Farväl till 00-talet - 2002

Resan mot 10-talet fortsätter. Idag med 2002: året då vi slog på bratsen med surfrock och theremin.

Året var bara fem timmar ungt när Anders, i många minusgrader, tvingade upp sin stackars yrvakne far ur den varma sängen med orden ”jag hör att du är vaken”, för att halvtimmen senare, när en fullt påpälsad och lagom munter Kenneth infann sig på Furuvägen 11A för att agera gratistaxi leverera nästa kommentar: ”vilken tur att du hade vägarna förbi.”

Min andra Valborgsmässoafton i Uppsala spårade ur helt. Mentalt stärkt efter premiärsuccén fick jag rejäl hybris och inledde dagen med en hela mousserande vin i Slottsbacken, för att därifrån aldrig lyckas återhämta mig. Redan någon gång efter lunch hade tröttheten tagit makten och när jag spottade på Pär i hissen upp till lägenheten (han fann sig dock snabbt och spottade tillbaka) hade dagen nått sin klimax.

Annars präglades dagarna i lägenheten i Rickomberga av gemenskap och häng. Det var där vi såg en dopad Mühlegg förstöra Per Elofssons karriär, det var där jag plöjde Vilhelm Mobergs utvandrartetralogi när jag egentligen borde ha pluggat till en sociologitenta (som jag faktiskt klarade ändå – med nöd och näppe). Vi åt varma mackor med Eken, Rasmus och Anna Söderström och såg Vasilij Pankovs Vitryssland slå ut Sverige ur OS-hockeyn och fullborda det svenska fiaskot.

Eken, Rasmus och Anna var för övrigt en del i något som hände under 2002 – större delen av min umgängeskrets byttes ut. Anders, Petter, Tobias och de andra jag umgåtts med under mina första studieår började plugga andra saker än jag – och mitt samboskap med Pär gjorde att jag av naturliga skäl träffade annat folk. Joppe bodde i ÖG:s studentbostäder på Sturegatan, internt kallat La Casa. Festerna där avlöste varandra och tvingade mig bland annat att skriva en hemtenta på en natt, då resten av fristen gått åt till att dricka öl med mina civilingenjörsstuderande vänner som redan stökat av sin examination.

Jag läste sista terminen i det som skulle ge de samhällsvetenskapliga ämneskunskaperna i min lärarutbildning. Sociologi, där föreläsaren Lars Holmberg myntade det numera klassiska uttrycket ”plockgodiskropp”.

På sommaren var det Sundsvall och närmast ständig fest. Vi åkte till Arvika, lyssnade på Bo Kaspers och Covenant, drack ljummen cider i stekande sol och höll så när på att tappa bort bilnycklarna och vår enda väg hem. Global Fussball OK hördes konstant – en bisarr mix av synthpop och folklighet. Det var kräftskiva, surströmmingsfest och unisont jubel när Anders Svensson satte 1-0 på frispark mot Argentina (och senare i turneringen, konstigt nog nästan ett ännu större jubel när Sydkorea slog ut Italien och gick till kvartsfinal). Vi var på fest i Linas stuga, där Anders träffade Grace och jag blev mer än sunt förtjust i hennes kompis Stina. Vi åkte återigen till Storsjöyran, men det var inte samma sak som året innan. Gaspedalen på Renaultfemman hängde sig i botten och orsakade högst ohälsosamma varvtal vid varje inbromsning och jag lyckades missa Nicolai Dunger men hann se Ulf Lundell.

Till hösten gick flyttlasset igen. Pär lämnade Uppsala för Umeå och jag flyttade till Flogsta och började leva korridorsliv för första gången. Profilerna var många: Anish, den galne kanadensaren som kände till vartenda litet obskyrt svenskt metalband, och de skånska bröderna som ständigt hade siktet inställt på nästa potentiella ligg. Och jag var nog i ärlighetens namn inte bättre själv: åt gärna min middag för mig själv inne på rummet och drack enorma mängder lightsaft. De första veckorna bodde vi dessutom tre personer på mina 19 kvadratmeter, då Kalle och Ellinor flyttat ner, men inte kunde flytta in i sitt lyxrum på elva kvadrat direkt.

Jag studerade nordiska språk, började dricka kaffe av sociala skäl (jag blev helt enkelt trött på att alltid behöva tacka nej) och levde nästan uteslutande på spontankomponerade pastasåser och pizza från Lasse Majas, pizzerian i husets bottenvåning.

Paul McCartney spelade i Globen och på torsdagarna var det Beat on the brat på Norrlands. Mediokra Buck och fantastiska the Barbwires (vi väntar fortfarande på att Rasmus ska bygga sin egen theremin). Öl för 19 kronor och snygga indietjejer överallt. Jag hatade grammatik och körde tentan så många gånger att jag till slut gav upp. Jag hatade barréackord, men fortsatte som tur var att traggla dem.

Så småningom satt de nämligen där .. och fylld av b-moll, giss-dur och bess-majsjuor lyckades jag till slut även lösa grammatiken. Men det fanns så mycket annat som fortfarande var oskrivet …

Farväl till 00-talet - år 2001

Summeringen av mitt decennium fortsätter. Idag: 2001 - året som rymde en Odyssé.

Kvarteret Lyckan stod fortfarande kvar och i slutet av Ågatan låg Marleys. Sommaren 2001 var vi där jämt. Fredagar, lördagar och de onsdagar jag inte jobbade (nattskiften på Posten var utformade så att varannan onsdagnatt tillbringades i 82-borgen) var vikta för den lilla baren med obefintligt matutbud och bartendrar med namn som Jalle och Palle. Alla var välkomna och en öl gick på runt 30 kronor. DJ:n stod på någon underlig ställning som man fick ta sig till via en ranglig trappa och under Gatufesten fyllde de hela golvet med sand för att försöka få till något slags Hawaiistämning (men jag är inte hundra på att det var just 2001).

Jag och Anders jobbade på Posten tillsammans. Han hade körkort och bil – det hade inte jag. När vårt skift slutade vid sjutiden på morgonen slog vi lite rituellt igång bilstereon. Ur högtalarna strömmade Förlorad igen med Nicklas Strömstedt, Kärlekens tunga med Eldkvarn och Grace med Jeff Buckley – samma musik varje morgon, samma längtan hem till sängen och samma känsla av glädje då man lyckats avverka tolv ytterligare arbetstimmar.

Magnus Waldemarsson körde som en biltjuv, Systembolaget började med lördagsöppet och Capri hade världens bästa pizzor. Kalle fyllde 20 år och firade med årtiondets fylleslag ute i Harv. I juli åkte vi till Storsjöyran. Jag fick min mobil stulen, Sampo bet en tjej i låret och Olle urinerade inne i det hyrda militärtältet. Hammerfall, Thousand Dollar Playboys och Thorsson på scen – och på campingen drog Kalle i sig 20 öl på en dag medan jag själv var ytterst nära att få stryk av ett gäng argsinta norrmän efter att ha pratat (något närgånget, ska erkännas) med fel tjej.

Tidigare under året firade jag Valborg i Uppsala. Säg sista april och varenda akademiker får något drömskt i blicken – men då, mitt första år – hade jag inga större förväntningar. Tjernström kom ner från Härnösand, det var shortsvärme och vi tillbringade dagen i Engelska parken. Anders Toll hade fest på kvällen och på Wermlands beställde Tjernström, hänförd av de låga alkoholpriserna, in nya Sex on the beach så fort bartendern blandade dem med apelsinläsk istället för, som han föredrog sina, med juice.

Det var Nationalekonomi A och Pinocchioluncher. Klas Eklund och Uppsala special. Snerkes fortsatte att vara utgångsstället framför andra och Lunarstorm var fortfarande det hetaste webbcommunitiet.

Sommaren avslutades med en oönskad utflykt nedför Nolbybacken. På hösten flyttade jag till Rickomberga och blev sambo med Pär, som dock tillbringade de flesta av sina helger i Sundsvall. I början av september dog min faster och samma kväll sköt Andreas Andersson Sverige till fotbolls-VM efter en makalös vändning mot Turkiet i Istanbul. Några dagar senare kraschade två plan in i World Trade Center och två dagar efteråt tog jag körkort efter en uppkörning i Bergsåker. I oktober gjorde Andreas Yngvesson det mål som höll GIF kvar i Allsvenskan efter 1-0 mot Hammarby i en match där alla var nöjda eftersom ”Bajen” redan säkrat sitt första och hittills enda SM-guld omgången innan.

Jag läste Statskunskap B och drack Pepsi Max. Tog sena promenader till ICA Väst och åt mängder av weisse volnuss. I november gjorde Henke Zetterberg fyra mål mot Finland i Sweden Hockey Games och fick så småningom åka med till OS i Salt Lake City. Månaden senare skulle jag skriva min första akademiska uppsats, b-uppsats i Statskunskap. Men mörker, kärleksbekymmer och ett visst mått av lathet gjorde att jag aldrig kom igång – och den uppsatsen fick istället ligga på is till 2006. Men dit kommer vi vad det lider …

Farväl till 00-talet - år 2000

Med knappt en månad kvar av 2000-talets första decennium känner jag att det är dags för en summering - år för år. Idag: år 2000.

Den åttonde juni (datumet har jag kollat upp och är fortfarande inte helt säker på, men rimligtvis borde det stämma) sade vi farväl till den trygghet som är gymnasiet.

Tolv år av mer eller mindre obligatorisk skolgång var över – nu försvann alla Sundsvalls 81:or ut i Sverige (och i vissa fall även världen).
Bysse, i tre års tid klassens överlägset slöaste – och då var konkurrensen minst sagt mördande – fick ett ryck och började studera till bibliotekarie. Olle började på Posten, Johannes hamnade åtminstone så småningom i Karlskoga och sedan i kungliga hufvudstaden. Alexandra drog, liksom jag, till Uppsala – där vi i princip aldrig stötte på varandra igen. Kyp blev kvar i Sundsvall där han befäste sin status som något slags småstadsglidare.

De flesta andra hade, och har jag fortfarande, ingen större koll på. Maria, Johanna,Fredrik, Jesper, Annelie, Viktoria, Sandra och allt vad de hette ... de där som jag tillbringade tre (eller i vissa fall två) av mina gymnasieår med. Gymnasiet gav mig inte så många nya vänner. Jag och Nisse umgicks mycket på skolan, men utanför hade jag redan andra vänner , vänner som jag nästan uteslutande mött under tidigare skolår, eller genom fotbollen.

Gemenskapen i klassen ökade visserligen på vårterminen i trean, när klassfesterna stod som spön i backen och alla förenades av ett gemensamt mål – den åttonde juni. Det ska ha varit någon slags bal också. Jag gick inte på den, kände inte ens till att den existerade. Idag hävdar jag att den var till för något slags, förvisso ganska stor, elit. Den majoritet av skolans treor som kände varandra väl, umgicks mycket på fritiden och på olika sätt såg till att vara populära i alla större och mindre sammanhang. De som var där säger emot, hävdar att det var en allmän tillställning. Det spelar ingen större roll, jag hade förmodligen inte gått även om jag känt till det hela. Sådan var jag på den tiden. Tur att människor förändras.

Åttonde juni 2000. Det regnade. Klassen fick sina betyg av Mattias. Windén höll ett spontant(?) tal i klassrummet innan vi gick ut på den berömda trappan. Studentsången ekade så länge de stänga dörrarna skyddade oss från föräldrars, syskons, far- och morföräldrars och kompisars åsyn, men dämpades dramatiskt så snart vi stod blottade där ute.
På kvällen var det fest på Oscar. Mats Sjöholm, som fått stipendium på 10000 kronor tidigare under dagen, hävdade att han skulle bränna allt på alkohol samma kväll. Jag hade ont i ett öra och kom aldrig riktigt igång. Vi åkte hem med Svedin vid tretiden. Jag, Hägga och Kalle, som plockades upp efter att ha inhandlat två Stora mosmenyn på Statoil Bergsgatan.

På sommaren var det Sverige-Turkiet i Norviksand, nätter på posten, öl, Figos galna mål mot England, Kos med Denna och Zaar, öl, Frankrikes vändning i EM-finalen mot Italien, öl och så småningom – när hösten nalkades – flytt till Uppsala.

Den akademiska världen: föreläsningar, seminarier, första kursboken (Leif Lewins Upptäckten av framtiden), första tentan (statsvetenskaplig teori), Bowling Alone – boken alla köpte men ingen läste, tentafester på Orvar, tisdagkvällar på Snerkes och förfester på Rackarberget med Martini Bianco direkt ur flaskan (det låter kanske inte så akademiskt i allas öron, men det hör definitivt till).

I Sydney tog Micke Ljungberg OS-guld och Lars Frölander simmade ifrån Klim på dennes hemmaplan. I Uppsala var jag olyckligt förälskad och i Sundsvall gick personen för min åtrå omkring och kunde inte bry sig mindre. I november körde jag min första tenta och fick vänta till nästa år innan jag kunde reparera fadäsen. Kring jul tog jag tåget upp till Sundsvall igen (jag hade säkert varit hemma någon gång under hösten också, men det har jag i så fall glömt nu).

Det mesta var sig likt. Efter fem minuter kändes det som att man aldrig hade lämnat föräldrahemmet på Svartvik. Så är det fortfarande. Människohjärnan verkar fungera så, har lätt för att ta till sig gamla, invanda mönster. Det skulle komma att prägla även år 2001 …

Travesti

Sträng kyla -
vit snö
lyser på taken

I juletid

Hon finns många hundra mil ifrån mig
hennes dofter sprids i mina minnen
tid och rum smälts samman till en enhet
hopp om försoning

väntar ständigt på mig, men jag tvekar
viljan att förklara söker hörnet
mörkret börjar sluta sig kring modet
vildsint det kväver

tron på hennes vetskap om min kärlek
tankarna har plötsligt slutas andas
lungfunktionen uppehålls av minnen
tystnaden talar.

Urban life

I

Skyskraporna tornar upp sig.
Avbilder av berg, skapade av (människor) och stål.
Jag ser mister Nikolas lämna sin bostad, men för mig är han inte mr. Nikolas. Bara ännu en främling.

II

Staden kryllar av dem:
Människor som förlorat sin individualitet.
Individer som förlorat sin mänsklighet.
Omänskliga icke-individer.


Och jag själv; betraktaren - som ser på dem alla genom en objektiv lins. Som själv, genom min påstådda objektivitet tappat alla spår av mänsklighet.

III

Subjektiviteten - personen - förintas av västvärldens likriktning.

Italien

Osynliga gondoler glider
på Ljungans frusna vatten

Ett fruset hjärta klappar
i takt till saltstänkta vågors brus.

Tankarna slår bakut i sina bås
av längtan efter befrielse

Gondolerna glider långsamt bort

Verkligheten avlägger visit
beväpnad med tredubbla lås.

Flum

Det skulle varit du och jag.

Drömmarna är levande, men tar död på mig.

Ett anslag, ett lätt ackord.

Det låter rött.
I drömmen: kyssar. De fuktar mina läppar men torkar ut min själ.

Röda tankar; absorberas av sanden.

Tjugosex

Om mindre än ett dygn.
Tjugosex
26

När Bruce Springsteen var 26 släppte han Born to Run.
Smaka på Thunder road, Jungleland, Night...

Nick Drake var 22(!) när Bryter Layter kom ut.. världens bästa album.

ZLatan är 26 i detta nu, say no more...

Men det kanske sjukaste av allt: Thomas Mann kom ut med Buddenbrooks när han var 26. Det slog mig igår. Enligt allt vad min erfarenhet av livet säger mig så ska man inte kunna skriva en maffig, fiktiv släktkrönika som omfattar nästan 700 sidor vid min ålder. Det trotsar all logik.

Det blir ett hårt år om jag ska upp till samma nivåer. Som det känns just nu blir det nog inget Nobelpris.


Per Joar alltså. Jag dömer ingen förrän efter ett par matcher.

One more cup of coffee...

Det var när jag bryggde kaffe tidigare idag som det slog mig:
Kaffet smakar inte lika gott i mina trista, blå IKEA-koppar som det gjorde i min förra kaffemugg. En mörkblå mugg med Josh Rouse-motiv, inhandlad på en konsert i Uppsala. Nu finns den inte mer. Sönderslagen i fyllan och villan, och kaffet blir sig aldrig likt.


Jag har inga pengar; som vanligt. Försöker tänka att det kanske blir bättre framöver, att man måste härda ut nu i ungdomen för att få det bättre ställt längre fram i livet.
Men vad fan...
Det är ju nu jag skulle kunna göra något vettigt för slantarna. Åka på festivaler, långa resor, köpa musikinstrument och intressanta böcker.
Vid 40- 50-årsåldern blir folk med pengar ändå bara småborgerliga. Det är min största skräck: att börja klä mig i kostym, köra en flådig BMW och tycka att det bästa med livet är att ha trevliga middagsbjudningar där man talar om firman och ekonomin, går på violinkonserter och tycker att det är bra om barnen gifter sig med anständigt, hyggligt folk med ordnad ekonomi.

Fy fan! Jag är redan livrädd.

Rosebud...

We're not in Kansas anymore

Den här dagen har börjat bättre än någon har gjort på länge. Ett samspel av olika faktorer ligger bakom detta:

• Jag har faktiskt fått åtta timmars sömn inatt. Relativt utsövd med andra ord.
• GIF värvar Robert Mambo Mumba OCH Billy Berntsson. Dessutom sägs det att det ska mycket till om Micke Lustig försvinner innan sommaren.
• Rufus does Garland: karln är ett geni, en showman av sällan skådat slag. Han kommer att kunna nämnas i samma andetag som Sinatra ganska snart, jag är övertygad.

Men... varför ska folk vara så konstiga? Jag vill ogärna behöva behandla folk illa för att slippa leva ensam resten av livet. Ska det vara så svårt? Förändring måste till.. nu!

Och vad kom den där sista pricken ifrån? Jag får inte bort den. På det sättet är den är alldeles för lik en dålig tanke

Slösa inte för mycket energi Yoyo. Jag gillar dig.


Oh, do it again.
I may cry no, no, no, no, no, but do it again.

Onsdag kväll

Bob Dylan på stereon.

Jag gråter.

...som silvret hos pantlånaren.

Fader vår

Min nattliga sömn giv mig inatt, och förlåt mig mina funderingar...
... det här håller inte längre. Har inte haft en vettig sömn på fjorton dagar. Sitter som en zombie på prakiken och tvivlar på att det ger något bra intryck.
Ett skämt, ett leende; men som kontrast ögonlock så tunga att all vilja går åt till att hålla dem uppe. Undrar just vad det ger för intryck?


Vad är det som händer? Det var ju det här som absolut inte fick ske. Nödbroms, någon?

Efter festen

Rutin kommer uppenbarligen inte automatiskt med ålder. Inneskor i påse, ingen alkohol efter midnatt... rent tankemässigt blev jag utklassad av personer som är yngre än jag. Var har de lärt sig? Jag anmäler mig!

Man mår som man förtjänar sägs det. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna det här? Något helgon har jag väl aldrig varit, men det här är ju snudd på löjligt.


Jag menade vartenda ord jag skrev, men jag kunde kanske ha formulerat mig lite bättre. Förvisso en paradox, eftersom orden är en förutsättning för formuleringen, men du förstår hur jag menar.

Nu är det slutsjunget.
Tolka det som ni vill.

Ikaros

Låt barnen få syssla med det de vill; en devis som är noga åtlydd av de flesta nuförtiden.

Skitsnack.

Jag fick syssla med vad jag ville; nu kan jag ingenting. Först nu.. flera år senare förstår jag vilken glädje jag kunde ha haft av att lära mig instrument, idrotter, skådespel... jag kunde ha stuckit ut, skiljt mig från mängden.

Mina barn ska pressas stenhårt. De kommer att hata mig i femton år, sedan älska mig resten av sina liv. Dörrar, portar, portaler kommer att öppnas för dem.

Förverkliga sig själv genom sina barn... flyg inte för nära solen bara, den bränns. Men jag klarar ett tungt fall om jag senare kan få dig att smälta som vax.

Det sägs att jag sticker ut trots allt. Kanske det.. jag vet ingen som klagar så mycket åtminstone. Snälla, hata mig inte för det, jag behöver det just nu.


Med blid och livlig värma
Inget nytt under solen

Lägesrapport

På dagarna: bra humör, allmänt positiv.

På kvällarna: tvärtom.

Följder: tankar om livet, läget och kärleken.

Resultat: sömnsvårigheter.. sällan innan 02:00, trots trötthet.

Kur: Amie, Just a little insane, An occasional dream, I cried for you...

Tack.

The same old scenario, the same old rain...

Ljuv musik - prognos negativ

På bilden ovan: ett kvartstonspiano.
I och för sig ett otroligt häftigt
instrument. Men samtidigt.. är det inte
lite som att helgardera sig? Plötsligt finns
det ju knappt några falska toner.

Å andra sidan. Falska toner... vad är det för musikelitism egentligen? Vem bestämde att vissa toner ska räknas som mer äkta än andra? Kvartstonspianot; musikens svar på medborgarrättsrörelsen.

Tonerna.. just nu surrar de mest runt i huvudet på mig. Vissa vackra, de flesta falska.. om det nu funnits några falska toner vill säga. Jag är kanske falskast av alla, som försöker utstråla glädje och optimism, men ömkar mig själv i smyg.. som om det vore något att skämmas för. Skämmes!

Nya tag imorgon. Allt kan ske!

Vintertid

Mörker. Bokstavligt och metaforiskt.

Du vita snö som lyser upp.. upplys mig! Jag är mer villrådig än någonsin.

Medelmåttan personifierad. Lagom bra på allt. Klart att om man inte sticker ut så drar man inga blickar till sig.. underligare än så är det väl knappast? Ingen vet väl vad världens 34:e högsta berg heter, eller vem som är världens 5012:e bästa tennisspelare.

Inget frågetecken i meningen ovanför. Fullt medvetet.. det är nämligen ett påstående.


Merry Christmas to You.

Söndagslista

1. Internskämt - Om jag säger Denzel Washington, fel luft eller att var fjärde man är kines. Tycker du att det är roligt? Det tycker jag.

2. Tranströmer - Polotröje- och lappärmad kavajvarning på den här. Men det var något program om honom på SVT, och jag plockade fram hans samlade verk och läste. Lek med ord på hög nivå, i den mån ord kan vara lek.

3. The Barbwires - Sveriges coolaste surfrockare har enligt uppgift nytt material på gång. Boka dem till Gatufesten redan nu!

4. Kärlek - Förtjänar alltid ett omnämnande. Inte minst på grund av sin bredd. De andra demonerna följer tyvärr oftast med på köpet.

5. D-moll - Sorgset men fylligt. D, F, A.. det klart bästa ackordet (och i samband med det konstaterandet slår listan världsrekord i kultursnobberi och höga pretentioner).

I think it's time we just get it on

Klockan slog precis 06:00.
Vuxen och ansvarstagande gick det rykten om. Men vadå? Jag trivs ju faktiskt så här... är det inte det som är själva livet?

Efterfest på hemmaplan. Två koppar glögg, tre folköl och en Springsteenplatta senare. Hiva med ett par korvar och världsrekord i sjuka anekdoter också förresten.

Igår var det Moneybrother på Stadshuset (i förrgår om man vill vara stört korrekt). Vet inte om det beror på bristen av bra band i Sundsvall, men det var riktigt, riktigt bra. För egen del blev det kanske några öl för mycket. Same procedure as every year madame...

Blow him back into my arms, Fallin' in love with christmas, Reconsider me, och sedan som avslutning... It's been hurting all the way with you Joanna. Gåshud, blicken i taket. Det är så jävla vackert så det finns inte.