Priceless

Orangesvartrutig skjorta - 200 kronor.
Vita Converseskor - 150 kronor.
Parfym+ deostick - 600 kronor.

Nämnas i samma mening som B Å D E Denna och Zetterberg - Helt otroligt jävla obetalbart.



Ett tack till utvalda vänner för den fina tillställningen och det goda sällskapet.

Smärtsamma förluster

Sensible Soccer.
Stora pixlar på en grön bild, men samtidigt det kanske mest briljanta fotbollsspel världen någonsin skådat. Dribbla, passa, skjut. Allt klaras av med ett fåtal knappar, inga rymdskeppsdosor här inte.

En gång i tiden var jag bäst på det. Jag kunde med lätthet vinna VM med Albanien. Nu för tiden är jag närmast medioker, och det plågar mig. Löjligt, kanske ni tycker. Men precis som med allt annat så är det smärtsamt att upptäcka att man inte längre besitter det där lilla extra.

Idag förlorade jag med Sverige mot Bulgarien i VM:s kvartsfinal. Det var nära att jag slog sönder tangentbordet.

Jag hatar det! Men samtidigt kan jag inte sluta spela.

Dagen innan måndag

Håhåjaja.
Så sitter man här igen en söndagkväll. Trött och sliten, men ändå inte alls speciellt sugen på att gå till sängs. Det är ju inte som att jag har någon speciell tid jag måste kliva upp.

Men imorgon ska bli dagen då jag tar tag i saker och ting!

Mina nycklar är försvunna/förlagda. Det finns vissa indicier som pekar mot att det fanns alkohol med i bilden då de avlägsnades ur min ficka. Jag får göra en rundvandring imorgon och se om någon vänlig själ har hittat dem. Det är en av de saker som jag ska ta tag i.

Saker att ta tag i måndagen den 21/8

• Leta efter nyckelknippa
• Söka arbete
• Gå på banken
• Städa lägenheten (åtminstone for show. Plocka lite så att det vid en första anblick ser välstädat ut)

Så har jag smakat lammkött också. Det var faktiskt väldigt gott. Jag tror dock inte att det är något jag kommer att fortsätta med särskilt ofta. Men man ska förstås aldrig säga aldrig...


Varför är Saida död nu när man behöver henne?

Ingen mus

Min datormus har tvärslocknat. Jag ska göra vissa återupplivningsförsök på den under kvällen, för att se om den kan väckas åter. Fram till dess är jag mer eller mindre socialt handikappad.

Arbetslös och pank dessutom. Livet går i d-moll just nu. Det är i stunder som dessa som jag är glad att någon kombinerade glass med jordgubbar.



Till er som läste rubriken annorlunda: er tolkning stämmer också alldeles utmärkt.

Man blir bara äldre

Om exakt fyra månader infaller min tjugofemte födelsedag. Brukligt vore naturligtvis att fira detta med pompa och ståt, i glada vänners lag. Men ärligt talat börjar mina funderingar på att göra en klassisk tantsmitning komma allt närmre ett förverkligande.

Alltså: "All eventuell uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt med bestämt!"
En kort insändare i lokaltidningen och sedan är allt ur världen. Enklast möjliga lösning.

Det finns förstås en anledning till mina dubier. Jag har under de senaste månaderna varit på ett antal födelsedagsfester, vilka alla har varit orgier i mat, dryck och organisation. Jag känner, rent ut sagt, att jag aldrig kommer att kunna nå upp till den standard som gästerna nu har vant sig vid.

Min enda räddning tycks vara att fokusera på den flytande formen av föda. Att helt enkelt se till så att gästerna dricker så mycket att de helt enkelt glömmer bort det där med maten. När jag sedan dukar fram några halvråa kycklingfiléer och vidbrända hamburgare så är folk ändå så tankade så att allt smakar fantastiskt. Det måste nästan bli så.


...och annars finns ju alltid ST

Elvis ska lämna byggnaden

Det var det.
Om ingen gammal lotofag dyker upp de närmsta minuterna så har jag snart lämnat arbetsplatsen för sista gången den här sommaren.

Det känns inte alls så tokigt. Faktum är att det till och med känns ganska skönt. Frågan är bara vad jag ska ta mig till istället? Det är inte direkt så att jag håller på att drunkna i jobberbjudanden.

Men, men... det är väl bara att ta en sak i taget. Jag börjar med det mest väsentliga; att avnjuta helgen på bästa sätt.

Förresten undrar jag om inte lotofagerna är utdöda. Det tisslas och tasslas till och med om att de aldrig har existerat. Men det där är någonting som vi aldrig kommer att få reda på.

Se hit!

Efterlyses

Klarspråk.
Sågs senast någon gång 1997.
Varierar i utseende. Framträder dock oftast i form av raka rör. Kan ibland förväxlas med oförskämdhet; dock endast av personer ovana vid klarspråk.

Hittelön utlovas i form av ärlighet och förtroende.

(Kan eventuellt bytas mot ett par hela lådor väl använda klyschor)

Ring Mattias: 073-1806964

Liv i större och mindre partier

Schackspelet har den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Det var Willy Kyrklund som skrev det, i sin roman Polyfem Förvandlad. Troligen hade han lånat det av någon gammal grek, kines eller motsvarande. Det är nämligen på tok för smart och enkelt för att ha författats så sent som på 1900-talet.

Schackspelet har även den nackdelen gentemot livet, att alla pjäser har sina egna, förutbestämda och oföränderliga roller och mönster. Visst kan man ta ett nytt parti, men även då får löparna bara röra sig diagonalt, aldrig lämna sina vita eller svarta rutor. I schack är allting svart eller vitt.

I det enda parti liv man spelar finns däremot alltid möjligheten att ändra reglerna i takt med att nya situationer uppstår. Rutorna flyter samman tillett gytter av färgkombinationer. Ens enda motståndare är de egna begränsningarna.

Om man slutar älta strategi och taktik så är chansen så mycket större att man på dödsbädden inte önskar sig något mer parti. Strategi och taktik gör nämligen att även livet rutas in, och risken är därmed stor att man reducerar sig själv till en bonde, i maklig takt på väg framåt, i hopp om att någon dag få bli något större. Vissa lyckas, men de flesta blir slagna på vägen dit. Det är bättre att bara flyta med och göra vad man känner för, utan att ta hänsyn till alla eventuella konsekvenser. Först då kan man lämna rutorna och istället se helheten på livets bräde.


Ja du, Willy...

Med livet som insats

Varför är allting ett enda stort spel? Måste det vara så?

Troligen spelar jag mot mig själv också. De andra deltagarna vet åtminstone inte om att de deltar. Eller så har de sina egna spel, mot sig själva de också, med sina egna inbillade deltagare.

Det är väl så det brukar fungera antar jag. Alla vinner, men bara över sig själva.

Istället för öppna kort - öppna ackord!

Summering

Lördag morgon.
Något känns fel. Annorlunda på något sätt.
Var är de äckliga maskarna i halsen, sanden på tungan och subwayfläckarna på tröjan?
Nej, visst ja. Det var ju nyktert igår.
N Y K T E R T! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Men jag sov ändå dåligt inatt. Jag sover oftast dåligt nu för tiden. Vaknar alltid minst en gång, oftast 04:55.
Jag antar att jag låg och väntade på livstecken, det kom dock aldrig några. Nåväl... folk håller sig nog vid liv ändå, frågan är bara i vilket skick.

Har haft en nyttig vecka för övrigt. Den avslutades igår med sju kilometers löpning i tryckande hetta. Det kändes mycket bra. Eller, som Gidlund skulle ha uttryckt det:
"Det är inget brölopp det där inte".

Det har han helt rätt i. Några sådana tycks just nu inte existera i min sinnevärld överhuvudtaget. Varken av den ena eller den andra stavningen.

Jag försöker åtminstone att bry mig...

Goddag tristess

Tristessen är förbannat påtaglig just nu.

Solen skiner utanför fönstret, sommaren är lång och på stränderna är det trängre än vid en marknadsmorgon i Addis Abeba.
Men vad hjälper väl det?
För här sitter jag, tumrullandes och timräknandes.
Orden här ovan är böjda i presens particip. Det är en participform som inte är speciellt vanlig i daglig skrift.
Sådär, nu fick jag det sagt också. Nu när jag börjat ägna mig åt att utreda svensk grammatik kanske ni bättre förstår hur påtagligt less jag är.

Man kanske skulle....
nej, förresten.

Eller så kanske man borde...
Nej! För gud skull. Inte på jobbet.

Sex timmar kvar. Fjorton till helg.
Pris ske högre makter.

Men det lär väl regna på lördag...

Alla tåg inställda

Det verkar inte bli något sverigeäventyr för Kristoffer Tollås. Det är förstås kärvt med uttåg, eller tåg överhuvudtaget för den delen, med tanke på järnvägens nuvarande skick. Huruvida det har något med saken att göra låter jag dock vara osagt tills vidare.
Ska jag vara ärlig tror jag att det kan vara ganska bra. Inte minst för Tollås själv.

Dialog (fortsättning):

L: Jaså, du packar upp väskan igen. Vadan detta?

T: Ja, jag lär dö här i Norge. Det gives alltid något bättre än Gif Sundsvall.