Farväl till 00-talet - år 2009. "Over and out"

Decenniets sista år blev på flera sätt det tyngsta. Men med mod och nyvunnen initiativförmåga vann jag framtidstron tillbaka.

I början av mars spelade Timrå IK sin första match i slutspelet - mot Hv71. Samma dag gjorde jag mitt sista arbetspass på tidningsredaktionen. Hemmalaget vann med 2-1, Magnus Åkerlund var suverän i mål och halvtimmen efter matchen ljöd Lou Reeds "Perfect Day" ur högtalarna. Men allt var inte perfekt ...

Efter nästan ett år av social och ekonomisk trygghet var den osäkra tillvaron tillbaka: och den här gången var det inte ens i närheten av roligt längre. Vid 20 års ålder kunde det väl gå an, vid 24 liksaså, kanske till och med vid 25 ... men för någon som passerat 27 kändes något slags kerouacskt rock'n'rollkringflackande alls inte lockande längre; trots idoga försök att påtvinga situationen ett bohemromantiskt skimmer.

Jag drömde om Indien och London, Bombay och I väntan på Godot - men hamnade i Borås på anställningsintervju. Funderade två timmar (70 mil är trots allt en bit) innan jag bestämde mig. Jag sålde teaterbiljetterna då jag inte fick med mig sällskap till London. Estragon och Vladimir fick vänta - de är ju vana.

Oscar: det nya Marleys, i efterhand obegripliga småförälskelser (förmodligen mer desperata jakter på något slags stabilitet i tillvaron) och mycket funderande. Positiva undantag var två veckor i Göteborg, A Camp och Krippe Åström på Cirkus och SM-guld i basket.

Guldet ja. På valborgsmässoafton skulle en fullsatt Sporthallen se Dragons säkra titeln i Sporthallen - men laget misslyckades. Dagarna senare, i den direkt avgörande matchen i Solna, slockande Viasat i halvtid. I panik tog vi oss till O'leary's, för att där mötas av lika svarta tv-rutor, men webbradion fungerade. Minuter före slutet insåg vi att radion sände med fördröjning - och att text-tv därför var det just nu snabbaste mediet. På klassiska 377 såg vi resultaten av Ilungas trea och Rushs kyla från punkten redovisas som siffror på skärmen - siffror som, just då, betydde mer än alla livebilder i världen (även om det ska erkännas att jag var något bitter över att ha blivit blåst på guldkonfekten).

Nya grannar på Varvsgränd, nya GIF-debacle. Timrå åkte till sist ut mot Hv. Mikko Lehtonens skentapp i sudden hemma blev på sitt sätt avgörande. På sommaren var jag tillbaka på ST en sista(?) gång.

I augusti gick flytten. Drygt 70 mil i Corollan tog mig till Västergötland. Jag och Jens spelade tv-spel halva nätterna och hösten var temperaturmässigt inte ens i närheten ännu. Jag såg GIF slå Falkenberg med 3-2 borta, och det kändes som att laget, trots att spelet inte klaffade, faktiskt skulle greja avancemang till Allsvenskan. I slutändan var det inte ens nära.

Lundbygatan 4, en nattlig fotbollsmatch utanför Ulricehamn och enorma mängder planering. Jag jobbade hårdare än någonsin, men tyckte mig inte komma någonvart. Kontrasten mot journalistiken, där varje skriven artikel innebär något slags avslut, var stor. I läraryrket finns knappt några avslut, allt är en del i någonting större.

Men jag trivdes, stundtals till och med fantastiskt bra. Farväl geistlösa slentriankvällar på Oscar, adjö fantasi-och-trötthetsnödlösningspizzor från San Remo. Efter några veckor fylldes skolan av elever. I ungefär samma veva flyttade jag från Jens och Adde i Göteborg in till Borås.

Det var Usain Bolt show, Fevens sorti till Lidköping och rekreation vid kusten. Tidsbrist hade fått mig att lämna kören - och jag upplevde vårkonserten från åskådarplats, vilket kändes lite märkligt.

På jobbet kämpade jag med att lära ungdomarna svenska och journalistik. Etik, pyrrhussegrar, text wrap och logos i en salig blandning. Jag förbannade Facebook och Farmville, men älskade spontaniteten, humorn och insikten om att det går att ha någon slags relation till 16-åringarna trots att deras värld är så väsenskild från mig egen. På höstlovet såg jag Moneybrother på Stadshuset och på julavslutningen kändes det inspirerande att veta att jag snart skulle vara tillbaka i Sundsvall igen.

Frånvaron hade givit staden en gnutta glans tillbaka, men min plats var - för tillfället- någon helt annanstans.

Epilog - tankar inför 10-talet

De senaste tio åren har givit mig flera viktiga lärdomar, men jag har särskilt tagit fasta på två. Den ena är att man är sin egen lyckas smed, den andra är att man måste ha något att se fram emot för att livet ska kännas värt att leva.

Nästa decennium blir mitt fjärde. Det första var barndom, kravlöshet, lek och oskuld. Det andra var uppväxt, tonårstid, bundenhet. Det tredje och senaste var ungdom, frigörelse och något slags diffust gränsland mellan kravlös ungdom och kravfyllt vuxenliv.

Vid slutet av 2019 är jag närmare 40 år gammal. Om jag (vilket alls icke är någon självklarhet) ska följa de samhälleliga normerna kommer jag då att ha trätt in i vuxenlivet fullt ut, med stabilt arbete, bostad, fru eller sambo och barn.

De närmaste tio åren ska vi som skrålande viftade med våra vita mössor för tio år sedan bli vuxna fullt ut - och inte bara vi. Mats Sjöholm, Bysse, Lisa, Pär, Anders, Viktoria, Denna, Magnus Waldemarsson, Kalle, Mike, Kristina, Rasmus, Jens, Mia, Eva, Henrik, Louise, Forsgren, Linda, Zetterberg, Sampo, Feven, Becky, Jonas, Elina, Sofia, Zaar, Hällas, Josefin, Elin, Johanna och jag. Jag vet inte hur man gör och jag vet inte vad som väntar. Det enda jag vet är att man är sin egen lyckas smed och att förväntningar gör livet värt att leva.

Ett vuxenliv är ingenting man ordnar i en handvändning. Fram till 2019 finns det sjukt mycket att se fram emot: 10-talet lär bli ett bra decennium ...

Farväl till 00-talet - år 2008

2008 var projekterat att bli det bästa året någonsin - och till en början saknades heller inte förutsättningar. Men en månad och en Stockholmsvistelse senare var jag tillbaka på noll.

Hemma i Sundsvall fortsatte journalistikstudierna. Jag gick på halva studiemedel och nästan på knäna. Ett par inhopp på ST och några vikariedagar på Katrinelund höll mig flytande under årets första månader.

Sedan: ett inhopp på Sundsvalls Gymnasium. Engelsk- och idrottslärare(!). Jag var där i två månader. Medieettorna skrev nationella prov, Sussie pumpade elaka oneliners och Josefine drog en fantastisk förklaring på flytande engelska om hur "majsens natur inte var att leva i en burk".

Modetjejerna ville alltid spela volleyboll, men var lika glada oavsett var det slutade. I somras tog de studenten. Jag fick min egen sång från lastbilsflaket, vilket var närmast rörande.

Vi såg Springsteen äga Ullevi och Ryssland skjuta Sverige ur EM redan i gruppspelet. Innan matchen mot Spanien lyckades Anders åka på tusen kronor i böter efter att i sin iver att hinna fram till avspark ha krupit under järnvägsbommarna.

På sommaren blev det arbete på ST. Jag, Westlund och Hansson spenderade timmar på Norrporten Arena och la ner hela vår själ i att försöka avslöja Timrås blivande förstecenter. Det spekulerades, telefonerades och skrevs spaltmeter om någon norrman som jag nu längre inte ens minns namnet på. Riku Hahl försvann till Frölunda och Timo Pärssinen hade enligt egen utsago något system med telefonnummer nedskrivna på lappar - à la 80-talet.

Det var vårkonsert med Gungner (Johanna var inte längre med .. hon hade lämnat för praktik i Norrköping), appletinikväll på Varvsgränd (70 cl vodka + 70 äppellikör försvann i rasande fart) och i frånvaro av Marley´s och Skeppan började jag så sakteliga bli en inventarie på Oscar istället. Emil, Hällas, Henning och jag .. ville man träffa någon av oss fyra en lördagkväll visste man var man skulle leta.

Vi firade midsommar i Armsjön. På lördagen hade jag tagit på mig att arbeta som nyhetsreporter på tidningen. Bakfull så det räckte åkte jag och fotograf Sofia till Söråker för att dokumentera fjärilssafari. Naturligtvis kom ingen utom arrangören själv. Jag, Sofia och arrangören traskade själva runt i skogarna och lärde oss om arter och bestånd. Hade jag fått välja hade jag hellre gjort som de andra och stannat hemma i sängen.

På hösten fick jag fortsatt vikariat på tidningen. En projektanställning som sträckte sig till sista februari. Äntligen en stadig inkomst! Jag åkte till Norge och såg Micke Lustigs debutmatch på Ullevål och gjorde maffiga intervjuer med Hanna Westrin och Pelle Nilsson. Med tanke på det stora lokala deltagandet vid OS i Peking skickade ST en egen reporter i form av sportchef Engström. Totalt fick han bevittna cirka tio minuter av Sundsvallsidrottande på de olympiska arenorna.

Giffarnas återtåg till Allsvenskan blev kort. Per Joar Hansen var bättre på att säga roliga saker än på att träna fotboll och fjolårets succéman Mika Sankala tycktes reducerad till någon slags konbärare. I början av september fick de lämna och Sören Åkeby klev in istället - till ingen nytta. I slutet av samma månad såg jag plågad laget förlora med 0-5 hemma mot IFK Göteborg. I början av november hörde jag på webbradio från London hur sista chansen gick om intet nere i Malmö. Efter första halvlek stod det 3-0 - då lämnade jag internetcaféet. Det finns bättre saker att göra i London än att genomlida 90 minuter jävelskap vid en dator.

Jag hälsade på Josefin i Brighton och såg Nasri sänka United på Emirates. Ronaldo blev utbuad så fort han rörde bollen och jag tyckte synd om honom. När det inte var på tv blev han plötsligt så mycket mer mänsklig.

Jag, Louise och Feven spenderade timtal på Wayne's. Omsättningen på folk i mitt hus var sjukt stor och när Elina flyttade till Stockholm var jag plötsligt ensam kvar av det gamla gardet. På nyårsafton åt vi middag hos Maria och var alla hyfsat nyktra när vi skålade in det nya året i champagne. Den oinsatte kunde nog lurats att tro att vi var på väg att bli vuxna. Men det dröjde ett tag till ...

Farväl till 00-talet - år 2007

2007 var året då livet tog nya vändningar. Läraryrket var plötsligt inte längre än självklarhet och nya röster började sjunga i sången om mitt liv.

På sommaren återvände Jens från London för att bli den förste i bekantskapskretsen som gifte sig. Direkt på tågstationen i Sundsvall plockade vi upp honom – en vilt skrikande blivande äkta make – som snabbt förstod att den efterlängtade paltmiddagen inte skulle komma att bli av.

Efter att ha tvingats snurra två varv runt stadskärnan, medan jag och Erik febrilt försökte få liv i Anders, bar det av till Sörfors och Smedjan: klassisk mark, inte minst efter debaclet med Kalles 20-årsfest sex år tidigare.

Där åt vi trerätters och badade badtunna. Emil hetsade en bunt arga bönder på mig och Williamsson avslutade kvällen med att trycka tre 150-gramsburgare. Själva bröllopet blev heller ingen stillsam historia. Jag och mina sovgäster drack enorma mänger lightcola och vitvinsspritzers. Det var helt omöjligt att få tag i sodavatten.

Jag gjorde ytterligare en sommar på världens slöaste sommarjobb – Telia. Varje timme kom ordrar som tog ungefär femton minuter att paketera. Sedan var det bara att vänta 45 minuter på nästa beställning. Cyklandet till och från Birsta gjorde att jag gick ner flera kilo. Backen på Norra vägen var en plåga – till en början. I slutet av sommaren handlade det mer om att försöka stå upp och trampa hela vägen upp.

I juni tog 91:orna examen från Katrinelund och då fick det vara nog även för mig. Less på timvikariat, osäkra lönebesked och oro över framtiden sökte jag en påbyggnadsutbildning i journalistik vid Mittuniversitet – och kom in. I september började mitt nya liv: ingresser, nyhetsvärdering, nedryckare och etik med den etiskt fulländade Ingmar Åttingsberg. Drygt ett och ett halvt år sedan flytten från Uppsala var jag tillbaka i studentvärlden, med allt vad det innebar. Tentor, kurslitteratur och seminarier. Men framför allt billig kåröl och nya vänner. Linda, Sofi och Micke införde allamöjligaveckodagaröl på allamöjligaöppnaställen (främst dock Dalton's). Jag hängde tacksamt på.

Vi firade midsommar hos Janne Nordin i Halmstad och spelade sjuka mängder fotboll på planen bakom kyrkogården i Granlo. Varje onsdag var det nya matcher. Erik köpte såväl pump som västar, över ena målet hängde trädgrenar som ökade slumpfaktorn betydligt och Birberg orkade springa precis hur mycket som helst.

Det sjöngs barnsånger med Gungner, Erik lämnade stan för Stockholm och i oktober bevittnade jag ett mirakel i Ljungskile från O’leary’s i Sundsvall. Patrikssons, Erikssons och Ålanders mål tog GIF tillbaka till Allsvenskan och segerfesten på Oscar samma kväll är svårslagen.

På hösten var jag med på nollningen för första gången (i Uppsala hade vi gymnasielärare glömts bort) – till en början mest för att få mer och bättre kontakt med Johanna, körens mest mystiska och intressanta person, tillika journaliststuderande. Det gick … sisådär. Omgiven av något slags mystik slog hon effektivt bort de flesta försök till närmanden (som i ärlighetens namn kanske inte alltid var världens bästa). Men nollningen gav mig i förlängningen så mycket mer i form av kontakter, bekantskaper och kompisar.

I december påbörjade jag min journalistpraktik på Sundsvalls Tidnings sportredaktion. Ett av mina första uppdrag blev att göra en telefonintervju med Timråtränaren Challe Berglund. Jag hasplade nervöst ur mig den ena dumma frågan efter den andra, medan en hörbart allt mer trött Timråtränare gav korthuggna svar. Någon vecka senare gjorde jag en grej på att samme Challe stoppats av klubben då han haft planer på att knäcka extra som spelexpert i ett planerat nytt travprogram i Tv. Efter de två artiklarna var jag övertygad om att karln föraktade mig och aldrig mer skulle prata med mig, men med facit i hand har det faktiskt aldrig varit några som helst problem.

Vi hade trippla julkonserter med Gungner. Jag hatade andratenorstämman till Veni, veni, men Johanna sjöng the Christmas Song precis så julstämningsfullt och glittersnövackert som jag hade förväntat mig. På juldagen drack Erik 60 Miller på Stadshuset och jag träffade Sara och började hoppas. Åtminstone någon månad in på nästa år …

Farväl till 00-talet - år 2006

Tjugohundrasex var året då min utbildning för första gången bar frukt i form av arbete; året då Sundsvall åter blev min hemstad, men inte mycket var som senast ...

Arbetslös flyttade jag i december tillbaka till mamma och pappa i Sundsvall. Jag återvände en kort sväng för att på en vecka stöka av en grammatiktenta, en b-uppsats i statskunskap (som skrevs på en natt, researcharbete undanräknat) och en tenta i nationalekonomi.

Arbetsförmedlingen, intresseanmälningar och viss ångest över att för första gången sedan 18 års ålder bo hos mina föräldrar. På dagarna drack jag både tre- och fyrtår på Tinells och läste svåra tidskrifter på biblioteket. På kvällarna höll vi Hydros verksamhet flytande med våra plockgodisinköp och spelade NHL 2006 på Storgatan . Nashville var överlägsna och åkte med lätthet ifrån alla andra lag.

I februari, mitt under brinnande OS fick jag timvikariat på Katrinelunds högstadium. Månaden senare blev jag erbjuden min första tjänst – tre månader som SO-lärare och mentor för en fantastisk klass där profilerna haglade.

Jag, Staaf och Hällas åt pyttipanna på Fridhemsgatan och skrek fram två guld i längdsprinten, Sveriges första i vintersammanhang på tolv år – och det skulle bli fler: på Forsgrens sprillans nya plasma-TV såg vi Niklas Lidström skjuta hem hockeyguldet och efter Anette Norbergs avgörande sten i curlingturneringen konstaterade Anders krasst att han aldrig varit orolig. ”Kan man gå på stan i den där luggen blir man inte nervös i en OS-final”, var hans kommentar.

Niorna tog grundenten i GA-kyrkan och det var idel glada miner. Jag hade bara känt ungdomarna i några månader, men var stolt som en tupp. I år, på studenten, träffade jag vissa av dem igen – för första gången på tre år. Jag gladdes fortfarande med dem.

Zetterberg dejtade en tjej som hette Feven. Hon tog med sig några vänner på Eriks födelsedagsfest och det blev början på en ny och ännu pågående vänskap. Samma dag som Kåren hade pubtömning spelade Sverige oavgjort, 0-0, mot Trinidad i VM-premiären. Veckan senare utbröt stort jubel när en och en halv meter Fredrik Ljungberg nickade(!) in matchens enda mål mot Paraguay och tog Sverige till åttondelsfinal.

I maj flyttade jag hemifrån för andra gången i mitt liv – den här gången till Varvsgränd i centrala Sundsvall. Staafs 240 såg förjävlig ut och lät ännu värre. Skeppsbrokällaren fanns fortfarande kvar, men hade inte längre samma charm. De flesta av det gamla gardet hade flytt stan – företrädesvis för Stockholm.

Sommarjobb på Telia, nya jobbansökningar följda av negativa svar och ny framtidsoro. Jag tillbringade tiden med att springa och gymma och kände mig snygg och vältränad. En kräftskiva i Forsa blev sommarens höjdpunkt rent festmässigt.

Jag hankade mig fram på timvikariat på Katrinelund. Ena månaden tjänade jag 12000, nästa 9000 – man kunde aldrig riktigt veta. Men elevkontakten innebar en viss kompensation för oron i tillvaron. Det gjorde inte säsongskortet på Norrporten Arena, där klåparen Wilson var ytterst nära att coacha GIF ut ur Superettan, innan Mika Sankala redde ut det hela i slutet av säsongen. När Chris Cleaver inte fick förnyat kontrakt firade jag med champagne på Kåren.
Det var vårkonsert med Gungner, möte med Becky, mängder med filmer på Forsgrens 42-tummare, fotbollsjonglering på asfaltsplanen och fortfarande ohälsosamt mycket öl. I december fyllde jag 25 år och firade med fest på klassisk mark, i Svartviks klubblokal. Alla var där och jag är fortfarande både förvånad och tacksam över att så många kom. ”Lagfotot” från kvällen sitter fortfarande uppe på min vägg.

Jag engagerades som konferencier för Gungners julkonsert och upptäckte en ny värld av notläsning och stämsång. Kvällen efter sista konserten hade vi efterfest hemma hos mig på Varvsgränd. Jag hade sju flaskor vin kvar från födelsedagsfesten, Ellinor åt sjuka mängder pyttipanna. På annandag jul tömde jag, Jonas och Elina det sista av födelsedagsspriten i en sällan skådad hemmafest. Krogen tog vi oss aldrig till, det var symptomatiskt för hela året: jag kom liksom ingenstans …

Farväl till 00-talet - år 2005

2005 var året då vuxenvärlden knackade på för första gången - året då det plötsligt inte längre fanns någon självklar, färdigritad fortsättning på livet. Det löste sig den gången, men framtidsångesten hade fått reda på min adress.

I början av juni tog vi examen efter fem år på lärarprogrammet (jag var visserligen inte riktigt klar med alla kurser, men de gemensamma studierna var i alla fall över). Kvällen innan det avslutande seminariet – då våra examensarbeten skulle avhandlas – tyckte Johnny att stora pubrundan (13 öl på en kväll) var en bra idé. Det slutade med att han blev utelåst och fick gå direkt till skolan. Blek som en soldränkt störtloppsbacke kämpade han sig igenom dagen.

Vi festade från 14.00. Öl på Orvar, förfest hos Henrik vid ÖG (där jag skämde ut mig rejält i sviterna av mina kärleksbekymmer) och så småningom Norrlands. Veckan senare hade vi examensceremoni i Universitetsaulan: någon citerade Alice Cooper och Britas lillebror sjöng Mr. Bojangles. Kvällen avslutades återigen hos Henrik. Alla var där: Lotta, Ingela, Jörgen, Johan, Ewa, P-A, Bodil och alla de andra. De flesta av dem såg jag sedan aldrig mer. Återigen gick en umgängeskrets i graven – fem år efter studenten.

Vi åkte till Indien, upplevde en annan kultur och knöt starka vänskapsband. Ingela verkade alltid jobba och hade ändå alltid tid för alla. Jörgen pissade en enlitersflaska full under en bussfärd från Pondicherry och Samosas kostade 1,5 rupier styck. De yngre av våra indiska tolkar hade rakat av sig sina mustascher eftersom de hört att det var vad svenska tjejer föredrog.

Moneybrother släppte To die alone, och jag och Mike såg Martha Wainwright sjunga skiten ur Berns. Det var lock out-säsong i NHL och Elitserien fylldes av stjärnor. Zäta kom hem och ledde Timrå till kvartsfinal, men där tog det stopp efter sju täta matcher mot Djurgården. På hösten såg jag, Mike och Lisa Peter Olofsson missa öppet mål mot Hammarby på Söderstadion och GIF, ledda av den inkompetente Jan Halvor Halvorsen, var i expressfart på väg mot nedflyttning.

Jag och Lisa pratade ofta. Hon och Mia var två fantastiska människor, men föraktade varandra. Den första: en minst sagt hemlighetsfull cyniker som var omöjlig att veta var man hade. Den andra var en obotlig romantiker som trodde gott om allt och alla. Lisa bad ödmjukast och allvarligt om ursäkt när hon glömde min födelsedag och inte ringde förrän tolv minuter efter midnatt. Sedan dess har hon aldrig ringt när jag fyllt år. Jag har inte ringt henne heller. Det är konstigt hur fort människor glider ifrån varandra när man inte vårdar relationer ...

Jag sökte lärarjobb utan framgång. Vänersborg, Stockholm, Nässjö .. men fick nej överallt. På sommaren spelade jag enorma mänger Fifa och gjorde en andra vända på Kubal. Efteråt svor jag att aldrig återvända, det har jag inte gjort heller.

Olycklig förälskelse, lycklig oförälskelse och konstant framtidsångest. Flera nätter låg jag sömnlös fram till småtimmarna i omväxlande kärleksgrubbel och höstfunderingar. Till sist blev det Litteraturvetenskap C och inläsning av tidigare misslyckade kurser. På hösten såg jag, Johan och Kalle Zlatan skjuta Sverige till VM med en kanon mot Ungern. Jag och Johan skrek ut vår glädje – Kalle var mer svårimponerad.

Vi gjorde stora pubrundan och hade bjudmiddagar. Mike hade flyttat till Stockholm och de flesta av mina gamla klasskamrater var spridda vind för våg över landet. Valborg kändes inte lika kittlande längre. Uppsala var inte vad det hade varit.

I oktober skrev jag C-uppsats och åkte till Landskrona, där jag på en tydligt östtyskt inspirerad idrottspark fick se Giffarna åka ur Allsvenskan efter fem säsonger. Halvorsen hade försvunnit redan med några omgångar kvar av säsongen - och i november tog en engelsman vid namn David Wilson över. Bra, trodde jag då. Det skulle visa sig att jag hade fel …

Farväl till 00-talet - år 2004

När decenniet började närma sig sin mitt började jag närma mig slutet på Uppsalatiden. Småländska tjejer, brittisk höst och mellbergska straffmissar var annars vad som präglade mitt 2004.


När Rasmus och Eken kom tillbaka gjorde ärtsoppan det också. Men så småningom försvann den sistnämnde till Stockholm och det blev aldrig riktigt samma sak som tidigare.

Litteraturvetenskap B var cirka 100 gånger så lästung som A-varianten och Dostojevskij knäckte bokstavligt talat Henriks flera år långa relation. Vi såg I väntan på Godot på Dramaten och diskuterade könsroller hos Ibsen och Flaubert. Vid ett tillfälle fick Sofia en livskris och frågade sig varför hon höll på med detta när människor faktiskt dog ute i världen. Jag svarade henne att litteratur också kunde vara ett slags medicin – för själen. På ett sätt står jag fortfarande fast vid det, men det har nog fåtalet av invånarna i Darfur och Swatdalen glädje av.

Jag skrev b-uppsats om genusperspektivet på ångest i Dagermans debutroman Ormen. Samtidigt skrev Kristina Björklund (som var vansinnigt vacker, erotiskt mystisk och gissningsvis fylld till brädden av egen ångest) även hon sin uppsats om samma roman – ”Ormen och råttan” hette den. Det är bland det bästa jag har läst på den nivån och jag har fortfarande texten sparad. Är det något jag kan ångra idag är det att jag inte lärde känna Kristina bättre – jag är övertygad om att hon var, och är, en fantastisk människa.

Kalmar blev det nya innestället, ett indiemecka mitt på Svartmangatan. Det var på Stones man kunde se alla de nya, heta banden. Paddington DC, Suburban Kids With Biblical Names, Britta Persson och The Radio Department. Men de sistnämnda fick vi aldrig skåda – en alldeles för lång förfest gjorde att det var lapp på luckan när vi väl kom. Den kvällen hatade vi bandet och utnämnde dem enhälligt till ett jävla skitband.

Jag sökte och fick sommarjobb på Kubal. Jag och Rasmus bilade skänkar, förstörde truckar och blev traversproffs. Jag jobbade kvällen för Sveriges EM-premiär och missade nästan hela första halvlek, men hann se alla de fem svenska målen mot Bulgarien. Senare på sommaren följde alla med spänning J-O Waldners framfart i Aten-OS. Året efter hade företagsledningen plockat bort alla TV-apparater. De störde, hette det. Som tur var var det inga stora mästerskap då.

Vi såg strafftorsken mot Holland i Bylunds soffa, åt dubbla kyckling/currytoast på Tinells och jag drog på mig en ny förälskelse, som inte heller den fick något sagoslut (eller ens någon början). Vi firade midsommar hos Forsgren och grillade sjuka mängder korv. Tjernström var en punkare och sket i allt. På hösten inleddes mitt sista år på lärarprogrammet.

ILU. Nya och nygamla bekantskaper. Morgonkaffet köpte vi av den ständigt leende Elin i caféet. Det var pedagogik på låg och hög nivå. Vi diskuterade ledarstilar och lektionsplanering. I oktober och november gjorde jag praktik på Bruksgymnasiet i Gimo. Jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Eleverna på samhällsprogrammet var trevliga och roliga. Jag spelade mer än lovligt på min norrländska bakgrund och fick en Trocadero i avskedspresent av klassen.

Rasmus, Eken och jag åkte till London; åt friterad torsk på Gunner’s Fish Bar och Micke blev Panathinaikos-Mike inne på fansens stampub, på den tiden Arsenal fortfarande huserade på Highbury. Jens levde rockstjärneliv och i Glasgow hänfördes vi av Nick Cave, tjuvåt kebab i Jennies kök och drack öl på Art School – som enligt uppgift skulle vara Franz Ferdinand-medlemmarnas stamhak , men som mest kändes som vilken sunkig småstadsklubb som helst.

London var ett undantag i vardagen. Den vardag där tiden som lärarstudent började närma sig sitt slut. Den bistra verkligheten gjorde sig påmind …

Farväl till 00-talet - år 2003

Med bara 19 dagar kvar av decenniet minns jag - dagen innan min födelsedag - året då jag var 22. Ett år som, på fler än ett sätt, av mig förknippas med siffran sju.

Ett datum kom att sätta sin prägel på året – sjunde maj.
Det var förfest hos Eken på Rackarberget. Sverige mötte Finland i hockey-VM och när finnarna gjorde 4-1 gav vi upp och gick. På väg ner mot Norrlands, Beat on the brat och Richard Buckner fick vi dessutom rapport per telefon om att grannarna i öst hade gjort ett femte mål.
Väl i garderoben på Norrlands hörde vi Sverige reducera till 3-5 på personalens radio. Vi stormade till nationspuben där vi fick se 4-5, och 5-5 … och 6-5.

Eken kallade en stackars lidande finsk tjej för finnjävel, tappade en öl i marken och berättade euforisk för en ganska oförstående Richard Buckner att ”Sweden won man”. Buckner fick sedan varje låts avslutande fem sekunder dränkta i jubel från en överförfriskad och segerrusig norrlänning. Sjunde maj utnämndes till årlig högtidsdag.

I VM-finalen förlorade Sverige i sudden mot Kanada, då domarna godkände Anson Carters mål efter närmare en halvtimmes videogranskning. Efteråt vägrade Micke följa med oss andra och grilla på Kantorn. ”Man ska inte ha trevligt efter en förlust” hävdade han.

Vi hade korridorsfester där vi blandade singelmaltwhiskey med lightcola. Jag och Kalle blev i det närmaste stammisar på V-dala, då Snerkes köer började te sig orimligt långa. Varje torsdag åt vi ärtsoppa med våfflor och drack punsch på Upplands. Så småningom behövde det inte ens sägas, det var bara att infinna sig vid femtiden så fanns de andra där. White Stripes släppte Elephant och på Valborg sjöng vi Seven nation army och Ska vi dra till Tjernström minst hundra gånger. Zetterberg hade med sig något ragg och stal min säng så att jag själv fick tillbringa lång natts färd mot maj på golvet.

Popaganda och Skeppsbrokällaren, Fireside och Lisas bjudnötter. Den obegripliga Franke-hajpen och middagarna hos mormor i Fålhagen. De dagliga promenaderna från Flogsta till skolan, där jag läste Nordiska språk B, tog runt 25 minuter. Efter en hemtenta i språkhistoria lämnade jag Uppsala temporärt och institutionen bakom Engelska parken för alltid. Sommaren har försvunnit i en dimma av Skeppsbrokällardunkel och ölsviter.

Jag, Axel, Tove och Henrik (det kan ha varit några fler, men jag minns inte riktigt) smet in köksvägen på Stocken en torsdagkväll. Det gjorde hela festen. Axel var för övrigt en briljant människa. Han var inte lärarstudent och försvann således ur min umgängeskrets hösten 2003. Ibland undrar jag vad han gör nuförtiden.

På hösten drog Eken och Rasmus iväg till Indien. Jag försökte hålla liv i ärtsoppetraditionen på egen hand, men gav upp efter bara några veckor. Återigen hade jag flyttat inomstädes – den här gången till Norrlands nations studentbostäder på Studentvägen: lägre hyra och närmare stan. Dessutom fick jag privilegiet att bo omgiven av idel norrlänningar.

Jag delade kylskåp med Anna, en läkarstudent från Härnösand som fram till dags dato fortfarande är den mest intelligenta, allmänbildade människa jag har träffat. Hon kunde allt, utom möjligen sport. I skolan var det Litteraturvetenskap A: Homeros, Milton, Petrarca ... På sensommaren var gräsmattan, playan kallad, fylld av solbadande studentskor. Jag bodde på femte våningen – utan hiss.

Sverige slog Polen med 2-0 borta och blev klart för EM i Portugal. Ägaren av snabbköpet på Studentvägen kallades för tjuven, trots att han hade relativt humana priser, och jag lyckades sätta VG på en tentafråga om Macbeth fast jag inte hade läst en rad av pjäsen.

Anna Lindh och Nathalie Rönnqvist mördades nästan samtidigt en ovanligt mörk, gråkall och trist septembermånad där det var svårt att hitta ljusglimtar. Giffarna slutade trea från slutet i Allsvenskan, men lyckades kvala sig kvar mot Häcken (trots det avgick Per Joar efter säsongen). Jag läste Maja Lundgren och fick en aha-upplevelse. Det fanns ett ljus längre fram …