Året var bara fem timmar ungt när Anders, i många minusgrader, tvingade upp sin stackars yrvakne far ur den varma sängen med orden ”jag hör att du är vaken”, för att halvtimmen senare, när en fullt påpälsad och lagom munter Kenneth infann sig på Furuvägen 11A för att agera gratistaxi leverera nästa kommentar: ”vilken tur att du hade vägarna förbi.”
Min andra Valborgsmässoafton i Uppsala spårade ur helt. Mentalt stärkt efter premiärsuccén fick jag rejäl hybris och inledde dagen med en hela mousserande vin i Slottsbacken, för att därifrån aldrig lyckas återhämta mig. Redan någon gång efter lunch hade tröttheten tagit makten och när jag spottade på Pär i hissen upp till lägenheten (han fann sig dock snabbt och spottade tillbaka) hade dagen nått sin klimax.
Annars präglades dagarna i lägenheten i Rickomberga av gemenskap och häng. Det var där vi såg en dopad Mühlegg förstöra Per Elofssons karriär, det var där jag plöjde Vilhelm Mobergs utvandrartetralogi när jag egentligen borde ha pluggat till en sociologitenta (som jag faktiskt klarade ändå – med nöd och näppe). Vi åt varma mackor med Eken, Rasmus och Anna Söderström och såg Vasilij Pankovs Vitryssland slå ut Sverige ur OS-hockeyn och fullborda det svenska fiaskot.
Eken, Rasmus och Anna var för övrigt en del i något som hände under 2002 – större delen av min umgängeskrets byttes ut. Anders, Petter, Tobias och de andra jag umgåtts med under mina första studieår började plugga andra saker än jag – och mitt samboskap med Pär gjorde att jag av naturliga skäl träffade annat folk. Joppe bodde i ÖG:s studentbostäder på Sturegatan, internt kallat La Casa. Festerna där avlöste varandra och tvingade mig bland annat att skriva en hemtenta på en natt, då resten av fristen gått åt till att dricka öl med mina civilingenjörsstuderande vänner som redan stökat av sin examination.
Jag läste sista terminen i det som skulle ge de samhällsvetenskapliga ämneskunskaperna i min lärarutbildning. Sociologi, där föreläsaren Lars Holmberg myntade det numera klassiska uttrycket ”plockgodiskropp”.
På sommaren var det Sundsvall och närmast ständig fest. Vi åkte till Arvika, lyssnade på Bo Kaspers och Covenant, drack ljummen cider i stekande sol och höll så när på att tappa bort bilnycklarna och vår enda väg hem. Global Fussball OK hördes konstant – en bisarr mix av synthpop och folklighet. Det var kräftskiva, surströmmingsfest och unisont jubel när Anders Svensson satte 1-0 på frispark mot Argentina (och senare i turneringen, konstigt nog nästan ett ännu större jubel när Sydkorea slog ut Italien och gick till kvartsfinal). Vi var på fest i Linas stuga, där Anders träffade Grace och jag blev mer än sunt förtjust i hennes kompis Stina. Vi åkte återigen till Storsjöyran, men det var inte samma sak som året innan. Gaspedalen på Renaultfemman hängde sig i botten och orsakade högst ohälsosamma varvtal vid varje inbromsning och jag lyckades missa Nicolai Dunger men hann se Ulf Lundell.
Till hösten gick flyttlasset igen. Pär lämnade Uppsala för Umeå och jag flyttade till Flogsta och började leva korridorsliv för första gången. Profilerna var många: Anish, den galne kanadensaren som kände till vartenda litet obskyrt svenskt metalband, och de skånska bröderna som ständigt hade siktet inställt på nästa potentiella ligg. Och jag var nog i ärlighetens namn inte bättre själv: åt gärna min middag för mig själv inne på rummet och drack enorma mängder lightsaft. De första veckorna bodde vi dessutom tre personer på mina 19 kvadratmeter, då Kalle och Ellinor flyttat ner, men inte kunde flytta in i sitt lyxrum på elva kvadrat direkt.
Jag studerade nordiska språk, började dricka kaffe av sociala skäl (jag blev helt enkelt trött på att alltid behöva tacka nej) och levde nästan uteslutande på spontankomponerade pastasåser och pizza från Lasse Majas, pizzerian i husets bottenvåning.
Paul McCartney spelade i Globen och på torsdagarna var det Beat on the brat på Norrlands. Mediokra Buck och fantastiska the Barbwires (vi väntar fortfarande på att Rasmus ska bygga sin egen theremin). Öl för 19 kronor och snygga indietjejer överallt. Jag hatade grammatik och körde tentan så många gånger att jag till slut gav upp. Jag hatade barréackord, men fortsatte som tur var att traggla dem.
Så småningom satt de nämligen där .. och fylld av b-moll, giss-dur och bess-majsjuor lyckades jag till slut även lösa grammatiken. Men det fanns så mycket annat som fortfarande var oskrivet …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar