På sommaren återvände Jens från London för att bli den förste i bekantskapskretsen som gifte sig. Direkt på tågstationen i Sundsvall plockade vi upp honom – en vilt skrikande blivande äkta make – som snabbt förstod att den efterlängtade paltmiddagen inte skulle komma att bli av.
Efter att ha tvingats snurra två varv runt stadskärnan, medan jag och Erik febrilt försökte få liv i Anders, bar det av till Sörfors och Smedjan: klassisk mark, inte minst efter debaclet med Kalles 20-årsfest sex år tidigare.
Där åt vi trerätters och badade badtunna. Emil hetsade en bunt arga bönder på mig och Williamsson avslutade kvällen med att trycka tre 150-gramsburgare. Själva bröllopet blev heller ingen stillsam historia. Jag och mina sovgäster drack enorma mänger lightcola och vitvinsspritzers. Det var helt omöjligt att få tag i sodavatten.
Jag gjorde ytterligare en sommar på världens slöaste sommarjobb – Telia. Varje timme kom ordrar som tog ungefär femton minuter att paketera. Sedan var det bara att vänta 45 minuter på nästa beställning. Cyklandet till och från Birsta gjorde att jag gick ner flera kilo. Backen på Norra vägen var en plåga – till en början. I slutet av sommaren handlade det mer om att försöka stå upp och trampa hela vägen upp.
I juni tog 91:orna examen från Katrinelund och då fick det vara nog även för mig. Less på timvikariat, osäkra lönebesked och oro över framtiden sökte jag en påbyggnadsutbildning i journalistik vid Mittuniversitet – och kom in. I september började mitt nya liv: ingresser, nyhetsvärdering, nedryckare och etik med den etiskt fulländade Ingmar Åttingsberg. Drygt ett och ett halvt år sedan flytten från Uppsala var jag tillbaka i studentvärlden, med allt vad det innebar. Tentor, kurslitteratur och seminarier. Men framför allt billig kåröl och nya vänner. Linda, Sofi och Micke införde allamöjligaveckodagaröl på allamöjligaöppnaställen (främst dock Dalton's). Jag hängde tacksamt på.
Vi firade midsommar hos Janne Nordin i Halmstad och spelade sjuka mängder fotboll på planen bakom kyrkogården i Granlo. Varje onsdag var det nya matcher. Erik köpte såväl pump som västar, över ena målet hängde trädgrenar som ökade slumpfaktorn betydligt och Birberg orkade springa precis hur mycket som helst.
Det sjöngs barnsånger med Gungner, Erik lämnade stan för Stockholm och i oktober bevittnade jag ett mirakel i Ljungskile från O’leary’s i Sundsvall. Patrikssons, Erikssons och Ålanders mål tog GIF tillbaka till Allsvenskan och segerfesten på Oscar samma kväll är svårslagen.
På hösten var jag med på nollningen för första gången (i Uppsala hade vi gymnasielärare glömts bort) – till en början mest för att få mer och bättre kontakt med Johanna, körens mest mystiska och intressanta person, tillika journaliststuderande. Det gick … sisådär. Omgiven av något slags mystik slog hon effektivt bort de flesta försök till närmanden (som i ärlighetens namn kanske inte alltid var världens bästa). Men nollningen gav mig i förlängningen så mycket mer i form av kontakter, bekantskaper och kompisar.
I december påbörjade jag min journalistpraktik på Sundsvalls Tidnings sportredaktion. Ett av mina första uppdrag blev att göra en telefonintervju med Timråtränaren Challe Berglund. Jag hasplade nervöst ur mig den ena dumma frågan efter den andra, medan en hörbart allt mer trött Timråtränare gav korthuggna svar. Någon vecka senare gjorde jag en grej på att samme Challe stoppats av klubben då han haft planer på att knäcka extra som spelexpert i ett planerat nytt travprogram i Tv. Efter de två artiklarna var jag övertygad om att karln föraktade mig och aldrig mer skulle prata med mig, men med facit i hand har det faktiskt aldrig varit några som helst problem.
Vi hade trippla julkonserter med Gungner. Jag hatade andratenorstämman till Veni, veni, men Johanna sjöng the Christmas Song precis så julstämningsfullt och glittersnövackert som jag hade förväntat mig. På juldagen drack Erik 60 Miller på Stadshuset och jag träffade Sara och började hoppas. Åtminstone någon månad in på nästa år …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar