunnit redan med några omgångar kvar av säsongen - och i november tog en engelsman vid namn David Wilson över. Bra, trodde jag då. Det skulle visa sig att jag hade fel …