Tour de Chinatown

Det är uppförsbacke för cykelsporten just nu, både bildligt och bokstavligt talat. För samtidigt som cyklisterna på Touren segar sig upp för de sista backarna tappar den i grunden vackra sporten allt mer av sin trovärdighet. Förra året var det Landis. I år kom Basso inte ens till start, Vinokourov diskades och igår blev Michael Rasmussen, totalledaren, hemskickad av sitt eget stall.

Men!

Finns det någon som på allvar inte tror att stallen bär det största ansvaret för cykelsportens dopningsproblem? Det är min fullständiga övertygelse att ytterst få av cyklisterna dopar sig utan stallens kännedom, eller till och med uppmuntran. Ser man det på det sättet så blir "stackars" Michael Rasmussen bara ett offerlamm. En pytteliten bricka i ett betydligt större spel; den som får ta smällen för att hans stall ska kunna behålla trovärdigheten utåt. Det luktar, osar, stinker Kate Moss och Paul Wolfowitz lång väg. En film om den franska touren kan bli den bästa konspirationsrullen sedan Chinatown. Vem ringer Polanski?



Tankar i övrigt:

• Solen skiner. Lite småtrevligt, men jag måste ändå sitta inomhus.
• När får man se Akombo?
• Är det någon som överhuvudtaget läser det här? Skit samma; jag skriver väl ändå. Text för textens egen skull, otroligt postmodernistiskt.

God förmiddag!