Limbo

I mitt (idoga?) sökande efter en livskamrat så tror jag mig ha kommit fram till en ödesdiger slutsats. Nämligen den att jag är, om inte fast, så åtminstone relativt stillastående mellan två världar.
För alternativ för de folkliga.
För folklig för de alternativa.

Nej! Jag vill inte tillbringa dagarna med att läsa kvällstidningarnas sexspalter samtidigt som Rix FM spyr ut de senaste hitsen i bakgrunden.

Nej! Jag vill inte diskutera eventuella Bergmaninfluenser i den senaste Solondzrullen.

Nej! Jag vill inte se på uppenbart dåliga jävla actionfilmer som innebär en uppenbar risk för hjärnskrumpning vid alltför långvarigt tittande.

Nej! Jag vill inte behöva bry mig om vilken politik som förs i varenda litet obskyrt land i Mindre Asien.

Nej! Jag vill definitivt inte behöva offra nästa Gif-match för att gå och lyssna på när Alan Warner läser dikter i motljus, ackompanjerad av en stråkkvintett från gamla Östberlin.

Det enda jag vill är egentligen att träffa en mysig tjej med poppig look som har ett avslappnat förhållande till kultur i största allmänhet. En tjej som gillar BÅDE litteratur och fotboll (det går, tro det eller ej!) En tjej som tar musik på allvar, men som ändå kan tänka sig att tomlyssna igenom skivorna utan att nödvändigtvis behöva reflektera över meningen med varenda ackordbyte och textrad.

Är det verkligen för mycket begärt?

Och.. om inte det går. Någon som är snäll och glad och åtminstone då och då kan tänka sig att skratta åt dåliga ordvitsar, bara för att det är just jag som berättat dem.

Man får sikta mot stjärnorna. Risken är dock påtaglig att man kommer på jorden igen utan att ens ha besökt det nedre molntäcket.