söndag, december 20, 2009

Farväl till 00-talet - år 2006

Tjugohundrasex var året då min utbildning för första gången bar frukt i form av arbete; året då Sundsvall åter blev min hemstad, men inte mycket var som senast ...

Arbetslös flyttade jag i december tillbaka till mamma och pappa i Sundsvall. Jag återvände en kort sväng för att på en vecka stöka av en grammatiktenta, en b-uppsats i statskunskap (som skrevs på en natt, researcharbete undanräknat) och en tenta i nationalekonomi.


Arbetsförmedlingen, intresseanmälningar och viss ångest över att för första gången sedan 18 års ålder bo hos mina föräldrar. På dagarna drack jag både tre- och fyrtår på Tinells och läste svåra tidskrifter på biblioteket. På kvällarna höll vi Hydros verksamhet flytande med våra plockgodisinköp och spelade NHL 2006 på Storgatan . Nashville var överlägsna och åkte med lätthet ifrån alla andra lag.


I februari, mitt under brinnande OS fick jag timvikariat på Katrinelunds högstadium. Månaden senare blev jag erbjuden min första tjänst – tre månader som SO-lärare och mentor för en fantastisk klass där profilerna haglade.


Jag, Staaf och Hällas åt pyttipanna på Fridhemsgatan och skrek fram två guld i längdsprinten, Sveriges första i vintersammanhang på tolv år – och det skulle bli fler: på Forsgrens sprillans nya plasma-TV såg vi Niklas Lidström skjuta hem hockeyguldet och efter Anette Norbergs avgörande sten i curlingturneringen konstaterade Anders krasst att han aldrig varit orolig. ”Kan man gå på stan i den där luggen blir man inte nervös i en OS-final”, var hans kommentar.


Niorna tog grundenten i GA-kyrkan och det var idel glada miner. Jag hade bara känt ungdomarna i några månader, men var stolt som en tupp. I år, på studenten, träffade jag vissa av dem igen – för första gången på tre år. Jag gladdes fortfarande med dem.


Zetterberg dejtade en tjej som hette Feven. Hon tog med sig några vänner på Eriks födelsedagsfest och det blev början på en ny och ännu pågående vänskap. Samma dag som Kåren hade pubtömning spelade Sverige oavgjort, 0-0, mot Trinidad i VM-premiären. Veckan senare utbröt stort jubel när en och en halv meter Fredrik Ljungberg nickade(!) in matchens enda mål mot Paraguay och tog Sverige till åttondelsfinal.


I maj flyttade jag hemifrån för andra gången i mitt liv – den här gången till Varvsgränd i centrala Sundsvall. Staafs 240 såg förjävlig ut och lät ännu värre. Skeppsbrokällaren fanns fortfarande kvar, men hade inte längre samma charm. De flesta av det gamla gardet hade flytt stan – företrädesvis för Stockholm.


Sommarjobb på Telia, nya jobbansökningar följda av negativa svar och ny framtidsoro. Jag tillbringade tiden med att springa och gymma och kände mig snygg och vältränad. En kräftskiva i Forsa blev sommarens höjdpunkt rent festmässigt.


Jag hankade mig fram på timvikariat på Katrinelund. Ena månaden tjänade jag 12000, nästa 9000 – man kunde aldrig riktigt veta. Men elevkontakten innebar en viss kompensation för oron i tillvaron. Det gjorde inte säsongskortet på Norrporten Arena, där klåparen Wilson var ytterst nära att coacha GIF ut ur Superettan, innan Mika Sankala redde ut det hela i slutet av säsongen. När Chris Cleaver inte fick förnyat kontrakt firade jag med champagne på Kåren.

Det var vårkonsert med Gungner, möte med Becky, mängder med filmer på Forsgrens 42-tummare, fotbollsjonglering på asfaltsplanen och fortfarande ohälsosamt mycket öl. I december fyllde jag 25 år och firade med fest på klassisk mark, i Svartviks klubblokal. Alla var där och jag är fortfarande både förvånad och tacksam över att så många kom. ”Lagfotot” från kvällen sitter fortfarande uppe på min vägg.

Jag engagerades som konferencier för Gungners julkonsert och upptäckte en ny värld av notläsning och stämsång. Kvällen efter sista konserten hade vi efterfest hemma hos mig på Varvsgränd. Jag hade sju flaskor vin kvar från födelsedagsfesten, Ellinor åt sjuka mängder pyttipanna. På annandag jul tömde jag, Jonas och Elina det sista av födelsedagsspriten i en sällan skådad hemmafest. Krogen tog vi oss aldrig till, det var symptomatiskt för hela året: jag kom liksom ingenstans …

2 kommentarer:

Louise sa...

Jo Mattias, 2006 kom du visst någonstans. Nämligen rakt in i våra hjärtan!

Sofia sa...

Ångrar fortfarande att jag missade den där efterfesten! Men glad att jag fick höra dina eminenta texter under julkonserten :)