måndag, december 14, 2009

Farväl till 00-talet - år 2004

När decenniet började närma sig sin mitt började jag närma mig slutet på Uppsalatiden. Småländska tjejer, brittisk höst och mellbergska straffmissar var annars vad som präglade mitt 2004.


När Rasmus och Eken kom tillbaka gjorde ärtsoppan det också. Men så småningom försvann den sistnämnde till Stockholm och det blev aldrig riktigt samma sak som tidigare.


Litteraturvetenskap B var cirka 100 gånger så lästung som A-varianten och Dostojevskij knäckte bokstavligt talat Henriks flera år långa relation. Vi såg I väntan på Godot på Dramaten och diskuterade könsroller hos Ibsen och Flaubert. Vid ett tillfälle fick Sofia en livskris och frågade sig varför hon höll på med detta när människor faktiskt dog ute i världen. Jag svarade henne att litteratur också kunde vara ett slags medicin – för själen. På ett sätt står jag fortfarande fast vid det, men det har nog fåtalet av invånarna i Darfur och Swatdalen glädje av.

Jag skrev b-uppsats om genusperspektivet på ångest i Dagermans debutroman Ormen. Samtidigt skrev Kristina Björklund (som var vansinnigt vacker, erotiskt mystisk och gissningsvis fylld till brädden av egen ångest) även hon sin uppsats om samma roman – ”Ormen och råttan” hette den. Det är bland det bästa jag har läst på den nivån och jag har fortfarande texten sparad. Är det något jag kan ångra idag är det att jag inte lärde känna Kristina bättre – jag är övertygad om att hon var, och är, en fantastisk människa.

Kalmar blev det nya innestället, ett indiemecka mitt på Svartmangatan. Det var på Stones man kunde se alla de nya, heta banden. Paddington DC, Suburban Kids With Biblical Names, Britta Persson och The Radio Department. Men de sistnämnda fick vi aldrig skåda – en alldeles för lång förfest gjorde att det var lapp på luckan när vi väl kom. Den kvällen hatade vi bandet och utnämnde dem enhälligt till ett jävla skitband.

Jag sökte och fick sommarjobb på Kubal. Jag och Rasmus bilade skänkar, förstörde truckar och blev traversproffs. Jag jobbade kvällen för Sveriges EM-premiär och missade nästan hela första halvlek, men hann se alla de fem svenska målen mot Bulgarien. Senare på sommaren följde alla med spänning J-O Waldners framfart i Aten-OS. Året efter hade företagsledningen plockat bort alla TV-apparater. De störde, hette det. Som tur var var det inga stora mästerskap då.

Vi såg strafftorsken mot Holland i Bylunds soffa, åt dubbla kyckling/currytoast på Tinells och jag drog på mig en ny förälskelse, som inte heller den fick något sagoslut (eller ens någon början). Vi firade midsommar hos Forsgren och grillade sjuka mängder korv. Tjernström var en punkare och sket i allt. På hösten inleddes mitt sista år på lärarprogrammet.

ILU. Nya och nygamla bekantskaper. Morgonkaffet köpte vi av den ständigt leende Elin i caféet. Det var pedagogik på låg och hög nivå. Vi diskuterade ledarstilar och lektionsplanering. I oktober och november gjorde jag praktik på Bruksgymnasiet i Gimo. Jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Eleverna på samhällsprogrammet var trevliga och roliga. Jag spelade mer än lovligt på min norrländska bakgrund och fick en Trocadero i avskedspresent av klassen.

Rasmus, Eken och jag åkte till London; åt friterad torsk på Gunner’s Fish Bar och Micke blev Panathinaikos-Mike inne på fansens stampub, på den tiden Arsenal fortfarande huserade på Highbury. Jens levde rockstjärneliv och i Glasgow hänfördes vi av Nick Cave, tjuvåt kebab i Jennies kök och drack öl på Art School – som enligt uppgift skulle vara Franz Ferdinand-medlemmarnas stamhak , men som mest kändes som vilken sunkig småstadsklubb som helst.

London var ett undantag i vardagen. Den vardag där tiden som lärarstudent började närma sig sitt slut. Den bistra verkligheten gjorde sig påmind …

1 kommentar:

Me and my Home sa...

En mycket intressant och entusiasmerande blogg Denkert!
Återkommer....
Linda Sedin