Livet är hår(d)t

Det finns en blogg som heter Konsten att förlora, som var i ropet för ett tag sedan. Den bloggskribent som ansvarade för bloggen hette Mats Hård, det visade sig senare att han inte var på riktigt.

Jag är på riktigt.

Mats Hård mådde ofta dåligt av alla förluster som han, i sann fotbollssupporteranda, tvingades utstå.

Jag börjar mer och mer förstå hur han kände sig.

Mats Hård hade i alla fall en flickvän, två till och med.

Det har då fan inte jag, inte ens det har gubben där uppe unnat mig.

0-2, 1-2.

Sämst i världen

Plötsligt slog det mig!
Hur bra jag än tycker att jag har det så finns det garanterat en hel bunt människor som har det ännu bättre. Detsamma gäller naturligtvis även för det motsatta; hur äckligt, vidrigt man tycker att man mår så kryllar det av folk som känner sig och har det värre.

Men!

Då kom jag att tänka på den stackaren som faktiskt har det värst av alla. Någonstans måste ju den personen existera, den som ärligt kan säga att han (eller, för den delen, hon) lever det mest miserabla livet av oss alla. Den personen lär förvisso skifta ganska ofta, det är förmodligen svårt att hålla sig längst ner på skalan allt för länge, men ponera att det i vissa fall kan hålla i sig i åtminstone en dag. Jag har själv haft dagar då det mesta tyckts gå åt skogen, dagar då jag helst bara skulle vilja åka hem och begrava mig själv bland mjuka kuddar och avskärmande täcken, men i jämförelse med den person som just då hade det allra, allra sämst var nog min dag ändå ganska lyckad.

Jag undrar bara; var finns den här människan just nu? Vare sig det är en barnprostituerad i Bangkok, en tjackpundare i L.A. eller en kvinna som står framför en exekutionspluton i Beijing så kan den personen åtminstone rakryggat (hur rakryggad man nu orkar stå i det läget) att just nu är jag i alla fall unik i ett avseende, ingen har det sämre än jag.

Här var det inte Giffarna

Det gick inte ikväll heller.
Smått skamsen fick man lunka hemåt, gömmandes den blåvita halsduken innanför jackan. Solen hade gått ner, det var kallt som i februari och inte värmde spelet heller.

Förlust igen med andra ord. Visserligen en mer hedersam sådan än senast, men vad hjälper väl det då nollan i målkolumnen fortfarande ler sitt hånfulla flin rätt i ansiktet på en? Den fåhövdade publiken blev mer och mer frustrerad för var gången minut, och nere på planen gick en spelare vid namn Ingel som verkar ha trott att han spelade rugby. Gång på gång spelade han bollen rakt bakåt till närmaste medspelare, allt medan Mikael Lustig (inte så lustig idag) sprang sig tröttare och tröttare i väntan på bollen.

Hårda bud tänker ni, tänker jag, tänker alla. Men vad kan man säga? Nya, friska tag till nästa match. Det är ju trots allt inte över förrän den tjocka käringen sjunger. Dock har hon redan börjat värma upp stämbanden.

Ensam med Faulkner och Murakami

Mina inlägg blir färre och färre. Det är kanske lika bra, eftersom jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Om fler levde enligt devisen har man ingenting vettigt att säga kan man lika gärna hålla tyst så skulle världen bli en betydligt vackrare plats att leva på. Men jag ska försöka skärpa mig och publicera åtminstone några inlägg i veckan.

Det är många tankar just nu. Positiva tankar, som att sommaren närmar sig, men även negativa tankar, som att ensamheten ibland blir alldeles för påtaglig. Nu ska jag flytta också, vilket kommer leda till att jag blir ännu ensammare än tidigare. Men jag ska fylla huvudet med så mycket Faulkner och Murakami att de där tankarna inte längre får plats där inne. Någon gång måste det ju bli fullt tänker jag, och då måste det vara de äldsta tankarna som tvingas flytta på sig.

Vid närmare eftertanke blir jag nog inte fullt så ensam ändå. Jag kommer nog att få min beskärda del av besök. Risken finns till och med att delen skärs så stor, mer än halva tårtan, att jag efter ett tag kommer att önska att jag fick vara lite mer ensam, eller åtminstone bara i sällskap med Faulkner och Murakami.